Bootstrap Framework 3.3.6

[Scilla]

Ska läsa ditt blogginlägg. Men jag är i allmänhet kraftigt allergisk mot generaliseringar som "afrikanska barn" i allmänhet. Vad man menar är väl barn som är svarta, fattiga och lever på landsbygden främst i mellersta Afrika eller på Afrikas horn? Typ? Jag skulle inte vilja sätta likhetstecken mellan "normal" svensk barnuppfostran och italiensk till exempel, ändå skulle det vara betydligt mer korrekt att klumpa ihop "europeiska barn" än barn i Marocko, Etiopien, vita rika delar av Sydafrika och Senegal.

Nu ska jag gå till bloggen, kanske upprepade jag bara något du redan skrivit

[lejonunge]

Bravo morgon! Så klokt skrivet! Till er andra: läs hela inlägget, det är mycket tänkvärt.

[Sofie]

Ja, bra skrivet!

Apropå "Afrika"
Min kompis (somalilandier) och jag pratar en hel del om kulturskillnader, vi kommer ofta in på ämnet barn. Hon har som ung vuxen ofta rest "hem" trots att hon kom till Sverige som bebis. Hon har inga barn och har inte reflekterat så mycket över hur barnuppfostran och kulturen kring barn ser ut men när jag frågade henne "vad gör föräldrarna när bebisarna gråter?" så svarade hon "jag vet inte, de brukar inte gråta"

Men för de små finns alltid en famn och ett bröst kunde hon konstatera efter att ha funderat och mammorna är inte själva heller, hela byn uppfostrar barnen verkligen bokstavligen. Så som talesättet går.

Visst hänger mycket på kulturen, det tror jag.

(Hon och hennes man drömmer fö om att flytta dit när de får barn, de vet inte riktigt hur det ska gå till att framgångsrikt uppfostra barn någon annanstans och det kan jag förstå när man har ett "bättre" sätt framför näsan.)

[ABs C]

Har inte läst länken, men just den där idén om att ifall man gör allt rätt så får man ett barn som inte gråter var rätt knäckande när Signe var ständigt missnöjd första 4-5 månaderna av sitt liv. Men numera tänker jag snarare som så att eftersom vi bar och bar och bar och ammade så fort hon gick med på det (hon ville aldrig mysamma eller snuttamma eller amma till sömns, inget sånt funkade) så skrek hon inte timmar i sträck utan var "bara" missnöjd. Det är ju nån slags vinst det också.

(Med följden att mina föräldrar är övertygade om att hon inte var mer missnöjd än nån annan unge, att vi skämde bort henne, och om vi bara hade velat så hade hon kunnat åka vagn och ligga själv, det var bara vi som var nojjiga... Jaja...)

Kan det inte vara som vanligt, att sånt som är sant på gruppnivå inte nödvändigtvis är det för varje enskild individ?

[Enid]

Jag har också varit skeptiskt till uttalanden som "Afrikanska barn skriker inte", jag tycker rent av det är lite rasistiskt sagt (även om jag vet att det är positivt menat). Och jag har aldrig tolkat AP som att det skulle få bebisar/barn att inte skrika utan just vara ett föräldrabeteende som kan underlätta anknytning och minska "onödig" gråt och skrik.

Mitt stora barn var av den där sorten som skrek massor, krävde att få amma på stubben, som krävde konstant kroppkontakt under sina första 2 år, som aldrig gick att lämna bort till någon han inte hade nära och bra anknytning till (han gjorde sina dagisfröknar till anknytningspersoner och därför funkade det där efter en lång inskolning men far- och morföräldrar eller vänner kunde INTE sitta barnvakt innan han var 3 år). Jag gjorde "allt rätt" enligt AP och ändå hade jag den "jobbigaste" och skrikigaste ungen av ALLA.

Men tydligen är jag "konstig" som inte tolkat varken AP eller något annat barnstyrt och vuxennära förhållningssätt/föräldraskap som att barnet aldrig skulle skrika . Jag har hört uttrycket "Afrikanske barn skriker aldrig." förut men jag har aldrig hört det tolkas som att barn inte skriker om man bär, ammar fritt, samsover osv.
Det jag hört och sett är föräldrar till "lätta barn" som själva tar på sig äran för att barnen är som de är, men det har egentligen inte funnits någon röd tråd i varför de trott att barnen är så lätta.. det har varit allt och ofta totalt motsatta saker som de förespråkad och bedyrat.

Som nummer två kom ett sånt där "lätt barn" till mig, hon sa tydligt till vad hon ville när hon ville det men hon krävde inte på samma sätt. Hon knöt helt automagiskt an till far- och morföräldrar, till våra vänner, till andra släktingar, till dagispersonalen och till oss med. På kort tid och utan att den vuxne behövde aktivt premiera/arbeta för anknytningen.




Jag tror det är viktigt det där att om en eller ett par generationer så kommer AP inte vara lika viktigt som begrepp, det kommer vara mycket mer självklart. Tack och lov!! Och då kommer nya begrepp dyka upp inom nya områden som vi glömt bort.

[gnurf]

tass

[tinaw]

En kommentar bara:

Attachment Parenting är i min och många andras tolkning ett föräldraskap som utgår från den trygga relationen, alltså anknytningen, som ideal. Amning, bärande osv osv är bisaker, förslag på hur man rent praktiskt gör för att skapa en nära, tillitsfull relation mellan föräldrar och barn. Eller mellan människor i största allmänhet.

Det mekaniska verktygstänkandet tror jag får stå snarare för bloggerskan än för AP. IMNSHO. Tror man att barn inte skriker bara man behandlar dem rätt måste man ju tro att de är nån sorts små robotar som reagerar rätt bara man trycker på rätt knapp.

[tinaw]

tinaw: Förstår jag dig rätt, om man tolkar detta med verktyg alltför konkret så är det ens eget fel, inte AP-konceptets?

Om man tolkar det med verktyg så konkret som det låter som i ditt resonemang, typ som du tolkar att den här bloggerskan gjort, då tycker jag att man har en konstig världsbild. Bloggerskan alltså.

[tinaw]

En Det mekaniska verktygstänkandet tror jag får stå snarare för bloggerskan än för AP. IMNSHO. Tror man att barn inte skriker bara man behandlar dem rätt måste man ju tro att de är nån sorts små robotar som reagerar rätt bara man trycker på rätt knapp.

Vad betyder IMNSHO?
Du vinklar resonemanget ganska hårt genom att skriva om robotar. Är det inte rätt vanligt att man har överdrivna förväntningar på olika aspekter av föräldraskap, att ens barn ska vara friska, "trygga" på något sätt vaccinerade mot allt ont "bara" man gör på ett visst sätt? Jag har absolut varit anstruken av det men blivit lite visare av mina erfarenheter och jag tror knappast jag är ensam. Och visst hjälper det fenomenet till att polarisera olika grupper från varandra?

In My Not So Humble Opinion

Men alltså, kan man vara så naiv att man tror att bara man gör "rätt" kommer bebisar inte att skrika? Hur många barn har man träffat då i sitt liv? Vad tror man om människor generellt? För mig känns det så väldigt världsfrånvänt. (men då har jag å andra sidan haft hand om barn i hela mitt liv)

[tinaw]

Våra relationer bygger på våra psykologiska knappar, på hur den mänskliga hjärna fungerar och inte fungerar. Det blir ju inte mindre sant för att man pratar om vad de knapparna kan vara. Som att prata bärande eller amning. Men därifrån till att AP skulle handla om ett mekaniskt föräldraideal, nån sorts instruktionsbok, är steget rätt långt. "Attachment Parenting is a mindset" brukar mantrat i den interna AP-debatten vara.

Amning är precis som anknytning en relation, som bygger på att vissa saker fungerar. Att amma fritt hjälper. Kunskap om vad man kan förvänta sig av ett spädbarn hjälper. Rätt tag hjälper. Stöd, lugn och ro och gott om vätska hjälper. Inget av det där är relationen, det är "verktyg" för att få amningen att fungera. Och ibland funkar det inte ändå. Och för en del funkar det utan att man behöver anstränga sig särskilt.

[Hell Cat]

En kommentar bara:

Attachment Parenting är i min och många andras tolkning ett föräldraskap som utgår från den trygga relationen, alltså anknytningen, som ideal. Amning, bärande osv osv är bisaker, förslag på hur man rent praktiskt gör för att skapa en nära, tillitsfull relation mellan föräldrar och barn. Eller mellan människor i största allmänhet.

Det mekaniska verktygstänkandet tror jag får stå snarare för bloggerskan än för AP. IMNSHO. Tror man att barn inte skriker bara man behandlar dem rätt måste man ju tro att de är nån sorts små robotar som reagerar rätt bara man trycker på rätt knapp.

jag har aldrig tyckt att AP skulle ge perfekta små människor som inte skriker och är missnöjda, för mig innebär AP att man ser till att erbjuda barnet närhet, bekräftar barnet, inte låter barnet ligga ensamt och skrika osv..

[Pärla]

Jag håller nog med såtillvida att man bör undvika jämförelser och att se föräldraskap som en slags karriär eller en prestationstävling om vem som är den bästa föräldern. Närhet och lyhördhet är inte lösningen på allt, men det borde åtminstone underlätta. AP kanske kan bidra till ett dogmatiskt tänkande, ett vi och dom tänkande. Men jag vet inte om man kan lasta AP för detta. Det är väl inte tänkt så i alla fall.

[honungsmarmelad]

Jag är inte inläst på just attachment parenting utan snarare på anknytningsteori. Från anknytningsteorin har jag dragit mina egna slutsatser och de har visat sig stämma väl överens med det människor benämner som AP. Min uppfattning om AP-föräldrar är att de utgår från kärnan i anknytningsteori: ett barn utvecklar trygg anknytning till en person som svarar prompt, adekvat och konsekvent på barnets behov. Spädbarns behov är inte så avancerade, det handlar om mat, hygien, sömn och närhet. Att amma, bära och samsova är tre saker som på ett effektivt sätt tillfredsställer många barns behov av mat, sömn och närhet men det innebär inte att alla barn vill bli burna, gillar att snutta eller trivs med att sova tätt intill. Om barnet inte vill bli buret så är det inte AP att bära barnet. Om barnet inte vill samsova så är det inte AP att göra det. Trygg anknytning kan man inte bygga med fasta verktyg och manualer, då det kräver att man läser in barnets signaler och svarar på dem på ett sätt som tillfredsställer barnets behov.

Bloggposten är jag mest lite häpen över. Jag får inte resonemanget att gå ihop. Argumentet "det blir folk av dem också" gällande barn som är otryggt anknutna är bristande. Det skulle fungera om vi var en välmående population men nu råkar det vara så att psykisk ohälsa är otroligt ovanligt. Det verkar finnas en koppling mellan otrygg anknytning och psykisk ohälsa, missbruk, etc. Visst överlever barnen och visst behöver de inte må skit men risken för att barnet växer upp till en vuxen som inte kan ha tillfredsställande relationer är större än om barnet har en trygg anknytning. Anknytningen till de primära omvårdnadspersonerna bygger grunden på vilka alla framtida relationer ska vila.

Gällande "afrikanernas" inställning och hur TS barn blev bemötta i Marocko (var det Marocko? Jag läste bloggposten igår och orkar inte läsa en gång till just nu för att kolla detaljer) så vill jag påpeka att detta snarare bekräftar att anknytningen är viktig, än säger emot den på något sätt. Spädbarnen i sådana miljöer har mängder av vuxna runt omkring dem som svarar prompt och adekvat på deras signaler, givetvis mår de bättre och är tryggare då. Anknytning är möjlig att skapa till massvis med människor förutsatt att de uppfyller kraven (prompt, adekvat, konsekvent) och finns i närheten mycket.

Vi får våra barn att känna sig villkorslöst älskade, vilja ta hand om oss när vi blir äldre (väl omvårdad = intresse i att omvårda) och inte vara besvärade omkring oss genom att skapa en trygg bas, en säker anknytning.


TS verkar ha missförstått AP (det har åtminstone den där andra bloggaren gjort). Att några missförstår och felanvänder ett koncept gör inte konceptet i sig felaktigt.

[Picea]

Jag tror ju fortfarande inte att västerländska "grandma"-råd automatiskt är mer mekaniska än afrikanska. Visst stämmer det att relationen mellan förälder och barn är viktigare än skrivna föräldraskapsregler, vem som nu skulle tycka annorlunda? Jag har då aldrig hört talas om någon som har gått efter AP-punktlistan utan att lyssna på barnens signaler, vare sig här eller i Afrika. Men det finns ju folk till allt, och säkert till det med.

Afrikanska föräldrar är kanske (väldigt generaliserat nu) mer lyhörda, vem vet? Men... min syster praktiserade på ett dagis en gång, och där fanns ett jättefint barn till en jättesnäll mamma från ett afrikanskt land. När hon stod i tamburen och småpratade en eftermiddag sa mamman: Ni får gärna slå honom om han är olydig. Syrran var rätt chockad kan jag säga. Jag vet inte vilket afrikanskt land detta var, men andra syrran har praktiserat på en skola i Tanzania, där skolaga utövades flitigt.

Detta är också Afrika!

Som sagt, anknytning är viktigare än föräldraskapsmetod, men det finns ju gränser för det också. Jag har uppfattat AP som en reaktion på just ovan beskrivna syn på barn, med smiskfostran, eller kanske vanligare i västvärlden nuförtiden, time out, som standard. Inte som en samling regler som föräldrar skall följa, utan som något som föräldrar som vill följa barnens signaler kan visa upp för dem som tycker att sånt är "flum". Jag tror att de flesta föräldrar som vill följa barnens signaler ser AP-punktlistan som ett hinder, men kanske ett nödvändigt ont för att visa supernannybeundrare att de har en plan med sitt föräldraskap med.

[UWO]

Jag tycker Kristin Svensson beskriver det bra i sin bok där hon skriver om amningsvänliga kulturer. Och om hur det i dem inte finns amningsproblem. Eftersom det vi kallar amningsproblem där anses tillhöra amningen.

Sen vet vi ju också att amning i sig ser olika ut i olika kulturer. Som att mjölkstockning är olika vanligt på olika ställen i världen.

Själv har jag en egen teori. Precis lika ovetenskaplig som att afrikanska bebisar inte skriker. Nämligen att det måste till en viss typ av personer och personligheter för att våga utvandra från den afrikanska kontinenten och dra sig ända upp till nordens bistra klimat (ja, det var väl inte riktigt lika bistert vissa tider såklart).
Kanske är det så, att det finns fler gener här uppe som manar fram en mer otålig personlighet och en mer krävande och mindre "sitta och vara nöjd där man är"?

Och man får också tänka på hur samhällen ser ut på olika ställen. Jag tycker man stöter på beskrivningar av vissa bussystem på den afrikanska kontinenten som håller en helt annat tidsschema än vårt. Kanske vi som föräldrar, präglade av vår kultur oavsett hudfärg, agerar olika mot barnen? Kanske barn i stan är mer oroliga än barn på landet? *tänker väldigt högt eftersom jag egentligen borde sätta mig och skriva en text...*

Ska också läsa texten morgon. Tack för du delade den här, tappade bort den på fb.