Bootstrap Framework 3.3.6

[hillalilla]

Jag är en sån där person som går och ser skräckscenarion över allt och scener spelas upp i mitt huvud om hur mitt eller andras barn skadar sig. Så hela vintern har jag haft pyttelite ångest när jag är ute och går med dottern i sjal, trots broddar och jätteförsiktiga steg. Och så idag när jag är på väg från öppna förskolan så berättar personalen om en kvinna (utan broddar) som halkade med sitt barn i sele förra veckan, och barnet slog i huvudet. Gissa om jag hade ont i magen när jag gick därifrån med väldigt försiktiga steg.
Jag går nu runt med bilden av att jag skall halka och min dotter kommer spräcka skallen. Så, ehm, jag skulle behöva lugnas lite.

[sulu]

Jag tror såna tvångstankar är vanliga! Jag hade helt galna tankar kring vad som skulle kunna hända med lilla bäbisen.
Du gör ju helt rätt som går försiktigt med broddar och är medveten om halkan.

[Lindajv]

Känner igen mig! Riktiga skräckscenarion spelas förvånansvärt snabbt upp i mitt huvud ganska ofta.. Trippar också omkring försiktigt! Jag ramlade faktiskt en gång, men då vred jag kroppen så att jag slog i sidan och bebis klarade sig finfint. Nu har jag broddar.

[noranora]

Ja, usch, det är så lätt att tänka på allt hemskt som kan hända (just för att det emellanåt faktiskt händer, om än bara för några få). Själv hörde jag om en som halkade och tappade greppet om barnvagnens handtag, i en trappa ... Jag blir fortfarande alldeles kall bara av att tänka på det (och det är flera år sedan).

[nalimea]

Ja, det är nog jättevanligt, men ack så tabubelagt!
Jag nämnde ganska tidigt för distriktsköterskan på BVC att jag hade såna där tankar, såg scener spelas upp i mitt huvud om att sonen slant ur händerna, att jag bar honom och vände mig och han bonkade huvudet i en dörrkarm, att jag halkade när jag bar honom, allt möjligt. Hon tittade på mig så här . Och sen så här . Och sen sa hon lite att det kanske berodde på en incident som jag berättat om vid ett annat tillfälle, att jag haft sonen i famnen och hukat mig och när jag skulle resa mig så tappade jag balansen och for baklänges genom duschdraperiet in i duschen (som har en dmhög kaklad "tröskel", men att det gick bra för jag tog emot mig med den ledig handen och han sov bara vidare.
Och jag blev lite som att det skulle vara ovanligt att man tänker såna saker? Men ingen vågar väl berätta det kanske.

Det är nog nyttigt att tänka sådär i viss grad, bara att tänka på vad som kan hända kan ibland förhindra att det händer. Om det liksom blir för mycket och tar över är det nog inte så hälsosamt däremot. Men ja, broddar och lugna steg är en bra start!

[Lillblomma]

Jag tror vi tänker så för att vi ska bli försiktigare! För det har ju avsedd effekt, eller hur!

Jag halkade i duschen med Lovis när hon var ett par veckor (long story, storasyster välte ut en hel balja vatten över hela golvet och jag skulle vara blixtsnabb och rycka ner en badhandduk på golvet för att vattnet inte skulle forsa ut i hallen).
I alla fall. Jag slog mig rätt rejält. Bla kände jag att nåt dunsade hårt i handfatet, men jag kunde inte bedöma vad som slagit i. Dessutom sa storasyster "Oj, mamma, nu slog sig Lovis nog jättemycket!"
Hon skrek som besatt såklart och jag blev helt livrädd. Mannen var iväg en kortis med bilen.

Men jag la henne på soffan, undersökte och kom fram till att hon inte hade en enda rodnad, svullnad, bula eller blåmärke och hon lugnade sig rätt fort. Dessutom var hon och hennes kläder helt torra, och hade alltså inte varit i kontakt med det blöta golvet! Hon skrek för att hon blivit rädd och för att jag antagligen "kramat" henne rätt hårdhänt...
Helt reflexmässigt (jag lovar!) vrider man sig och skyddar sitt barn. Även om det betyder att man slår sig själv sönder och samman.
När jag lugnat mig och kände efter kunde jag konstatera att det var min underarm som slagit i handfatet och jag hade blåmärken både här och där. Men mest nöjd är jag för att jag inte skällde på storasystern som absolut skulle tippa ut vattnet försiktigt trots att jag sa åt henne flera gånger att öppna proppen i botten i stället.
Dessutom var det en sån där galen kväll när båda ungarna var som tokiga. Normalt hade jag inte gått in i badrummet för att hjälpa storasyster med badet med Lovis på armen, hon hade fått ligga i vagnen, eller på en filt på golvet, men just den kvällen var hon jättegnällig och jag hade bråkat en del med storasyster och ville gärna hjälpa henne och ge henne lite tid...

Så, nu har jag berättat min story i alla fall. Det händer, och jag skulle nog gissa att det går bra 99% av gångerna! Men det är väl bara bra att vi är försiktiga! Stavar kan kanske vara till hjälp när det är som halast? Och att gå och pulsa i vägrenen! Det blir bra träning också!

//A