Jag har läst den, för 8 år sedan. Jag blev aldrig så där "frälst" på just den som många andra blev, även om jag tyckte den var intressant. Jag tyckte Cecilia Moens texter och Ljungqvists tegelsten gav mycket mer. Och Meredith Small. Jag borde också läsa om den.
Jag tror att de föråldrade avsnitten ligger den väldigt mycket i fatet. Och så tycker jag att _författaren_ framställer den som objektiv och vetenskaplig, men det kanske bara är i mitt minne. Men om det är så, tror jag det ligger den väldigt mycket i fatet - gärna en personlig berättelse om någons övertygelse, men inte en religiös frälsningsskrift, kan jag tänka mig att sekulariserade svenskar tänker, särskilt inte när hon skriver så inkorrekta saker som att man blir homosexuell av fel omhändertagande som bäbis.
Det finns mer att läsa nu (Cecilia Moens bok
, synd att den är så svår att få tag på), men är inte samhället också mindre intresserat av sådant som Liedloff representerar nu än för 12 år sedan? Mindre romantiserande av "naturlighet" och "naturfolk", mer tilltro till att det nuvarande västerländska livet är det mest människovänliga liv man kan tänka sig, mer förtröstan på att vi löser miljöproblem med teknologi och alltså inte behöver leva enklare, eller människovänligare. Mindre amning, mindre hår på människokroppar, mindre synliga människokroppar... Fast det är väldigt spretigt, för jag tycker samtidigt att det är mycket mer accepterat att prata om andra värden än ekonomiska, eller om problem med tillväxt. Och exempelvis kalhyggesbruk ifrågasätts mer - fast det är lite en del i det där att tro på tekniska lösningar: tro på att vi kan ha kvar både välfärd, rikedom, konsumtion (om än inte oändlig exponentiell tillväxt), massor av biobränsle och i alla fall lite naturlighet i naturen, bara vi kommer på de rätta tekniska lösningarna. Nu kanske alla andra än jag tycker att jag är väldigt OT...