Bootstrap Framework 3.3.6

[Helene-Gia]

Min man och jag delar upp föräldraledigheten lika, vilket medför att jag när dottern nu blir 6 månader ska börja jobba. Jag funderar mycket på hur hon ska reagera på förändringen, men är inställd på att det går bra. För att fortsätta knyta an och känna mig nära henne och hon mig, tänker jag använda sjalen som hjälpmedel! Är det någon som har liknande erfarenheter?

[anna m]

Jag tror inte att man behöver anknytningshjälp efter sex månader. Anknytningen görs ju från födseln och är där redan. Men det är ju gosigt och naturligtvis ska ni sjala. Ska du börja jobba heltid då? Funkar det med amning? Min övertygelse är nog att mamman ska vara hemma längre. Och jag är femininst också.

[surftrollet]

Anknytningen jobbar man väl på hela tiden?

Jag började jobba deltid när lillen var 5 månader och jag hade liknande tankar. Samtidigt så utvecklas ju barnet, och nu vid 8 månader så bär jag t ex knappt alls inne, eftersom han vill ligga på golvet och leka oftast.

Måste gå...

[Isanna]

Sjalen är jättebra när man riktigt vill rå om sina små, så jag tror att det är en bra idé för er båda!

[Helene-Gia]

Jag tror inte att man behöver anknytningshjälp efter sex månader. Anknytningen görs ju från födseln och är där redan. Men det är ju gosigt och naturligtvis ska ni sjala. Ska du börja jobba heltid då? Funkar det med amning? Min övertygelse är nog att mamman ska vara hemma längre. Och jag är femininst också.

Ja, jag börjar jobba heltid. Amningen är nerlagd, har aldrig kunnat amma något av mina barn mer än 4 månader. Dessutom kommer jag att jobba en del oregelbundet; det hade säkert fungerat att pumpa ur och ge på flaska. Men ska man gå upp kl 0430 för att pumpa ur och sen jobba ett helt pass?

[anna m]

Jag tror inte att man behöver anknytningshjälp efter sex månader. Anknytningen görs ju från födseln och är där redan. Men det är ju gosigt och naturligtvis ska ni sjala. Ska du börja jobba heltid då? Funkar det med amning? Min övertygelse är nog att mamman ska vara hemma längre. Och jag är femininst också.

Ja, jag börjar jobba heltid. Amningen är nerlagd, har aldrig kunnat amma något av mina barn mer än 4 månader. Dessutom kommer jag att jobba en del oregelbundet; det hade säkert fungerat att pumpa ur och ge på flaska. Men ska man gå upp kl 0430 för att pumpa ur och sen jobba ett helt pass?

Nä det funkar nog bara om man är verkligen supermålmedveten Jag har inte heller amat så speciellt länge, tyvärr.

[Lumlum]

Jag började jobba när sonen var sju månader. Då var han hemma med sin pappa i sex månader, innan det var min tur igen det sista halvåret. Det gick hur bra som helst, för både mamma, pappa och son. Något problem med anknytningen blev det aldrig, så det tror jag inte du behöver fundera så mycket på. Men jag håller fullt med vad Isanna skriver ovan!

[Helene-Gia]

Ja rå om vill man ju fortsätta att göra! Vill ogärna att den nära kontakten jag har med min minsta dotter ska minska. Främst det jag oroar mig för nu inför pappasjumånaderna... Blir för mig att köra intensiv sjalterapi varje dag med henne! Bara mys

[Ingrid]

Jag tror säkert att det är bra att bära henne när du kommer hem. För oss (jag började jobba när min äldsta son var 1 år, han var då flitigt buren i sjal) så var nog det bästa annars att jag ammade honom direkt när jag kom hem. Då var det som att spänningen försvann från honom och han kom tillbaka till vår mamma-barn relation. Så det är mitt bästa tips annars! Fast jag bar honom förstås också mycket i sjal då med.

[mimpen]

Jag började jobba när vi haft vår dotter i 2 månader (hon var då 15 månader). Min man var hemma då ett halvår, och sen jag ett halvår. Jag tror man ska tänka på att anknytning inte är nåt som blir "klart", utan det är en ständig process.

Man ska också komma ihåg att ert barn ju har två anknytningspersoner, både du och pappan. Jag har ibland behövt påminna mig själv om det - att det inte bara är jag som är viktig för barnet. Det var säkert ingen som tyckte det var konstigt när din man började jobba snart efter barnets födelse. Men nu när du, kvinnan, ska vara hemma "så tidigt", lyfts säkert både ett och två ögonbryn . Jag har varit med om det själv, och vet att man måste känna sig trygg i sitt beslut. Det har jag alltid varit. Men ändå har jag liksom fått påminna mig om det!

MEN. För att svara på din fråga - det är ju jättebra att vara mycket nära barnet när du är hemma. Dels för att upprätthålla den kontakt du redan har med barnet, och dels för att det bara är helt himla tokmysigt! Vi har burit, och bär fortfarande, mycket.

[Ingrid]

ett halvår. Jag tror man ska tänka på att anknytning inte är nåt som blir "klart", utan det är en ständig process.

Det håller jag verkligen med om! Det är viktigt att skaffa sig en bra kontakt från början, men den måste också upprätthållas.

Och så måste jag be TS om ursäkt! Jag såg nu när jag läste igenom igen, att du skrev att du hade lagt ner amningen! Då var ju verkligen inte mitt tips särskilt användbart! Satsa du på sjalbärningen istället som du tänker!

[anna m]

ett halvår. Jag tror man ska tänka på att anknytning inte är nåt som blir "klart", utan det är en ständig process.

Det håller jag verkligen med om! Det är viktigt att skaffa sig en bra kontakt från början, men den måste också upprätthållas.

Fast jag menade den anknytning som man pratar om när ett barn föds. Den som gör att vi ger barnet mat och skydd. Den sker ju bara en gång egentligen. Det finns anknytning och anknytning.

[Ingrid]

Det finns anknytning och anknytning.

Ha, ha! Ja, det kanske det finns! Jag är inte så hemma på psykologi (jag antar att detta räknas till psykologi?), inte för att jag inte är intresserad, men jag har aldrig läst psykologi varken i skolan eller annars. Så för mig är liksom anknytning helt enkelt "att knyta an" rätt och slätt. Och det gör man väl inte bara som spädbarn? Men du får gärna reda ut begreppen åt mig, anna m!

[mimpen]

Jag tror man ska tänka på att anknytning inte är nåt som blir "klart", utan det är en ständig process.

Det håller jag verkligen med om! Det är viktigt att skaffa sig en bra kontakt från början, men den måste också upprätthållas.

Fast jag menade den anknytning som man pratar om när ett barn föds. Den som gör att vi ger barnet mat och skydd. Den sker ju bara en gång egentligen. Det finns anknytning och anknytning.

Jag vet inte riktigt om jag håller med. Jo, att det finns olika sorters anknytning håller jag med om. Men inte att den ena typen sker när barnet är nyfött och den andra senare. Eller menar du förälderns anknytning? För jag ser anknytningen som ett samspel mellan barnet och föräldern.

(Jag fick nån sån där galen kommentar en gång om att personen förstod att det var svårt för MIG att knyta an till "nån annans barn" medan det jag hade försökt förklara var dotterns eventuella svårigheter att knyta an till MIG. För mig var det lätt att knyta an till henne, det gjorde jag första gången jag såg fotot, men för henne tog det ju längre tid. Men, vi hade förstås en annan start i vår relation än TS. Ursäkta utvikningen).

Det finns väl också de som inte klarar av att knyta an till sina barn efter förlossningen, men som ändå ger dem mat och sköter om dem. Även om inte känslorna sitter där de ska?

[anna m]

Det finns en sorts anknytning som psykologer pratar om som enbart handlar om att man accepterar barnet som sitt och ger det mat och skydd. Sen finns ju den du pratar om som gör att man tar till sig en nära person. Det blir tydligt vid adoption eftersom barnen oftast är större - kan jag tänka mig. Jag har bara erfarenhet av att vara styvmamma och den anknytningen kan vara svårare eftersom den inte är självvald på samma sätt... Den handlar ju om att man ska skapa bra relationer, men det är ju inte anknytning egentligen utan en fortsättning på det. Asch, vi menar egentligen samma sak tror jag.