- fre jun 15, 2007 09:24
#669227
Jag kan tillägga att jag gjorde ungefär som du, TS. Vi delar lika på föräldraledigheten, men med den skillnaden att jag hade möjlighet att gradvis börja jobba mer. Vid 5½ månad började jag jobba lite grann, och när Arvid var 9 månader började jag jobba fullt (vilket är 80% för mig). Vi gjorde så för att gradvis trappa ner amningen. Inte så viktigt för Arvid, tror jag, men för det stramade som bara den i brösten på mig!
Jag har aldrig haft några problem från Arvids sida med anknytningen på grund av att jag började jobba. Jag måste dock jobba lite på det från min egen sida, att fastän jag nu inte är den primära vårdaren, se mig själv som lika viktig i alla fall. Mina föräldrar var aldrig så känslomässigt närvarande för mig, så jag har inga förebilder. Det är ingen självklarhet för mig att lyckas vara sådär fullt närvarande för min son, det måste jag vara medveten om.
Vad jag vill säga är att jag tror inte det spelar nån roll om du använder sjalen som verktyg för att komma nära, eller bröstet, eller nåt annat. Närheten sitter i hjärnan. (Eller kanske i hjärtat, men svårigheterna att vara nära sitter nog i hjärnan.) Ditt barn är mycket mindre känslomässigt "skadat" än en vuxen har hunnit bli, så hon tar nog till sig dig oavsett. Det är en medfödd färdighet, helt enkelt. Jag tror det blir bra bara du ser henne, och försöker vara ditt renaste jag.
Det här blev kanske helt obegripligt för andra än mig själv, ber om ursäkt i så fall. Om ni inte har den uppväxten som jag, så är det kanske inte relevant heller.
Jag har aldrig haft några problem från Arvids sida med anknytningen på grund av att jag började jobba. Jag måste dock jobba lite på det från min egen sida, att fastän jag nu inte är den primära vårdaren, se mig själv som lika viktig i alla fall. Mina föräldrar var aldrig så känslomässigt närvarande för mig, så jag har inga förebilder. Det är ingen självklarhet för mig att lyckas vara sådär fullt närvarande för min son, det måste jag vara medveten om.
Vad jag vill säga är att jag tror inte det spelar nån roll om du använder sjalen som verktyg för att komma nära, eller bröstet, eller nåt annat. Närheten sitter i hjärnan. (Eller kanske i hjärtat, men svårigheterna att vara nära sitter nog i hjärnan.) Ditt barn är mycket mindre känslomässigt "skadat" än en vuxen har hunnit bli, så hon tar nog till sig dig oavsett. Det är en medfödd färdighet, helt enkelt. Jag tror det blir bra bara du ser henne, och försöker vara ditt renaste jag.
Det här blev kanske helt obegripligt för andra än mig själv, ber om ursäkt i så fall. Om ni inte har den uppväxten som jag, så är det kanske inte relevant heller.
