Idag började en gammal tant på spårvagnen prata med mig när hon såg att jag bar E i sele. Hon berättade att hon kommit till Sverige från Italien 1949 och fått barn på 50-talet. Då hade hon burit dem som man gjorde i Italien, hon beskrev det som en halsduk som man knyter över ena axeln, så ligger barnet som i en vagga och kan amma medan man går. Här i Sverige hade alla tyckt att hon var galen som gjorde så, och varnat henne för att barnen skulle bli kobenta och hjulbenta och krokiga och fula, men det hade gått bra ändå, barnen hade blivit helt normala och nu hade hon tonåriga barnbarnsbarn. Hon tyckte att bärandet var det mest naturliga, att barnen kan ligga nära mamman och höra hennes hjärta.
Sedan berättade hon om en gång när hon suttit och ammat sin dotter, som var ett och ett halvt år, på Vasagatan. Då hade polisen kommit och tagit henne för förargelseväckande beteende, trots att hon haft dottern helt under tröjan så inget av bröstet syntes. Hon hade fått betala 300 kr i böter, och det var ganska mycket på den tiden. Hon sade att nästan inga svenska kvinnor ammade då, eftersom de var rädda för att få hängbröst.
Hon pratade också om hur fint det var att pappor hade börjat gå med barnvagn och till och med bära sina barn, för det gjorde ingen någonsin förr, och sedan pratade vi lite om könsroller och hur bra hon tyckte att det var med det nya ordet hen, eftersom man kunde använda det när man inte visste vilket kön ett barn hade (som med min pojke, som hon trodde var en flicka).
En helt fantastisk, och underbart klok tant alltså! Och nog känns det som om utvecklingen faktiskt har gått framåt med stormsteg på det här området de sista sextio åren.

Eyvind, som är född 111222 (japp, awesome födelsedatum!) bärs i en stadigt växande samling bärdon.
Http://arbetsbien.blogspot.com