- tis apr 03, 2007 22:33
#577219
Vi har en damm uppe i skogen. Det är kanske en knapp kilometer dit, om ens det, men det är ganska kuperat och bitvis så gäller det att vara stadig på foten. I dammen lägger traktens grodor (7-8 cm stora) sina ägg och varje år så vallfärdar traktens människor dit upp för att titta på dem. Hittills så har vi inte varit där uppe, men nu när Jakob är tre så tyckte jag att det var dags. Bitvis så kan han behöva en stödjande hand, men det mesta går fin-fint.
Frågan är då hur man gör med Lillasyster?? Inte klarar en ettåring att gå dit upp. Att bära henne på armen är HELT uteslutet. Vagnen finns inte ens i tankevärlden för en sådan utflykt.
Jo, man fortsätter förstås med sina bärdon. Förra sommaren var vi ofta ute och klev i skogen, men då med lillasyster på magen. OJ, vad mycket lättare det är på ryggen!!
I lördags morse så var vi uppe i skogen och kollade på 50-100 st grodmammor som satt och "sjöng" (sonens uttryck) för sina grodägg. Fikade lite vid damm-kanten. På söndagmorgonen så började sonen fråga efter att få gå upp till grodskogen klockan åtta på morgonen. Så, visst hann vi med en utflykt då också. Nu har vi inte varit där på två dagar, men ny utflykt är planerad till i morgon MED kompisar. Eftersom kompisarna är jämngamla med mina barn så kommer minstingen att få prova att åka sele i morgon och Ellen får avancera upp till sjal.
Tydligen brukar grodynglen kläckas runt den 11 april, så det lär bli många skogspromenader framöver. HURRA för Patapum!
//Kaja
PS: Mötte en mamma i skogen som fick bära sin treåring som hade ont i foten. De envisades med att gå ut i skogen och hade hoppats att det skulle gå. Hon tyckte att det såg fiffigt ut med selen, så jag kunde inte låta bli att påpeka att hennes treåring säkert hade funkat fint i selen... Viktmässigt så klarar den ju det i alla fall och helt klart måste det vara skönare att bära på ryggen och ha båda händerna fria än att ha famnen full av barn, när man går på ojämnt underlag...
Frågan är då hur man gör med Lillasyster?? Inte klarar en ettåring att gå dit upp. Att bära henne på armen är HELT uteslutet. Vagnen finns inte ens i tankevärlden för en sådan utflykt.
Jo, man fortsätter förstås med sina bärdon. Förra sommaren var vi ofta ute och klev i skogen, men då med lillasyster på magen. OJ, vad mycket lättare det är på ryggen!!
I lördags morse så var vi uppe i skogen och kollade på 50-100 st grodmammor som satt och "sjöng" (sonens uttryck) för sina grodägg. Fikade lite vid damm-kanten. På söndagmorgonen så började sonen fråga efter att få gå upp till grodskogen klockan åtta på morgonen. Så, visst hann vi med en utflykt då också. Nu har vi inte varit där på två dagar, men ny utflykt är planerad till i morgon MED kompisar. Eftersom kompisarna är jämngamla med mina barn så kommer minstingen att få prova att åka sele i morgon och Ellen får avancera upp till sjal.
Tydligen brukar grodynglen kläckas runt den 11 april, så det lär bli många skogspromenader framöver. HURRA för Patapum!
//Kaja
PS: Mötte en mamma i skogen som fick bära sin treåring som hade ont i foten. De envisades med att gå ut i skogen och hade hoppats att det skulle gå. Hon tyckte att det såg fiffigt ut med selen, så jag kunde inte låta bli att påpeka att hennes treåring säkert hade funkat fint i selen... Viktmässigt så klarar den ju det i alla fall och helt klart måste det vara skönare att bära på ryggen och ha båda händerna fria än att ha famnen full av barn, när man går på ojämnt underlag...
, men jag bara ryyser vid tanken på grodorna. Jag är så otroligt otroligt rädd för grodor. Det är ett mysterie hur någon frivilligt vill söka upp dem. 
). 
