Bootstrap Framework 3.3.6

[lingonben]

Jag har väl egentligen inte så mycket att tillägga för många goda råd och ord har redan skrivits i den här tråden.

Men det är väl så att föreställnigen att man kan skämma bort barn med närhet lever kvar, tyvärr... Jag fick frågan några gånger, när jag hade nyfödda K i sjal, om jag inte var rädd att hon skulle bli bortskämd! Tack och lov fick jag många fler positiva kommentarer än de negativa!!

Min mor har en teori att hon är tryggare i sin person är min far pga av att hennes morfar gick omkring och bar på henne väldigt mycket när hon var liten, mot hennes mammas vilja... ! Kanske har hon rätt.

[Annachan]

hej igen,
Oj vilket gensvar på min fråga! Jättekul att läsa alla svar. Måste också säga att detta känns som en fantastiskt trevlig sida. På många internetforum brukar det kunna bli ganska otrevligt klimat om åsikter går isär, men så verkar det inte vara här (har surfat runt och läst lite överallt på sidan). Visserligen är ju de flesta ganska rörande överens också i och för sig...Jag blir i alla fall bara nöjdare och nöjdare med min sjal och hoppas att bebben och jag kommer att trivas med den när det är dags (och annars blir det nog bra ändå). Fortsätt gärna skriva om erfarenheter kring detta med att sova och leka själv och sjalbärande. Gärna konkret.

[anna_eh]

Barn är olika, en del mer självständiga, andra inte, och det går dessutom i perioder. När A var riktigt liten var han nöjd långa stunder med att bara ligga på golvet o titta, sen kom en period när verkade mer osjälvständig.

Sedan får man också tänka som så att man använder sjalen som ett redskap, och inte som ett mål i sig, och man behöver ju inte använda sjalen HELA tiden. Jag tycker det är jättemysigt o bära men skulle bli frustrerad av att ha gossen på mej precis hela tiden, och jag märker att om vi har sprungit på stan en vända med sjalen, så är A helnöjd när vi kommer hem o han får komma ner på golvet.

Det löser sig, o lycka till med bebisen!

Anna.

[Sara med alla barnen]

En liten tanke bara... man kan ju "leka själv" även om man är i någons famn/sjal. Själva lekandet/tittandet/utforskandet pågår ju hela tiden bebisen är vaken. Sen om hon/han helst gör det med kroppskontakt eller utan är kanske mest en smakfråga.

Själv har jag fått tre underbara bebisar som inte alls velat ligga själva eller sitta i babysitter, eller ligga i vagn heller för den delen.

Till första barnet hade jag babybjörn+vagn+spjälsäng och försökte på alla sätt att få henne nöjd "själv" på golvet, förgäves = mkt frustration för alla parter

Till andra mest famnen och vagn (hon låg i skena och jag fattade inte att man då kunde ha sele/sjal) men hade insett att det inte går att "lära" någon att vilja vara själv, så jag kämpade inte emot, struntade i att använda spjälsäng tex. = trött rygg men rätt nöjd och glad bebis

Till tredje äntligen sjal, vagn först kring ett års ålder = min bästa tid tillsammans med bebis. Visst kan man bli trött på att ha någon "på" sig hela tiden. Samtidigt så är de ju små en väldigt kort tid och iaf för mig är det så att när jag slutat kämpa emot kan jag slappna av och njuta mer. Var sak har sin tid...

Som en förälskelse: ju mer man är tillsammans, desto mer vill man vara tillsammans. Ju mer man är nära, desto mer nära vill man vara. När man väl vågar. Sen när man har haft den där intensiva smälta-ihop-tiden kan man successivt släppa och må bra utan ständig närhet.

Alla tre har varit ungefär lika närhetssökande och ovilliga att ligga själva men jag har hanterat det på olika sätt. Efter 1,5-2 års ålder har (är) de alla varit väldigt bra på att sysselsätta sig själva, med stort "lekdriv". Självständigheten kommer när barnet är förvissat om total trygghet och villkorslöshet. Då behöver man inte hålla järnkoll på mamma/pappa och stämningslägen utan kan utforska världen mer fritt. Så tänker jag!

[anna_eh]

Just det, en sak till. Jag har avsiktligt varvat sjal o vagn just för att jag vill att A ska trivas i vagn också, så det inte blir en begränsning att man inte kan använda vagnen, som är bra i många lägen. (nu började i o för sig A inte åka sjal förrän han var närmare sex månader så han hade ju redan vant sig vid vagnen men ändå) Man kan liksom ha en attityd av självklarhet både kring vagn o sjalbärande o då tror jag att det smittar av sig på barnet (inom rimliga gränser naturligtvis)

Samsovande har vi inte praktiserat alls eftersom vi tyckte att A skulle sova i egen säng från början.

[jag71]

Just det, en sak till. Jag har avsiktligt varvat sjal o vagn just för att jag vill att A ska trivas i vagn också, så det inte blir en begränsning att man inte kan använda vagnen, som är bra i många lägen. (nu började i o för sig A inte åka sjal förrän han var närmare sex månader så han hade ju redan vant sig vid vagnen men ändå) Man kan liksom ha en attityd av självklarhet både kring vagn o sjalbärande o då tror jag att det smittar av sig på barnet (inom rimliga gränser naturligtvis)

Samsovande har vi inte praktiserat alls eftersom vi tyckte att A skulle sova i egen säng från början.

Alltså jag visste inte om sjalar när skrutt var nyfödd utan jag sprang på Lin på Åhlens och blev så där "skuttigt lycklig" av att se att det fanns ett alternativ till vagn. Skrutt skrek i vagnen och om han somnade sov han i max tjugo minuter och sen vaknade han skrikande. Så att vänja ett barn vid vagnen tror jag inte på, däremot så tror jag att dem flesta barn inte vantris i vagn men om dem kunde välja mellan vagn och sjal så skulle dem välja sjal. Nu svamlar ajg igen men jag hoppas någon förstår vad jag menar i alla fall.

[Christer Romson Lande]

Jag blir i alla fall bara nöjdare och nöjdare med min sjal

[anna_eh]

Just det, en sak till. Jag har avsiktligt varvat sjal o vagn just för att jag vill att A ska trivas i vagn också, så det inte blir en begränsning att man inte kan använda vagnen, som är bra i många lägen. (nu började i o för sig A inte åka sjal förrän han var närmare sex månader så han hade ju redan vant sig vid vagnen men ändå) Man kan liksom ha en attityd av självklarhet både kring vagn o sjalbärande o då tror jag att det smittar av sig på barnet (inom rimliga gränser naturligtvis)

Samsovande har vi inte praktiserat alls eftersom vi tyckte att A skulle sova i egen säng från början.

Alltså jag visste inte om sjalar när skrutt var nyfödd utan jag sprang på Lin på Åhlens och blev så där "skuttigt lycklig" av att se att det fanns ett alternativ till vagn. Skrutt skrek i vagnen och om han somnade sov han i max tjugo minuter och sen vaknade han skrikande. Så att vänja ett barn vid vagnen tror jag inte på, däremot så tror jag att dem flesta barn inte vantris i vagn men om dem kunde välja mellan vagn och sjal så skulle dem välja sjal. Nu svamlar ajg igen men jag hoppas någon förstår vad jag menar i alla fall.

Ok nu citerar jag för första gången, får se om det funkar....
Arvid skrek nästan aldrig i vagnen när han var liten, så även om vi haft sjal från början, så vet jag att jag ibland (medvetet) hade låtit honom åka vagn o ibland sjal, därav att "vänja" honom vid vagn. Medvetet lät jag också honom vänja sig vid sjalen, korta stunder i början (den var han faktiskt inte så jätteförtjust i från början även om den rätt snart blev en hit) Lite svammel här också.

[jag71]

Ok nu citerar jag för första gången, får se om det funkar....

Funkade ju utmärkt!!!

[mamma_till_sötis]

Jag har inte hunnit läsa alla svar, men jag blev ändå inspirerad av att dra lite av min egen historia.

Jag fick en bebis som i stort sett skrek konstant, ammade konstant dag som natt, vägrade ligga i vagn eller någon annanstans utan skulle bli buren och/eller underhållen och stimulerad konstant. Samtidigt var hon världens vaknaste, charmigaste och gladaste (!) bebis.
(De första månaderna handlade mest om att överleva för mig, när jag till slut kom på detta med sjal var det ett helt fantastiskt hjälpmedel: hon var nämligen både nöjd och stimulerad i den och jag fick händerna fria och ryggen sparad...)

Idag är hon två år och vi använder fortfarande i stort sett bara sjal och inte barnvagn, hon samsover med oss etc.
Alla runt omkring oss (vänner, släktingar och dagispersonal) beskriver henne som ett supersjälvständigt och väldigt tryggt barn. Hon har hittills aldrig pipit när vi lämnat henne på dagis och dagispersonalen säger att det är en enorm skillnad på henne och hennes jämnåriga vad gäller ledsenhet om dagarna (vår dotter är glad 99% av tiden).

Så frågan är vad som är ett "självständigt barn" egentligen?