Tack Sofi, Rundabullar, Blackbabe och Pocahontas för era inlägg. Eftersom jag lägger en del timmar på att översätta, så blir jag jätteglad att se att några läser!
Ledsen att jag inte svarat snabbare.
Rundabullar: Kul att du hittade vidare till intressanta texter via bloggen! - ett annat bra ställe för länkar om Aware Parenting är deras Facebook-sida. Plus Awareparenting.com och deras länkavdelning.
Angående inlärning/belöningar vs. Aware Parenting. Jag har hållit på en hel del med KBT och så, och i början kände jag mig också främmande för det här sättet att tänka. Såklart att inlärnings- och belöningstänkande är bra, tänkte jag. Men gradvis har det sättet att tänka minskat hos mig. Det handlar ju inte om att barnet alltid ska få som det vill, utan att lära det att ha en dialog, där allas behov blir mötta på något sätt. Vill barnet kolla på teve, och föräldern äta middag, så kan man spåna om olika lösningar, kan man äta först, och sen kolla på tv-programmet via datorn, eller kan maten vänta en stund.
I USA verkar Alfie Kohn vara en stor guru som tänkt mycket kring problemen med belöningar - det finns flera program kring honom på blogtalkradio:
http://empathic-parenting.com/parenting ... alfie_kohn
Kan rekommenderas! Hans böcker verkar också bra.
I dag tänker jag mest belöning att när sonen kommer till mig och vill prata med mig om något eller vill leka eller så, så måste jag belöna hans kontaktsökande genom att respondera omedelbart, helst vända mig mot honom och titta honom i ögonen, helst också le. För det som jag känner är viktigast att han får sig till livs är ju att han känner att hans närmaste värderar hans input, det han kommer med, vare sig det är spela fotboll eller att göra ett "experiment" och blanda diskmedel, the och karamellfärg....
Plus att för mig känns det viktigt att om vi sagt att han typ inte ska få godis, ska man aldrig belöna tjat genom att ge med sig (särskilt inte i affären...).
Angående problembarn - jag har också sett familjer och barn där allt verkar gått över styr. Jag tycker verkligen att Solter och Aware Parenting ger en vettig utmaning här. De verkar tycka att om barnet agerar ut och så, så måste vi först och främst kolla på hur barnet mår längst där inne i hjärtat. Antagligen är det djupt ledset och ensamt och känner sig kränkt, och det är där fokus bör ligga, på att validera känslor, och låta barnet uttrycka dem, och på att leka med barnet, närma sig det kärleksfullt. Det är säkert supersvårt i praktiken, och tyvärr har jag inte sett någon forskning där man jämfört typ Aletha mot Supernanny.