Bootstrap Framework 3.3.6

[Myrten]

Jag är kluven och känner mig lite sorgsen. Min man började jobba igår och vår tvååring Elsa började åter på dagis, nu 15 timmar/vecka. Jag är hemma med vår 2-månadersbäbis Lova. Jag använder sjal och sele till och från dagiset med Lova och Elsa får åka vagn. Men det blir så svårt att komma nära Elsa när jag har Lova på magen, både känslomässigt och fysiskt. Det är svårt att klä av och på henne, lyfta/bära henne och inte minst att krama henne. Det är frustrerande för oss båda, ibland blir jag irriterad för att hon "smiter" ifrån mig är vi ska iväg och ibland blir jag ledsen inuti. Tanken på liggvagn har kommit för mig några gånger för att förenkla för mig och Elsa, men det känns inte heller bra.

Är det någon som känner igen sig eller har förslag på hur jag kan göra?

Egentligen ville jag nog mest "prata av mig".

[boosten]

Jag känner igen det där, alldeles för väl.. Det är jobbigt, och i mitt fall tror jag att jag tappade mitt stora barns anknytning till mig, inte bara för att jag bar lillebror förstås, utan också för att han fanns där och slukade mig, kroppsligen och andligen. Det man kan göra är väl att se till att vara tillgänglig och närma sig storasyskonet fysiskt när man har chansen. Jag var lite dålig på det, och jag tror att det är därför vi fått kämpa oss tillbaka till varandra nu när lillebror blivit större.

Åh, jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag förstår hur det känns.

[Kaja]

Oj! Stackare. *kramar om*

Om det hjälper något så vet jag att precis när Ellen var 2 månader så fick jag en jättedipp i humöret (syrran fick sin dotter samtidigt och hade också dippen precis då). Jag tror att jag aldrig har känt mig så otillräcklig som jag gjorde just då. Man vill ge sitt nya barn 100% och så vill man fortsätta att ge sig äldre barn 100% och så skulle man kanske kunna tänka sig att få några procent själv någonstans också. Och det GÅR bara inte.

Jag fick ett tips av en kompis som vi körde en hel del efter och det gjorde faktiskt saker och ting bättre. Det var att man skulle visa att det stora barnet var viktigt. Det får hela tiden vänta på sin tur, för att bebisen måste få mat, byta blöja eller något annat.

De man kan göra är att när storabarnet ska ta på sig så säger man: "Nä. Nu får lillasyster vänta. Nu är det DIN tur att vara först!" (du hade troligen klätt på storasyskonet först ändå, men det spelar ingen roll). När det är dags för lördagsgodis så får storasyskonet godis och så vänder man sig till lillasyskonet och säger "Nä lilla vän. Jag vet att du vill ha godis, men du är för liten för det. Det är bara storebror som får sånt. Du får vänta tills du blir större." Vi gjorde även en del "storebrors-saker". Han fick gå på bio för första gången, åka till ett lekland, bjuda på storebrorsglass på dagis för att visa att han hade blivit stor.

Hela tanken var liksom att skämma bort barnet så att de själv tyckte att det var kul att få bli storasyskon och att få tala om för barnet att det också var viktigt. Lillasyskonet fattar ju inte att det måste vänta, men ibland så är det skönt för storasyskonet att få reda på att det OCKSÅ är viktigt.

Dessutom så är det viktigt för en själv också att inse att man faktiskt GÖR saker för storasyskonet också. Även om det är småsaker...

Kram och lycka till! Det blir bättre vid 3-4 månader när bebisen börjar få rutiner. Då går det att planera lite bättre efter vad man gör och när och då behöver inte storasyskonet stå tillbaka lika mycket.

//Kaja

[hcvc]

Känner igen känslan. Är lite svårt att räcka till till båda så här i början. Man är både frivilligt och ofrivilligt ganska uppslukad av det lilla barnet, känner jag. Håller med Kaja om att det lättar successivt i takt med att lilla barnet blir större.

Jag tycker ändå att det är lättare att vara närvarande för stora barnet när man har lilla barnet buret än i liggvagn, för då behöver man liksom inte tänka på det lilla barnet och lyssna efter om det blir missnöjt - och i så fall knyta upp det (jag använder vagn ofta annars). Och glöm inte att det tar en, ett par veckor att komma in i nya rutiner också, särskilt efter att ha varit lediga hela familjen tillsammans.

[Sannasmamma]

jag kände likadant, sanna drog iväg och blev en egen liten, ganska arg, människa. jag försökte fånfa in henn så gott jag kunde. vi slutade mma just då också, när lillasyster var två månader. jag hade min sanna hemma, det gjorde stor skillnad tror jag. bästa tiden att umgås är kanske mitt på dagen när bäbis sover, då låg jag och sanna i soffan och kollade barnkanalen och läste böcker.

du är inte ensam och det blir bättre, det är en stor omställning för alla att få en ny människa i familjen. fördelen med att få den människan när första barnet är så litet är att dom glömmer fort hur det var innan. för sanna har emma alltid funnits, hon kommer inte ihåg annat.

[anna m]

Precis som Kaja skriver gjorde vi och gör fortfarande. Vi var tydliga med att säga så - att nu är du nr ett. Det har funkat jättebra.

[Myrten]

Precis som Kaja skriver gjorde vi och gör fortfarande. Vi var tydliga med att säga så - att nu är du nr ett. Det har funkat jättebra.

Jag har redan praktiserat ert tips och det gick hem direkt. "Nu tar jag dig först och Lova sedan" sa jag till Elsa när det var dags för sova-middag-blöjan. Efter en liten stund svarade Elsa "Elsa först, Lova sedan" och var nöjd. TACK för ert tips, det ska fortsätta användas.

Det känns skönt att höra att det (förmodligen) blir skillnad om ett par månader. Och visst är det så att man väl blir extra känslig när det är en stor omställning som för mig nu när Mattias börjat jobba igen. Det är bara att se tiden an och som så många, många säger - tiden går så fort!

[Cayenne]

mina två första kom tätt, men jag resonerade alltid med äldsta dottern. "Oj, nu skriker lillasyster, tycker du att jag ska ge henen mat?" Att få vara med och byta blöja, hjälpa till med att hämta något. Alla små saker är värdefulla. Och dessutom så kan man ha ett syskon i knät samtidigt som man har en bebis i sjal

[lillvilda]

Det här var en bra tråd, precis vad jag funderar på nu mera. Jag kommer suga åt mig av tipsen! jag har en 15 månaders och ska här om nån vecka få barn nr2 och jag är så rädd att Liam ska känna sig åtsidosatt. Han har blivit buren mycket sen han var liten och det kommer jag ju fortsätta med så fort jag orkar igen så han får var anära och liten ibland men så kommer lillsyskonet oxå kräva sitt. Liam är ju långt ifrån nån stor kille och jag undrar hur han kommer ta det att han måste dela på vår uppmärksamhet.

[sparveln]

Å jag känner igen mig så väl och för oss finns inte ens de där stunderna då lillasyster sover på dagarna eftersom det inte går att lägga ned henne ens då plus att hon knappt sover något dagtid ens i sjalen, det blir 20 minuter här och 20 minuter där . Hon ammar dessutom minst en gång i timmen för det mesta. Hon är ständigt, ständigt i min famn och nej det är inte bra för storebror och det är inte bra för vår relation och jag är så innerligt, innerligt trött på det här nu att jag bara önskar att den här bebistiden kan passera fort och lillasyster blir lite större.

[Myrten]

Å jag känner igen mig så väl och för oss finns inte ens de där stunderna då lillasyster sover på dagarna eftersom det inte går att lägga ned henne ens då plus att hon knappt sover något dagtid ens i sjalen, det blir 20 minuter här och 20 minuter där . Hon ammar dessutom minst en gång i timmen för det mesta. Hon är ständigt, ständigt i min famn och nej det är inte bra för storebror och det är inte bra för vår relation och jag är så innerligt, innerligt trött på det här nu att jag bara önskar att den här bebistiden kan passera fort och lillasyster blir lite större.

Lova vill också bli buren HELA TIDEN! Det är ju mysigt i och för sig, men min rygg pallar det inte och ibland måste man faktiskt få vara bara sig själv en liten stund (väl?). Idag stal jag några minuter så att jag kunde slänga i mig lunchen till exempel. Jag längtar tills Lova blir större och kan ligga stunder på golvet själv för att kanske roas av storasyster.

[sparveln]

Usch ja det är faktiskt jobbigt när de vill bli burna konstant, jag har också fått ont i ryggen på sistone. Min man började också jobba igår så det gör ju sitt till. Jag borde bli bättre på att dumpa sjalbarnet och sjalen på honom en stund när han kommer hem så att jag kan umgås med storebror men då är jag så trött och grinig och less på alltihop att jag bara inte orkar leka med racerbilar så då blir det pappa som leker ändå medans jag sitter i soffan med en tutte i lillasysters mun och ser miserabel ut...

Kramar till er och det hjälper att höra att där finns fler som känner likadant tycker jag, fast jag började böla med en gång när jag läste ditt och Boostens inlägg.

[Myrten]

Kramar till er och det hjälper att höra att där finns fler som känner likadant tycker jag, fast jag började böla med en gång när jag läste ditt och Boostens inlägg.

Vad skulle jag göra utan Sjalbarn! Jag kan ju inte ringa Mattias på hans jobb varje gång jag känner mig orolig, ledsen eller irriterad! Det känns bra att veta att jag inte är ensam i min situation, samtidigt är det tråkigt att fler behöver uppleva dessa negativa känslor. Jag önskar jag kunde se allt positivt och bara vara glad åt allt jag fått av livet, två underbara friska barn, en fantastisk man, bra jobb och boende etc. Fast det vore väl samtidigt inte helt "friskt" om allt bara var KANON hela tiden, man behöver nog både toppar och dalar. (Men jag vill ju vara på topparna hela tiden... gnäller jag.)

[sparveln]

Ja det är tur att sjalbarn finns annars skulle det nog bli lite besvärligt för min man på jobbet , vad säger sjaltanterna då brukar min man säga när jag oroar mig.

Jag är också tacksam för mina fina barn men ibland är det hälsosamt att gnälla och älta lite, det ena utesluter inte det andra. Just nu står jag och skriver medans jag dansar med trött bebis i sjalen och storebror har åkt till biblioteket med mormor, precis innan de åkte skällde jag på honom för att han hoppade i babysittern som inte används i vilket fall som helst så han kunde ju lika gärna hoppa sönder den förbenade makapären .

Nä nu skall jag gå och försöka få undan lite disk...

[Alven]

Jag kände samma sak, och för mig var det räddningen att börja bära på ryggen. Då hade jag famnen fri för David, samtidigt som Ida fick sitt närhetsbehov tillfredsställt. För hon skulle också blir buren hela tiden, och det gick faktiskt bra!

På de här bilderna är Ida ca två månader gammal: