- tis okt 19, 2021 20:14
#9566116
Just nu känns allt lite tungt, och jag vet inte hur jag ska vända allt. Känner mig uppgiven och som att allt hänger på mig just nu och jag orkar inte riktigt allt själv. Förlåt nu blir det långt, hoppas någon orkar läsa.
Precis innan pandemin började jag plugga för att kunna få ett bättre jobb, ett jobb jag skulle tycka vara roligt och orka med. Sen kom pandemin och jag kunde inte plugga klart pga att de sista delarna krävde praktik ute på arbetsplats. Visst, det kan vara skönt att vara ensam ibland, men jag började plugga för att hitta ett sammanhang och slippa ensamjobb. Nu står jag här med en halv utbildning, inga studiemedel och försöker hitta jobb inom mitt nya fält samtidigt som jag försöker orka plugga klart. Både arbetsförmedlingen och min lärares krav känns som ett ok just nu, vill krypa under täcket och stanna där tills allt bara ordnar sig med typ magi.
Maken jobbar heltid, men pengarna räcker knappt till. Barnens vinterkläder fick jag köpa på avbetalning (dumt jag vet) för hittade inte allt vi behövde begagnat. Så fort jag får nåt brev som ser ut som en räkning säger maken "vad har du köpt nu"... Suck. Vi pratar knappt med varandra längre känns det som. Han brukar höra av sig när han är på väg hem från jobbet och då är det alltid "nu är jag på väg hem, är så trött". Hemmet ser ut som en katastrof just nu, och vi bestämmer hela tiden att vi ska städa, men ja... han diskar, tvättar och sedan sover han på helgerna pga att han är trött efter arbetsveckan. Vill jag ev göra något utanför hemmet är det på helgen men funkar oftast inte pga av att det är som det är. Känns som att det är upp till mig att rodda både hem, städning och barn, kärleken mm. Om inte jag packar väskor, ser till att barnen borstar tänderna och går i säng så blir det typ inte gjort. Visst jag är hemma hela dagarna, men det är ju knappast så jag sitter och stirrar i väggen, och maken ger oss mat på bordet . Känner mig lite uppgiven just nu, lite osynlig. Och orkeslös. Och skruttig som inte kan bidra ekonomiskt just nu.
När jag kollade på platsbanken så hittade jag ett drömjobb, men det är i en annan kommun och skulle innebära veckopendling i så fall. Har ingen aning om jag har en chans att få det, men drömmer om att det blir jag som får jobbet då jag tror jag skulle stortrivas på arbetsplatsen. Vet inte hur det skulle funka rent praktiskt, och jag skulle längta ihjäl mig efter barnen. Har inte berättat om jobbet för maken än, men vet att han vill gå ner i arbetstid när jag väl får ett jobb. Visst, då orkar han kanske mer men vi kommer ju fortfarande ha ont om pengar i så fall. Jag drömmer om att vi äntligen ska kunna lägga undan pengar och spara till ett hus. Tror inte maken har samma längtan till hus, men vet att vi delar åsikten om att lägenheten är för liten och att vi behöver ett rum till så att alla får plats. Jag behöver nåt nytt, nåt som får mig att orka men önskar såklart att familjen (kanske främst maken) också skulle vilja detta. Och lite vuxentid, där jag får träffa andra vuxna som inte är förskolepersonalen (som jag mest hejar på) eller maken som stupar i säng efter middagen. Känns som att det någon gång måste få vara min tur att få leva det liv jag vill. Jag valde att skaffa familj, och trivs verkligen med att vara mamma, men det måste väl finnas nåt mer..?
Behöver lite pepp, tips. råd om hur jag ska tänka och orka av er fina Sjalbarnare.
Precis innan pandemin började jag plugga för att kunna få ett bättre jobb, ett jobb jag skulle tycka vara roligt och orka med. Sen kom pandemin och jag kunde inte plugga klart pga att de sista delarna krävde praktik ute på arbetsplats. Visst, det kan vara skönt att vara ensam ibland, men jag började plugga för att hitta ett sammanhang och slippa ensamjobb. Nu står jag här med en halv utbildning, inga studiemedel och försöker hitta jobb inom mitt nya fält samtidigt som jag försöker orka plugga klart. Både arbetsförmedlingen och min lärares krav känns som ett ok just nu, vill krypa under täcket och stanna där tills allt bara ordnar sig med typ magi.
Maken jobbar heltid, men pengarna räcker knappt till. Barnens vinterkläder fick jag köpa på avbetalning (dumt jag vet) för hittade inte allt vi behövde begagnat. Så fort jag får nåt brev som ser ut som en räkning säger maken "vad har du köpt nu"... Suck. Vi pratar knappt med varandra längre känns det som. Han brukar höra av sig när han är på väg hem från jobbet och då är det alltid "nu är jag på väg hem, är så trött". Hemmet ser ut som en katastrof just nu, och vi bestämmer hela tiden att vi ska städa, men ja... han diskar, tvättar och sedan sover han på helgerna pga att han är trött efter arbetsveckan. Vill jag ev göra något utanför hemmet är det på helgen men funkar oftast inte pga av att det är som det är. Känns som att det är upp till mig att rodda både hem, städning och barn, kärleken mm. Om inte jag packar väskor, ser till att barnen borstar tänderna och går i säng så blir det typ inte gjort. Visst jag är hemma hela dagarna, men det är ju knappast så jag sitter och stirrar i väggen, och maken ger oss mat på bordet . Känner mig lite uppgiven just nu, lite osynlig. Och orkeslös. Och skruttig som inte kan bidra ekonomiskt just nu.
När jag kollade på platsbanken så hittade jag ett drömjobb, men det är i en annan kommun och skulle innebära veckopendling i så fall. Har ingen aning om jag har en chans att få det, men drömmer om att det blir jag som får jobbet då jag tror jag skulle stortrivas på arbetsplatsen. Vet inte hur det skulle funka rent praktiskt, och jag skulle längta ihjäl mig efter barnen. Har inte berättat om jobbet för maken än, men vet att han vill gå ner i arbetstid när jag väl får ett jobb. Visst, då orkar han kanske mer men vi kommer ju fortfarande ha ont om pengar i så fall. Jag drömmer om att vi äntligen ska kunna lägga undan pengar och spara till ett hus. Tror inte maken har samma längtan till hus, men vet att vi delar åsikten om att lägenheten är för liten och att vi behöver ett rum till så att alla får plats. Jag behöver nåt nytt, nåt som får mig att orka men önskar såklart att familjen (kanske främst maken) också skulle vilja detta. Och lite vuxentid, där jag får träffa andra vuxna som inte är förskolepersonalen (som jag mest hejar på) eller maken som stupar i säng efter middagen. Känns som att det någon gång måste få vara min tur att få leva det liv jag vill. Jag valde att skaffa familj, och trivs verkligen med att vara mamma, men det måste väl finnas nåt mer..?
Behöver lite pepp, tips. råd om hur jag ska tänka och orka av er fina Sjalbarnare.
