Bootstrap Framework 3.3.6

[Emma_oh]

När han var cirka tre månader fick vi en framvänd sittvagn (hoppas jag använder rätt ord nu för jag har ingen koll på vagnar) av en kollega till svärfar. Vi tackade och tog emot för vi tyckte att den var perfekt att ha en gång i månaden när vi skulle handla hundfoder, en otymplig säck på femton kilo, sonen hade vi i sjal som vanligt och i vagnen placerade vi alltså maten.

När jag i början hade Iggy i vagnen och var ute med hundarna så slutade det alltid med att jag fick stoppa hundarna (2 små) i vagnen och ta Iggy på armen istället

Dessutom verkar flera släktingar anse att vi måste ha vagn - annars kan de inte passa Bobo.
Allt det där med barnpassning någon gång, om så bara någon timma, känns väldigt avlägset för våran del...

Precis så är det här också, att de måste ha vagn för att kunna passa honom. För då ska de gå och mata ankorna. Jag tror ju att en 7-månaders får ut något enormt av att mata ankorna med farmor och farfar Och det här med passning, det är ett himla tjat om att få passa och det har det varit från det att Iggy föddes. Känner precis som er, det känns väldigt avlägset att lämna bort.

Jag måste bara få inflika att krypet älskat djur från väldigt tidig ålder och hade absolut fått ut någonting av att få mata ankorna vid 7 månaders ålder. Men det var kanske ensamheten med farmor och farfar som var grejen?
Jag har märkt att när andra ska bära (jag tycker att det är skönt att låta andra bära ibland även om jag är med) så har de lättare för sele och det kan jag på ett sätt förstå. Det blir lite mer intimt med sjal tycker jag.

[viv]

Ja självklart är barn olika Men Iggy förstår inte riktigt än, har med han till stallet ofta och då brukar vi gå ut o titta på hästarna och fåren. Men det är roligare att dra i snörena på jackan, greja med nappen, dra i mammas hår etc. Eller så är han kanske inte intresserad helt enkelt

Men som du säger så är det säkert det med ensamheten de är ute efter. Men jag har så svårt att släppa han ensam till dem. Vi har så olika syn på föräldraskapet och barn så jag "litar" helt enkelt inte på dem...

[Emma_oh]

Men som du säger så är det säkert det med ensamheten de är ute efter. Men jag har så svårt att släppa han ensam till dem. Vi har så olika syn på föräldraskapet och barn så jag "litar" helt enkelt inte på dem...

Den enda som får passa mitt barn är min syster men det är för att krypet själv valt henne. Hon är helt trygg med henne och somnar gärna i hennes famn osv
Hon har passat henne i väntrummet när jag var hos tandläkaren och liknande situationer där vi är i närheten.
Nu börjar jag känna mig redo att be henne och hennes make (som hon också älskar) passa henne kanske några (dag-)timmar någon helg för att jag och maken ska kunna tex gå på bio.

[mjau-mjau]

Men som du säger så är det säkert det med ensamheten de är ute efter. Men jag har så svårt att släppa han ensam till dem. Vi har så olika syn på föräldraskapet och barn så jag "litar" helt enkelt inte på dem...

Det är svärmor som är problemet här men hon säger åtminstone som det är. Att hon vill ha egentid med sitt barnbarn. Att hon ville ut och rulla vagn med honom.



Vi har också olika syn på föräldraskapet men ibland känns det som att hon förstår oss - ibland inte alls. Han är inte trygg hos någon annan än mig och maken och om han börjar protestera och till sist skrika i hennes famn håller hon kvar honom i famnen och menar att det går över så småningom.

Varken Bobo eller vi som föräldrar har något behov av så kallad avlastning...

[MariaKB]

Men som du säger så är det säkert det med ensamheten de är ute efter. Men jag har så svårt att släppa han ensam till dem. Vi har så olika syn på föräldraskapet och barn så jag "litar" helt enkelt inte på dem...

Det är svärmor som är problemet här men hon säger åtminstone som det är. Att hon vill ha egentid med sitt barnbarn. Att hon ville ut och rulla vagn med honom.



Vi har också olika syn på föräldraskapet men ibland känns det som att hon förstår oss - ibland inte alls. Han är inte trygg hos någon annan än mig och maken och om han börjar protestera och till sist skrika i hennes famn håller hon kvar honom i famnen och menar att det går över så småningom.

Varken Bobo eller vi som föräldrar har något behov av så kallad avlastning...

Jag vill bara säga att dte finns en speciell svärmorstråd här på SB om du behöver lite svärmorsterapi Mandragora Min svärmor är precis sån som du beskriver din.

[mjau-mjau]

Men som du säger så är det säkert det med ensamheten de är ute efter. Men jag har så svårt att släppa han ensam till dem. Vi har så olika syn på föräldraskapet och barn så jag "litar" helt enkelt inte på dem...

Det är svärmor som är problemet här men hon säger åtminstone som det är. Att hon vill ha egentid med sitt barnbarn. Att hon ville ut och rulla vagn med honom.



Vi har också olika syn på föräldraskapet men ibland känns det som att hon förstår oss - ibland inte alls. Han är inte trygg hos någon annan än mig och maken och om han börjar protestera och till sist skrika i hennes famn håller hon kvar honom i famnen och menar att det går över så småningom.

Varken Bobo eller vi som föräldrar har något behov av så kallad avlastning...

Jag vill bara säga att dte finns en speciell svärmorstråd här på SB om du behöver lite svärmorsterapi Mandragora Min svärmor är precis sån som du beskriver din.

Tack. Jag hänger i den tråden också.
Fast allra mest skulle jag nog behöva en svägerskatråd...

[viv]

Ja svägerskor är ett kapitel för sig...

[Scharlott]

Men som du säger så är det säkert det med ensamheten de är ute efter. Men jag har så svårt att släppa han ensam till dem. Vi har så olika syn på föräldraskapet och barn så jag "litar" helt enkelt inte på dem...

Det är svärmor som är problemet här men hon säger åtminstone som det är. Att hon vill ha egentid med sitt barnbarn. Att hon ville ut och rulla vagn med honom.



Vi har också olika syn på föräldraskapet men ibland känns det som att hon förstår oss - ibland inte alls. Han är inte trygg hos någon annan än mig och maken och om han börjar protestera och till sist skrika i hennes famn håller hon kvar honom i famnen och menar att det går över så småningom.

Varken Bobo eller vi som föräldrar har något behov av så kallad avlastning...

Känner igen det där Vi fick erbjudanden av svärmor om att passa våra barn när de var bebisar, för då behövde man ju avlastning ansåg de Men så snart barnen blev lite större och tyckte det var kul med barnvakt och vi föräldrar tyckte det kunde vara bra, då gick det minsann inte för då hade de ju så fullt upp

[leonie]

Vi fick en gammal liggvagn till L när han var några veckor gammal. Han tycker den är helt ok, brukar sova en stund mitt på dagen i den och gillar när den rullar. Vi har den bara hemma, ute i trädgården - har stor tomt med djur som ska ses till, så det är rätt praktisk att ha honom där då. Jo, en gång när jag skulle hälsa på min mamma som bor 20 mil bort så ville hon att jag tog med vagnen, så hon kunde köra honom på stan... Det är tydligen en djup önskan hos mormödrar (och farmödrar också för den delen). Men L trivdes och det var lite kul faktiskt för mamma i princip knuffade undan mig och knallade stolt iväg, jag kom på efterkälken... Hon fick så gärna ta vagnen, jag tycker det är döjobbigt att släpa på den... Och när svärmor vill vagnpromenera med L på lilla grusvägen utanför vårt hus så får hon gärna det, för då blir jag av med henne en stund...

Förutsättningen för vagn är förstås att L är glad och nöjd - men det gäller ju för sjalen också!

[Scharlott]

Vi använder heller ingen vagn och har aldrig, ungen är 13 månader. När folk frågar om vi använder vagn brukar min man svara som om folk var helt tokiga: "Vagn? Nej, herregud!" eller så säger han det på förhand: "Ja, det finns ju folk som lägger sina ungar i vagn och sådär, stackars barn helt ensamma i en sån låda!" så då vågar folk inte ens fråga och istället känner de sig väl kritiserade själva. Det är lite väl fanatiskt (av min man) tycker jag, och nu när sonen är så stor så önskar jag att han kunde åka vagn någon gång, men å andra sidan så är det kul när någon vänder på det och får vagnfolket att känna sig konstiga

[Scharlott]

En sak till, vissa säger "om du bär kommer barnet aldrig lära sig gå"
Jo pyttsan, krypet tog sina första steg innan hon var 9 månader och går nu hellre (helt själv utan att hålla handen) än att krypa.

Har burit mycket, alla tre barnen. Yngste som bars allra mest gick när han var 10 mån, de andra två när de var 12 mån.

Lite fler svar från mig under årens lopp till de med synpunkter på att jag bär...
Då någon sagt "om du bär kommer barnet aldrig lära sig gå" har jag svarat nåt i stil med: "Oj, tror du verkligen det...!?" uppriktigt förvånat Eller skämtsamt "Ja, då får jag fortsätta bära honom när han fyllt 14 år och hur skulle det se ut!?!" Alternativt om du har större syskon som du inte bär längre: "Jag bar hans storebror mycket, fast det gör jag inte längre. 8-åringar brukar inte vilja bli burna till skolan"
Eller i de fallen någon förespråkar vagn framför bärsjal/bärsele och att barn inte lär sig gå om de bärs: "Hur menar du nu?" Eller förvånat och oförstående: "Menar du att de lättare lär sig att gå genom att åka vagn än om de bärs i sjal/bärsele?"

[mandisg]

Jag brukar exemplifiera varför vagn är så opraktiskt för mig. I skogen med hunden är det skitjobbigt med vagn och koppel som trasslar, på bussen, tja, ni vet, och om vi ska ha med den någonstans så får den knappt plats i bilen pga hundburen. Men jag tar den ibland om jag ska handla i affären nära, blir så tungt att bära både barn och mat

Angående barnvakt så berättade jag glatt för mamma att vi ska köpa en Beco Butterfly som ju är lite lättare för den ovane att få upp på ryggen. Hon är lite ledsen för att hon inte fått testa att bära Lova i sjal pga att hon haft problem med ryggen på sistone.

[Marina]

Vi använder heller ingen vagn och har aldrig, ungen är 13 månader. När folk frågar om vi använder vagn brukar min man svara som om folk var helt tokiga: "Vagn? Nej, herregud!" eller så säger han det på förhand: "Ja, det finns ju folk som lägger sina ungar i vagn och sådär, stackars barn helt ensamma i en sån låda!" så då vågar folk inte ens fråga och istället känner de sig väl kritiserade själva. Det är lite väl fanatiskt (av min man) tycker jag, och nu när sonen är så stor så önskar jag att han kunde åka vagn någon gång, men å andra sidan så är det kul när någon vänder på det och får vagnfolket att känna sig konstiga

sånt där jobbigt kan jag också få för mig att säga på pin kiv liksom

[Alven]

Jag har burit alla mina tre på heltid det första halvåret, eftersom första barnet började vägra vagn väldigt tidigt. Sedan provade jag inte med de andra två Dock har alla tre någon gång under andra halvåret insett fördelarna med att sova ute i vagnen, och efter det har de inte gått att lägga inne. Tur att vi har hus så de kan sova i farstun

[mjau-mjau]

Det är så tröttsamt varför en skall förklara varför vagn inte är något för oss. Fast så är det väl alltid när en avviker från normen.

Vi hade dobermann innan. Aldrig att jag skulle vilja ut med honom och en vagn. Han var ju som en speedad kalv på rullskridskor! Och att vara i skogen / leriga grusvägar med vagn - nej tack. Likaså i kollektivtrafiken (vi har inte körkort) verkar det lite otympligt med vagn. Dessutom bor vi i lägenhet mitt i stan och har allt på gångavstånd men måste ändå liksom övertyga alla om varför vi klarar oss med "bara" sjal...