Min erfarenhet av rutiner är att olika barn kräver och behöver olika mycket av den varan. Att AP skulle vara i motsatsförhållande till regler och rutiner är tydligen en ganska vanlig missuppfattning, som jag inte riktigt förstår var den kommer ifrån. Jag tror inte att jag tänker så annorlunda från de flesta härinne, faktiskt, vare sig man gillar AP-tänket eller inte.
Jag ser inte rutiner och regler som något som är motsatt ett nära förhållningssätt till barnet, snarare är det så att många barn fungerar just på rutin, somnar samma tider, är hungriga samma tider osv. Det tror jag inte är följden av att föräldern har "infört" en rutin, utan rutinen kommer till i ett samspel, det är något man "inför" tillsammans, då man ser vad som fungerar och vad som inte gör det. Jag ser inget farligt, skadligt eller ovanligt i det, tvärtom är det ju den vuxnes ansvar att tolka barnet och se till att vardagen fungerar även på lång sikt, inte bara för stunden.
Att se till barnets behov är grundläggande inom AP, inte att göra vad barnet har lust med (eller kanske ens vill, tex äta om h*n är övertrött och hungrig och bara mat kan hjälpa). Däremot anser man inom AP att barnet ger uttryck för sina behov när det "skriker", "protesterar", "gnäller" osv. Oavsett vad man vill kalla en missnöjd bebis, är den just _missnöjd_. Det är ingen reflex (som man trodde för länge sedan, hu!), det försöker inte trotsa någon och det överreagerar inte. Barnet kommunicerar ett behov sett ur sin synvinkel, precis som vilken vuxen individ som helst. Att då strunta i barnet eller tysta det känns märkligt för mig, när även nyfödda barn är medvetna individer som kommunicerar medvetet.
Kategoriska uttalanden av typen "Barn behöver rutiner" gör mig allergisk. Av mina sex barn t ex är en extremt rutinberoende (kunde inte somna borta när h*n var baby, helt omöjligt!), en är extremt oregelbunden och tycks varken förstå eller ha behov av rutiner (fortfarande kan sömnbehov och aptit variera riktigt, riktigt mycket) och de andra fyra lite i mittemellan, dvs det mesta blir som igår och i förrgår och imorgon, det trivs de bra med och vissa variationer rubbar inte deras cirklar. Jag tycker mig ha sett att barn _behöver_ rutiner i samma (eller något större) mån som vuxna _behöver_ rutiner, dvs det finns stora individuella skillnader.
Om rutiner blir till för att det "ska" vara så, då blir jag genast skeptisk. Att tex lägga ett schema utan att utgå från de tider som utkristalliseras av sig själva, det skulle jag själv se som helt onödigt arbete för mig, när vardagen fungerar ändå gör jag mig inget besvär med att styra sådant som sköter sig självt. När jag däremot ser att något inte fungerar, då provar jag ett annat angreppssätt, och det har t ex inneburit scheman med bestämda tider etc i olika perioder, men långt ifrån alltid.
Vad gäller tydliga regler anmäler jag mig genast till listan över tydliga föräldrar
, men jag har inte regler för allt och framför allt inte regler som jag själv uppfattar som onödiga eller inte är villig att driva igenom. Jag funderar ofta över vad som är nödvändigt att ha regler för, och i vilken mån en regel handlar om ett verkligt behov eller bara är en kulturell idé, något som någon har tyckt eller som har fyllt ett behov för någon annan men inte ger något speciellt hos oss.
Att vara konsekvent är för mig inte att alltid göra på samma sätt, utan att vara närvarande i situationen och se vad mitt barn behöver. T ex Nej, vi äter inte glass före maten. Ja, just idag kan h*n få en glass, eftersom jag ser att det här inte kommer att fungera, det har kört ihop sig med mat-tiderna helt, h*n måste ha något i magen _nu_ (och frukten är slut
).
Lite osorterat tänk som inte står för någon annan än mig själv, även om jag ofta ser på mig som en AP-förälder (eller rättare sagt började se på mig själv som en AP-förälder när jag upptäckte att det fanns fler som tänkte som jag, ungefär när nr 5 föddes
).
Martina 050512 och Alma 081231 
... 
