- lör maj 29, 2010 21:00
#7941559
Sedan ungefär ett och ett halvt år har Dante nästan aldrig burits i sjal eller annat bärtyg. Han har inte velat, bara några enstaka gånger i samband med resor och utflykter har mt:n åka fram.
Men för ett par veckor sedan när han var ovanligt gnällig och klängig föreslog jag att han skulle åka på mammas rygg, som han gjorde när han var liten. Han gick med på det och tyckte det var jättemysigt, kramades och lutade huvudet mot min nacken och låtsades sova. Dagen därpå, samma sak. Och nu har det faktiskt blivit en vana. Inte varje dag, inte så långa stunder (jag är ju inte van vid att bära och han väger trots allt över 18 kg) men ofta när jag lagar mat.
Och nu har jag fattat hur mysigt det är att bära stora barn! Ett barn som säger till en att han vill åka på ryggen och går och hämtar mt:n. Som hoppar upp och kramas. Som glatt konstaterar att han "sitter fast".
Som pekar och pratar och gosar och faktiskt förstår när man säger att man inte orkar mer, eller som själv efter en stund talar om att han vill komma ner. En stunds ryggmys. Precis vad mor och barn behöver efter en lång dag på jobb och dagis.
Det här kanske är självklart för många här, men för mig är det något av en upptäckt!
Men för ett par veckor sedan när han var ovanligt gnällig och klängig föreslog jag att han skulle åka på mammas rygg, som han gjorde när han var liten. Han gick med på det och tyckte det var jättemysigt, kramades och lutade huvudet mot min nacken och låtsades sova. Dagen därpå, samma sak. Och nu har det faktiskt blivit en vana. Inte varje dag, inte så långa stunder (jag är ju inte van vid att bära och han väger trots allt över 18 kg) men ofta när jag lagar mat.
Och nu har jag fattat hur mysigt det är att bära stora barn! Ett barn som säger till en att han vill åka på ryggen och går och hämtar mt:n. Som hoppar upp och kramas. Som glatt konstaterar att han "sitter fast".


Det här kanske är självklart för många här, men för mig är det något av en upptäckt!