- mån feb 09, 2009 09:52
#7117534
Vår Lova har fått köldpannikulit på ena kinden. Den är illröd, svullen, och hård. Det visade sig vara en inflammation i kindens fettvävnad som uppkommer om den blivit nedkyld (inte förfryst) vid flera tillfällen på kort tid. Jag är ganska övertygad om att det beror på att vi bär i sjal då Lova alltid tittar ut åt samma håll. Jag tycker jag har varit försiktig, men uppenbarligen inte tillräckligt. (Vi är inte ute i kylan mer än någon annan, när Elsa vill vara ute och leka får Lova åka i vagnen istället. Lova brukar i regel åka sjal en gång om dagen ute och det är när jag lämnar Elsa på dagis.)
Jag undrar om någon har mer kunskap om pannikulit än vi. Läkarna vi hittills träffat vet i princip ingenting. Vänner till oss har råkat ut för samma sak och de bör inte gå ut med sitt barn på resten av vintern mer än nödvändigt. Jag vill veta hur allvarligt detta är och vad som kan hända om kinden blir kall igen. Det är ju ingen hit att behöva spendera resten av vintern inomhus med två barn.
Jag känner att jag är arg och frustrerad på sjukvården och behöver skriva av mig och då blir naturligtvis Sjalbarn utsett som mottagare av mina känslor. Här kommer min historia:
I fredags åkte vi till vårdcentralen vid 11-snåret. Då våra vänner har fått samma symptom som vår Lova föreslog jag pannikulit som diagnos. Det första doktorn frågade då var "har du googlat eller?!", på ett lite tråkigt sätt. När jag sa att ett annat barn har det och att det yttrat sig på samma sätt som med Lova började läkaren att söka på Wikipedia! Jag kunde inte låta bli att kommentera det.
Läkaren visste ingenting om fenomenet och gav oss en remiss till akuten. (Jag frågade specifikt läkaren på vårdcentralen om det var akuten vi skulle till...). Väl på akuten visade det sig efter väntan i receptionen att det var barnakuten vi skulle till. Vi tog oss till barnakuten som hann stänga innan det var vår tur. Tillbaka till akuten och vänta, vänta och vänta. Jag blev avbytt av min man framåt kvällningen. Straxt före 20.00 kom han hem med Lova utan att ha träffat någon doktor. Det gick inte att vara kvar, massor av folk som behövde vård och nästan ingen personal, i vart fall inte mer än en barnläkare som hade fullt upp med en patient som var illa däran. Lova mådde ju bra förutom att kinden var svullen, så vi halkade hela tiden ner på väntelistan. Jag frågade flera gånger på akuten om det inte var bättre att vi åkte hem och kom tillbaka dagen efter, men fick inget annat svar än att vi fick ta ställning till det själva.
På lördagen åkte Mattias in med Lova till akuten igen och behövde bara vänta ett par timmar. Och vi fick diagnosen pannikulit som vi själva föreslog för barnläkaren, barnläkaren hade aldrig hört talas om det. Ingen vi träffat under alla dessa timmar kunde någonting om detta. Vi fick heller ingen vidare information om vad det innebär.
Idag ringde jag till öron- näsa- hals dit våra vänner blev remitterade och bad om att få prata med den läkaren de träffat eftersom hon verkade ha mest koll på pannikuliten. Tror ni det gick för sig! "Nä du lilla fröken, då får du minsann se till att skaffa en remiss till oss, annars har vi inte tid med dig" (så uttryckte sig sjuksköterskan naturligtvis inte, men snudd på). Så det var bara att ringa barnavdelningen och be att få hjälp av dem. Där blev jag vänligare bemött och förhoppningsvis får jag svar på mina frågor ganska snart.
Jag veeet att sjukvården har stor belastning och att alla inte kan veta allt om allting, men det är ju så jädrans frustrerande när det blir så här.
Jag undrar om någon har mer kunskap om pannikulit än vi. Läkarna vi hittills träffat vet i princip ingenting. Vänner till oss har råkat ut för samma sak och de bör inte gå ut med sitt barn på resten av vintern mer än nödvändigt. Jag vill veta hur allvarligt detta är och vad som kan hända om kinden blir kall igen. Det är ju ingen hit att behöva spendera resten av vintern inomhus med två barn.
Jag känner att jag är arg och frustrerad på sjukvården och behöver skriva av mig och då blir naturligtvis Sjalbarn utsett som mottagare av mina känslor. Här kommer min historia:
I fredags åkte vi till vårdcentralen vid 11-snåret. Då våra vänner har fått samma symptom som vår Lova föreslog jag pannikulit som diagnos. Det första doktorn frågade då var "har du googlat eller?!", på ett lite tråkigt sätt. När jag sa att ett annat barn har det och att det yttrat sig på samma sätt som med Lova började läkaren att söka på Wikipedia! Jag kunde inte låta bli att kommentera det.
Läkaren visste ingenting om fenomenet och gav oss en remiss till akuten. (Jag frågade specifikt läkaren på vårdcentralen om det var akuten vi skulle till...). Väl på akuten visade det sig efter väntan i receptionen att det var barnakuten vi skulle till. Vi tog oss till barnakuten som hann stänga innan det var vår tur. Tillbaka till akuten och vänta, vänta och vänta. Jag blev avbytt av min man framåt kvällningen. Straxt före 20.00 kom han hem med Lova utan att ha träffat någon doktor. Det gick inte att vara kvar, massor av folk som behövde vård och nästan ingen personal, i vart fall inte mer än en barnläkare som hade fullt upp med en patient som var illa däran. Lova mådde ju bra förutom att kinden var svullen, så vi halkade hela tiden ner på väntelistan. Jag frågade flera gånger på akuten om det inte var bättre att vi åkte hem och kom tillbaka dagen efter, men fick inget annat svar än att vi fick ta ställning till det själva.
På lördagen åkte Mattias in med Lova till akuten igen och behövde bara vänta ett par timmar. Och vi fick diagnosen pannikulit som vi själva föreslog för barnläkaren, barnläkaren hade aldrig hört talas om det. Ingen vi träffat under alla dessa timmar kunde någonting om detta. Vi fick heller ingen vidare information om vad det innebär.
Idag ringde jag till öron- näsa- hals dit våra vänner blev remitterade och bad om att få prata med den läkaren de träffat eftersom hon verkade ha mest koll på pannikuliten. Tror ni det gick för sig! "Nä du lilla fröken, då får du minsann se till att skaffa en remiss till oss, annars har vi inte tid med dig" (så uttryckte sig sjuksköterskan naturligtvis inte, men snudd på). Så det var bara att ringa barnavdelningen och be att få hjälp av dem. Där blev jag vänligare bemött och förhoppningsvis får jag svar på mina frågor ganska snart.
Jag veeet att sjukvården har stor belastning och att alla inte kan veta allt om allting, men det är ju så jädrans frustrerande när det blir så här.
Lycklig mamma till: Elsa - juli 2006 och Lova - juni 2008