Bobo är åtta månader gammal och vi har aldrig använt vagn.
När han var cirka tre månader fick vi en framvänd sittvagn (hoppas jag använder rätt ord nu för jag har ingen koll på vagnar) av en kollega till svärfar. Vi tackade och tog emot för vi tyckte att den var perfekt att ha en gång i månaden när vi skulle handla hundfoder, en otymplig säck på femton kilo, sonen hade vi i sjal som vanligt och i vagnen placerade vi alltså maten.
Fast detta gjorde vi bara en, kanske två gånger, för sedan fann vi ett nytt hem till hunden och vagnen sålde vi mot annonskostnad.
Jag är faktiskt förbannat trött på allas åsikter kring hur vi gör. Vi är inte vagnmotståndare som somliga verkar tro, tvärtom, vi har hela tiden sagt att om vi behöver vi en vagn kommer vi att skaffa en. Folk har hela tiden sagt saker som "nu kan ni inte bära mer" och "nu är han väl ändå för tung". Vanligtvis svarar jag snällt på deras frågor och kommentarer men ibland blir det bara för mycket och då fräser jag till.
Dessutom verkar flera släktingar anse att vi måste ha vagn - annars kan de inte passa Bobo.
Allt det där med barnpassning någon gång, om så bara någon timma, känns väldigt avlägset för våran del...