Bootstrap Framework 3.3.6

[Jenny m. liten]

Den andra sköterskan förordade visserligen amning helst upp till 2-3 år, men sa däremot bestämt att barn måste lära sig somna själva. Håller med om att det kan vara bra att kunna somna själv, men det beror ju också på personligheten - för vissa barn är närheten och tryggheten viktigare än att somna själv! När vi gick därifrån fick vi med oss en blå broschyr med vit text som vi skulle läsa och begrunda för somna själv måste han lära sig... Metoden gick ut på att lämna honom gråtande...

Jag har verkligen laddat inför en sådan kommentar och planerat hur jag vill svara och favoriten, so far, går ut på att "ja, inte är det jag som somnar för honom, det sköter han alldeles själv"

Eller kanske något i stil med att "Nja, att han inte somnar själv är inga problem just nu, då är det värre att han inte äter själv. Men det är samma tips där eller? Spänna fast honom i stolen med maten framför sig och lämna rummet så jag inte råkar belöna honom med tröst eller hjälp. Så får han skrika tills han lär sig att själv tygla sin ilska och att det inte är farligt att vara arg medans jag går in var femte minut och förklarar vänligt men bestämt att nu är det mat och då ska man inte störa sina föräldrar . Ät nu, smaklig måltid."

[Linda B]

.....apropå de "metoder" som nämns om att få barnet att somna själv....

Hur skulle vi själva må av att bli "övergivna" av den enda trygga punkten i tillvaron och få gråta oss till sömns??? Man kan bli knäpp för mindre! Jag fattar inte hur man kan rekommendera att lämna barnet gråtande, det tycker jag känns som psykisk barnmisshandel......!!!!!! Nej, låt barnen somna lugna och trygga, det mår alla bäst av!!! Det spelar väl ingen roll om det tar lite längre tid för föräldern att natta barnet just nu, det får man igen tusenfalt av att barnet blir mer harmoniskt! Det är iaf min teori......

[Stark]

.....apropå de "metoder" som nämns om att få barnet att somna själv....

Hur skulle vi själva må av att bli "övergivna" av den enda trygga punkten i tillvaron och få gråta oss till sömns??? Man kan bli knäpp för mindre! Jag fattar inte hur man kan rekommendera att lämna barnet gråtande, det tycker jag känns som psykisk barnmisshandel......!!!!!! Nej, låt barnen somna lugna och trygga, det mår alla bäst av!!! Det spelar väl ingen roll om det tar lite längre tid för föräldern att natta barnet just nu, det får man igen tusenfalt av att barnet blir mer harmoniskt! Det är iaf min teori......

Tänk dessutom på att vi i väst i stort sett är de enda som anser att ett nyfött barn ska sova i egen säng, helst i ett annat rum. Men själva ska vi sova tillsammans med make/maka. För två vuxna, som egentligen borde "vara stora nog" att kunna sova själva, är det helt OK att sova ihop, men inte för våra små. Alla andra djur sover ju ihop med sina barn, varför inte vi? (Och läs nu inte detta som att det bara är vi i västvärlden som inte är djur...).

Det är i alla fall vad jag tycker! Och min dotter får snutta så mycket hon vill och somnar nästan aldrig utan mig... Men ibland gör hon det. Och då utan att ha fått grina i 5 min! Det är min metod det. Den funkar för oss! Kanske borde man ansöka om patent på den? Man kan kalla den "fungerar för oss metoden".

[Mamma Eli]

Vi var tillbaka till BVC häromdagen och pratade lite om våra nätter som varit jobbiga på sistone. Har nattuttat hela tiden fram till nyår - då hade jag varit så trött i nåra veckors tid att jag inte orkade göra nästan något alls. Pappan lägger sig nu med sonen och vi försöker få honom vänja sig av med nattuttandet. Det går okej för dem, men han behöver ofta sova på sin pappas arm och vissa nätter får pappan inte mycket sömn... Borde ju vara jag som tar nätterna eftersom jag är hemma och pappan jobbar, men när jag sover med sonen är det tuttande som gäller igen. Jag får lätt migrän eller huvudvärk/migränkänningar av sömnbristen numera så jag orkar inte låta sonen hålla mig vaken flera nätter på rad. En svår situation. Rådet vi fick nu av vår prisade sköterska var att försöka få honom somna i egen säng på egen hand. Jag vill inte göra så, skulle nog inte klara av att vi gör så, men fick lovat att sonen inte tar någon skada av det. När jag frågade om han inte kunde komma att känna sig otrygg och ensam fick jag till svar att han är så trygg i sig själv att det inte är någon fara för honom. Är sovningen ett problem för oss bör vi göra något menade hon och sonen skulle bara må bra av att lära sig somna själv. Det är dessutom bra om han får lite gränser satta för sig nu när han början bli större sa hon, att han börjar tresta oss alltmer. Det senare märker jag att han börjar göra, och jag är nog lite väl blödig ibland, men att gråta sig till sömns ensam... Det är stor skillnad för mig att sätta gränser på dagen och låta honom vara lite arg ibland än att låta honom känna sig ensam och övergiven (som jag är rädd att han skulle göra) på kvällen.

Jag har så svårt att tro att det skulle vara bra för någon att gråta sig till sömns. Känner mig samtidigt ibland kluven, eftersom sonen säkert skulle må bra av att kunna somna om på egen hand, av att ha den tryggheten i sig själv och inte behöva ropa på någon jämt när han vaknar. Undrar ibland om vi gjort fel som vant honom till detta, som inte försökt "hjälpa" honom somna själv tidigare, åtmonstone somna om själv.

Detta är så svårt, för jag orkar ju inte fortsätta med tuttandet. Önskar så att jag gjorde det, för då hade problemet inte funnits. Frågan är nu hur länge pappan orkar... Han tycker redan jag är för mesig, men förstår mig också, men i längden vet jag inte hur han orkar... Vad ska vi göra????

BVC-sköterskan på föräldragruppen tyckte också det var dags att göra något så sonen lär sig somna själv.

[Linda B]

Nej, det är klart att man måste behandla barn med samma respekt som vuxna! Men jag tror inte att det finns någon förälder som aldrig tappat tålamodet/humöret, ibland orkar man bara inte!!!

Jag funderar på det där med nätter som Mamma Eli har det jobbigt med just nu.... Vår tjej sov inte hela nätter förrän hon var tio månader. Det hela vände faktiskt över en natt, helt otroligt! Vi var och hälsade på mina föräldrar och Filippa sov hos mormor och morfar redan första kvällen. Hon vaknade som vanligt två gånger den natten och mormor pratade lugnt med henne och gav henne lite vatten bara. Andra natten - sov fortfarande med mormor o morfar - vaknade Filippa en gång, satte sig upp, såg sig omkring, lade sig igen och somnade om. Sedan har hon sovit hela nätter!!!! Med detta inte sagt att alla barn reagerar så och slutar att vakna för nattmat men det kanske är värt att testa....? För huvudsaken är väl att barnet sover hela nätter och hur de somnar är iaf för mig sekundärt. Så ett miljöombyte och/eller att barnet sover med någon annan än föräldrarna kanske kan vara värt att testa iaf....?

Det där med fem-minutersmetoden provade vi med Filippa när hon var väldigt liten, det var också på inrådan av bvc. Filippa grät sig igenom natt efter natt och jag tycker faktiskt inte att det gav någonting. Förutom sömnlösa nätter för oss alla tre, dåligt samvete och en otröstlig liten tjej. Vi gav upp projektet efter ett tag, två veckor eller så.... Och då började allt lugna ner sig, hon somnade ibland tillsammans med mig i min säng, i famnen, i sin säng.....lite olika från kväll till kväll. Men det var sällan några problem vare sig för henne eller oss. Så min erfarenhet av femminutaren är ingen höjdare.... Kanske fungerar det bätre för andra, vad vet jag? Ser det inte som något problem att barnet inte somnar i sin egen säng, iaf inte när det är såpass litet. En annan sak när de börjar bli några år. Alex (åtta månader) somnar alltid i sin säng och han är ofta lite "uschlig" på kvällarna, vill inte sova hur trött han än är. Man kan ju missa något spännande!!! Vi stannar helt enkelt hos honom om han inte är nöjd eller tills han somnar och det tar i regel inte mer än tio minuter... Han är lite av en lyxbebis på det sättet.....

Håller helt med om att det är en väldigt skillnad på fem-minutersmetoden och att sätta gränser och barnet reagerar med ilska. Det där med nattning är liksom på ett annat sätt, det handlar inte bara om gränser utan också om trygghet och lugn. Jag får inte riktigt ihop det hela....

Jag hoppas att det blir bättre med Mamma Elis nattsömn!!! Det är superjobbigt att inte få sova!!!!! Kramar till er!!

[Mamma Eli]

Nej, det är klart att man måste behandla barn med samma respekt som vuxna! Men jag tror inte att det finns någon förälder som aldrig tappat tålamodet/humöret, ibland orkar man bara inte!!!

Jag funderar på det där med nätter som Mamma Eli har det jobbigt med just nu.... Vår tjej sov inte hela nätter förrän hon var tio månader. Det hela vände faktiskt över en natt, helt otroligt! Vi var och hälsade på mina föräldrar och Filippa sov hos mormor och morfar redan första kvällen. Hon vaknade som vanligt två gånger den natten och mormor pratade lugnt med henne och gav henne lite vatten bara. Andra natten - sov fortfarande med mormor o morfar - vaknade Filippa en gång, satte sig upp, såg sig omkring, lade sig igen och somnade om. Sedan har hon sovit hela nätter!!!! Med detta inte sagt att alla barn reagerar så och slutar att vakna för nattmat men det kanske är värt att testa....? För huvudsaken är väl att barnet sover hela nätter och hur de somnar är iaf för mig sekundärt. Så ett miljöombyte och/eller att barnet sover med någon annan än föräldrarna kanske kan vara värt att testa iaf....?

Det där med fem-minutersmetoden provade vi med Filippa när hon var väldigt liten, det var också på inrådan av bvc. Filippa grät sig igenom natt efter natt och jag tycker faktiskt inte att det gav någonting. Förutom sömnlösa nätter för oss alla tre, dåligt samvete och en otröstlig liten tjej. Vi gav upp projektet efter ett tag, två veckor eller så.... Och då började allt lugna ner sig, hon somnade ibland tillsammans med mig i min säng, i famnen, i sin säng.....lite olika från kväll till kväll. Men det var sällan några problem vare sig för henne eller oss. Så min erfarenhet av femminutaren är ingen höjdare.... Kanske fungerar det bätre för andra, vad vet jag? Ser det inte som något problem att barnet inte somnar i sin egen säng, iaf inte när det är såpass litet. En annan sak när de börjar bli några år. Alex (åtta månader) somnar alltid i sin säng och han är ofta lite "uschlig" på kvällarna, vill inte sova hur trött han än är. Man kan ju missa något spännande!!! Vi stannar helt enkelt hos honom om han inte är nöjd eller tills han somnar och det tar i regel inte mer än tio minuter... Han är lite av en lyxbebis på det sättet.....

Håller helt med om att det är en väldigt skillnad på fem-minutersmetoden och att sätta gränser och barnet reagerar med ilska. Det där med nattning är liksom på ett annat sätt, det handlar inte bara om gränser utan också om trygghet och lugn. Jag får inte riktigt ihop det hela....

Jag hoppas att det blir bättre med Mamma Elis nattsömn!!! Det är superjobbigt att inte få sova!!!!! Kramar till er!!

Tack för inlägget!
Åh, hade skrivit en lite längre inlägg och så blev det något fel och det försvann... Suck!

Det gick ut på att jag har svårt att förstå hur man kan råda till gråtinsomning. Förstår inte hur vår i övrigt så bra BVC-sköterska kan säga att det inte är någon fara alls för vår sons välmående att gråta en stund när han ska sova. Vem är jag att veta bättre?

[Linda B]

......mamman vet alltid bäst......! Jag upplever att det trots allt är så att mamman är den som känner barnet bäst. Några få pappor lyckas, vill och kan slå sig in på arenan till samma kännande som mamman men tyvärr är de nog inte så många. Det blir ju en annan sak sedan när barnen blir större!

Vår första bvc-sköterska upplevde jag som lite kylig så det förvånade mig kanske inte att hon propagerade för fem-minutaren.... Vår nuvarande bvc-sköterska är av......eh....en annan skola kan man nog säga!