- ons okt 27, 2004 20:16
#2077
Egentligen handlar att sitta utåt om (minst) två saker. Dels den psykologiska aspekten av att orka/"klara av" att vara vänd från föräldern (inte se föräldern, orka med intryck, kunna fly när det blir för mycket) , dels den anatomiska grejen att sitta i buddhaställning utåt (dinglande ben är inte för spädbarn - knappt för äldre barn heller vad jag förstått, finns det någon som kan specificera? Lite anatomikunskaper där ute i cyberrymden?). Jag tror inte att det riktigt är dags att vända lillan framåt i buddha, men ett alternativ är att ha henne vänd åt sidan i omslutet X. Hon har sin höft mot din mage, ungefär. Då kan hon se lite mer utåt, men samtidigt blir ställningen för henne ungefär som i mage-mot-mage, hon sitter som en liten "ostkrok ev i skräddarställning. Och hon sitter så att hon också är vänd mot dig, kan gosa in sig/gömma sig osv. I buddhaställning (vänd utåt) tror jag att det krävs mer sittförmåga liksom, ryggen blir inte stöttad på samma sätt.