Bootstrap Framework 3.3.6

[Emma_oh]

En sak till, vissa säger "om du bär kommer barnet aldrig lära sig gå"
Jo pyttsan, krypet tog sina första steg innan hon var 9 månader och går nu hellre (helt själv utan att hålla handen) än att krypa.

[FruFrid]

Vi kommer inte köpa vagn till bebisen i magen. Vi har redan tvillingvagn till M och T och jag kan inte räkna ut hur jag ensam skulle kunna ta mig någonstans på annat vis än att bära bebis om jag dessutom ska ha vagnen till M och T. Jag har inget körkort utan det är promenad eller stadsbuss som gäller och då måste det ju vara någorlunda smidigt att ta sig fram.

[Auroratiger]

Jag brukar inte heller komma på något bra svar förrän efteråt. Jag undrar varför så många måste kommentera lite syrligt när bäbisen blivit lite äldre? När jag kom på ett föräldramöte i våras och inte hade med mig yngsta sonen (han kanske hade hunnit bli 1 1/2 år) och de såg att jag var gravid, så sa en mamma: -Nej, men är du gravid? Ja, du vill visst verkligen bära. Bär du inte på T, så bär du magen. Sedan vänder hon sig mot de andra föräldrarna och berättar att jag "kånkat" runt på honom hela vintern fast hon var rätt säker på att ungen kunde gå själv!

Mm, för om barnet åker vagn så går det själv... öh, eller...?

(Vi har för övrigt haft både vagn och sjal, och jag är glad för båda, men jag förstår inte riktigt denna fixering vid att man MÅSTE ha vagn. Var och en gör väl som man trivs bäst. Och jag har lättare att förstå att man väljer bort vagnen (i alla fall till bebisar) än att man väljer bort ett vettigt bärhjälpmedel. DET förstår jag faktiskt inte hur man klarar sig utan!)

[ninen]

Vi hade ingen vagn, och det var ingen som la sej i den saken.

[keah]

S är nu två månader gammal. Vi har ingen vagn.
Jag blir också lite svarslös när mamma och svärmor tycker att "nog vore det väl praktiskt med vagn" och "det vore ju mysigt att kunna gå ut och promenera". Rent spontant känns det mest bökigt med vagn, särskilt som vi bor tre trappor upp utan hiss. Jag har inställningen att vi säkert skaffar en vagn tids nog, men kanske inte förrän hon är så pass stor att hon kan sitta själv. Än så länge tycker jag att det är helmysigt att bära i sjal eller sele och först idag kände jag att det kunde varit praktiskt med en vagn att snäppa fast babyskyddet i när hon somnat och jag behövde gå in på en affär. Jag satte babyskyddet i en kundvagn istället, men kundvagnar är ju otroliga åbäken att köra så det var inte direkt njutbart.

[aspen]

har inte läst tråden....

haha, nä, man måste inte ha vagn, visserligen hade jag vagn (att lasta i) men olivia åkte sjal, när hon blev för tung för mig att bära långa promenader så åkte hon vagn ibland. Det var som att gå på Liseberg, då älskade hon det, så svärmor har fel, man kan ändra sig sent . olivia var 2-3 år

[viv]

Åh tack för all respons

Innan sonen föddes hade jag inte ens tänkt tanken att det finns bebisar som inte gillar att åka vagn... Så precis som många andra köpte vi en ny dyr barnvagn. Men han skrek o skrek så fort han låg i den, det värkte i mammahjärtat. Ändå tragglade jag på med vagnen i en hel månad
Som flera säger kommer vi säkert börja använda vagnen mer när Iggy blir större. Men nu är det skönt att bara knyta på sig sjalen och gå.

Måste skaffa mig lite skinn på näsan och låta dumma kommentarer rinna av mig istället för att ta åt mig dem.

[Summer]

Jag saknar förståelsen för varför man skulle vilja ha sitt barn så långt bort när man kan bära det nära Släktingar som vill köra vagn kan också bära och brukar tycka det kan vara mysigt.

Lite OT: Då vi var på neo tyckte dom på slutet att vi skulle ut och promenera och bäddade ned M i en vagn och skickade iväg oss. Det kändes verkligen meningslöst då man ju kom för att umgås med sitt barn, vilket hela tiden innan hade varit tätt tillsammans helst hud mot hud.

[Flaxa]

Vagnen "uppfanns" under den victorianska eran så i ett historiskt perspektiv är det en ny företeelse.

[surftrollet]

Mitt stora barn åkte liggvagn några gånger innan vi efter 5 månader gav bort den för att den inte användes.

Mitt lilla barn har aldrig legat i en vagn. Vi har en sulky till stora barnet bara, det är praktiskt ibland.

Många sa åt mig att det skulle bli för tungt med förra barnet, fick t o m ett par erbjudanden om att få sittvagnar för det var ju så jobbigt för mig. Nu har de nog insett att jag är bortom räddning. Vet inte direkt vad man säger, jag har bara respektfullt inte hållit med.

[mjau-mjau]

Bobo är åtta månader gammal och vi har aldrig använt vagn.

När han var cirka tre månader fick vi en framvänd sittvagn (hoppas jag använder rätt ord nu för jag har ingen koll på vagnar) av en kollega till svärfar. Vi tackade och tog emot för vi tyckte att den var perfekt att ha en gång i månaden när vi skulle handla hundfoder, en otymplig säck på femton kilo, sonen hade vi i sjal som vanligt och i vagnen placerade vi alltså maten.

Fast detta gjorde vi bara en, kanske två gånger, för sedan fann vi ett nytt hem till hunden och vagnen sålde vi mot annonskostnad.

Jag är faktiskt förbannat trött på allas åsikter kring hur vi gör. Vi är inte vagnmotståndare som somliga verkar tro, tvärtom, vi har hela tiden sagt att om vi behöver vi en vagn kommer vi att skaffa en. Folk har hela tiden sagt saker som "nu kan ni inte bära mer" och "nu är han väl ändå för tung". Vanligtvis svarar jag snällt på deras frågor och kommentarer men ibland blir det bara för mycket och då fräser jag till.

Dessutom verkar flera släktingar anse att vi måste ha vagn - annars kan de inte passa Bobo.
Allt det där med barnpassning någon gång, om så bara någon timma, känns väldigt avlägset för våran del...

[MariaKB]

Vi använder heller ingen vagn och har aldrig, ungen är 13 månader. När folk frågar om vi använder vagn brukar min man svara som om folk var helt tokiga: "Vagn? Nej, herregud!" eller så säger han det på förhand: "Ja, det finns ju folk som lägger sina ungar i vagn och sådär, stackars barn helt ensamma i en sån låda!" så då vågar folk inte ens fråga och istället känner de sig väl kritiserade själva. Det är lite väl fanatiskt (av min man) tycker jag, och nu när sonen är så stor så önskar jag att han kunde åka vagn någon gång, men å andra sidan så är det kul när någon vänder på det och får vagnfolket att känna sig konstiga

[Picea]

Nej de måste väl ingenting.

Jag vet en tjej som varken hade vagn eller sjal eller sele, hon tog barnet som det var i famnen, det såg så avspänt ut.

[viv]

När han var cirka tre månader fick vi en framvänd sittvagn (hoppas jag använder rätt ord nu för jag har ingen koll på vagnar) av en kollega till svärfar. Vi tackade och tog emot för vi tyckte att den var perfekt att ha en gång i månaden när vi skulle handla hundfoder, en otymplig säck på femton kilo, sonen hade vi i sjal som vanligt och i vagnen placerade vi alltså maten.

När jag i början hade Iggy i vagnen och var ute med hundarna så slutade det alltid med att jag fick stoppa hundarna (2 små) i vagnen och ta Iggy på armen istället

Dessutom verkar flera släktingar anse att vi måste ha vagn - annars kan de inte passa Bobo.
Allt det där med barnpassning någon gång, om så bara någon timma, känns väldigt avlägset för våran del...

Precis så är det här också, att de måste ha vagn för att kunna passa honom. För då ska de gå och mata ankorna. Jag tror ju att en 7-månaders får ut något enormt av att mata ankorna med farmor och farfar Och det här med passning, det är ett himla tjat om att få passa och det har det varit från det att Iggy föddes. Känner precis som er, det känns väldigt avlägset att lämna bort.

[viv]

Vi använder heller ingen vagn och har aldrig, ungen är 13 månader. När folk frågar om vi använder vagn brukar min man svara som om folk var helt tokiga: "Vagn? Nej, herregud!" eller så säger han det på förhand: "Ja, det finns ju folk som lägger sina ungar i vagn och sådär, stackars barn helt ensamma i en sån låda!" så då vågar folk inte ens fråga och istället känner de sig väl kritiserade själva. Det är lite väl fanatiskt (av min man) tycker jag, och nu när sonen är så stor så önskar jag att han kunde åka vagn någon gång, men å andra sidan så är det kul när någon vänder på det och får vagnfolket att känna sig konstiga