Bootstrap Framework 3.3.6

[visslan]

Låter väldigt intressant! Mitt barn är knappt över 2, så jag får nog vänta på eventuellt resultat än. Men jag kommer definivt ha det i bakhuvudet efter att ha läst ditt inlägg.

[Plinga]

Jag märker skillnad på mina 2 större barn, 10 och 8 år, och Ellen som är 5. Ellen är den som ammat länge, blivit buren och samsovit på heltid. DE andra bar jag, men i bb sele, korta perioder och samsov halva nätter. Jag vet inte om det bara är tillflle, men Ellen är så som du beskriver, väldgt nära, väldgt känslig på hur man mår osv. Hon är annorlunda helt enkelt, kan inte eg. beskriva hur.

[ericah]

Mina barn är också för små för att dra sådana slutsatser av men det jag har lagt märke till är att Gustav är mycket lättare att bära runt på än andra barn. Han formar sig liksom efter mig och klämmer åt så att det bara är att hålla honom under rumpan så sitter han som gjuten.
Andra barn som jag lyft och burit på som är i samma ålder är stelare och tyngre (även om den egentliga vikten är lägre).

Han är lättare att bära runt på än tex Otto som inte alls blev buren lika mycket som riktigt liten (han ville inte).

Så är det med mina barn också. A klamrar sig fast om man bär honom, det går att bära korta bitar utan att hålla i honom. Han blir liksom ett med mig och han älskar att vara nära. Sover helst nära nära. Han har alltid klämt med benen när man burit honom (från när jag kunde bära honom på höften). M är inte buren alls mycket (jag kunde inte pga min sjukdom och ork och moster orkade inte heller, hennes man har burit M mycket men bara i armarna) och hon hjälper inte till alls när man bär henne. Det är mycket tyngre att lyfta/bära henne än A trots att han väger 2,5kg mer. Det är först nu M kniper lite med benen runt min midja om jag bär henne fram på magen. Att lyfta henne har varit som att lyfta en säck potatis eller så, inget gensvar/hjälp alls.

[Keke]

Jag vet inte om det beror på bärandet och närheten men jag får ofta höra att jag har så trygga barn. Det får jag höra ofta från äldre personer och de som jobbar inom barnhälsovård/sjukhus. Detta glädjer mig mycket och jag tror att bärandet och närheten har en stor del i det. Kan tillägga att vi inte samsover med våra barn längre än att de är upp till året, vi har inte använt oss av någon femminuters eller likande för att få dem att sova utan har dansat dem till att de är så trötta att de själva har somnat in i sina egna sängar.

Det är jättespännande att se vad bärande och närhet kan ge för egenskaper hos barn.

Sedan ett litet tillägg, min L som är buren lika mycket som de andra har alltid varit som en säck potatis att bära. Hon är så tung, trots att viktskillnaden inte är stor. Så det har nog inte bara med bärandet att göra.

Mina tjejer är snart 8år, 6år och två 2,5 åringar.

[dora]

inte lätt att veta vad som beror på vad... men jag har också alltid fått höra att mina barn är trygga och även sociala. alla tre har blivit burna, varit med oss överallt och varit nära etc. nu är ju twinsen bara 1,5 men storebror är 5,5 och han är superkänslig för hur vi mår i familjen och även egna sinnesstämningar märks och uttrycks tydligt. även kroppssensationer är a och o för honom. han kan själv komma och be om kramar när han behöver men han är också sådan att vissa tillfällen är beröring inte ok alls. så känsligt känselsinne, i båda bemärkelserna, känner jag igen.

[Pärla]

Min son smälter intill, det har han gjort sen han var bebis. Jag tror ju att barn mår bra av mycket närhet och kroppskontakt och det har förstås påverkat mitt föräldraskap, även om sonen inte blivit systematiskt buren.

[tinaw]

Tass!

[Emma_oh]

Tass

[miom]

Min stora smälter in i våra kroppar. Han är väldigt känslig för sinnestämningar i rummet och bland vuxna. Mer än andra barn. Men han har en tendens att inte riktigt förstå vad stor, stark och tung hans kropp är nu. Han använder den mot oss som om han fortfarande är liten. Det känns väldigt mycket ont ofta fast det är menat kärleksfullt . Det går inte in i han intellekt att min kropp inte klarar det längre. Och kroppen tror fortfarande att den är liten..... Så han känner inte av mina muskler på det sättet du beskriver.

[Umma]

Min yngsta som jag burit mest är väldigt kramig, tycker om närhet, vill gärna klappa och trösta andra. Hon ser när andra har ont och vill gärna klappa och känna på det onda. När man lyfter henne lutar hon sig inåt och hjälper till med kroppen på ett annat sätt än mina osjalade barn. Vi har en speciell kontakt utan att jag kan sätta ord på det mer än så. Jag tror det är sjalandet.

[Enid]

Här stämmer det inte. A som är sjalad i princip dygnet runt som bebis och sen väldigt mycket när han var större och fortfarande en del trots att han är stor nog att kunna gå själv jämt (snart 4 år), men han är liksom hård och vass i kroppen, spänd, impulsiv och faktiskt lite agressiv. Medan M som knappt ville bli buren alls, inte kunde sova i sjalen eller nära intill osv är mycket mjukare och kramas sådär tätt intill, varmare, mer inkännande och avkännande osv. Jag tror det har med personlighet och karaktär att göra, att de är olika helt enkelt. De var väldigt olika som bebisar också men tvärt om eller hur jag ska beskriva det . Det ska bli intressant att se hur det förändras när de blir äldre.

[dolvis]

Här kommer ett lite mer skeptiskt inlägg: Vad är hönan och ägget? Alltså OM det nu skulle finnas ett samband - hur vet man att det är det myckna bärandet som gett uppövad känslighet, kramighet, "kroppsanpassning" och inte att de barn som har den "inställningen/egenskaperna" är de som vill bli burna mycket - de uppfattar det kanske som mer bekvämt än stelare och mindre lyhörda barn....
Och sen ett exempel på motsatsen: min dotters bästa kompis som nu är fem och ett halvt, har alltid suttit som en smäck när man tar upp honom, har reagerat på det nämligen jämfört med min dotter och andra barn jag råkade bära lite. Men jag tror inte ens att de ägt en sele eller en bärsjal i den familjen.

[Sannasmamma]

jag tror ju att det är bättre att bära och vara nära än att inte vara det, men jag tror inte att man kan tacka sjalandet för barnets personlighet. mina barn har jag burit och ammat och gosat och sovit nära varje natt och stora är känslig och orolig och gråtmild. visserligen är hon också empatisk och inkännande, men lite too much. lilla är cool och glad och tar livet med en klackspark.

[thanisa]

Jag har två barn som har väldigt olika personligheter. De är ytterligheter båda två, den ena otroligt social lättgående tar kontakt med alla. En sådan som bara tar allt för självklart och som i dagis och i skolan varit väldigt lätt för personalen.

Sonen har svårt för förändringar, att knyta an till vuxna tar tid. Efter ett år på nuvarande dagisavdelning kan han faktiskt sätta sig vid ett bord där inte hans huvudfröken sitter. Att han själv skulle gå fram och säga något till en vuxen utanför familjen finns inte. Han väljer hellre att vara hungrig och inte kissa under en hel dag till vi föräldrar kommer. Mormor och morfar går också bra. Dottern är en sådan som sätter sig i allas knän. På informationen inför skolan så satte hon sig i knät och kramades med en av hennes kompisars mammor.

Deras sociala personligheter är verkligen så långt ifrån varann man kan komma. Sen har ju båda samsovit, bärts en hel del, ammat ganska länge, att bära dem är fortfarande lätt. Är det något som de har som jag tycker har skjilt dem från andra barn så är det deras balans. De har båda extraordinär balans och en smidighet som få. Men vad det beror på är det väl svårt att säga. Dottern är nu snart 9 år och sonen 4,5 år.

[Sannasmamma]

jag tror ju att det är bättre att bära och vara nära än att inte vara det, men jag tror inte att man kan tacka sjalandet för barnets personlighet.

Det tror inte jag heller, och det var inte det jag frågade efter heller.

Nej, jag vet Det var mer svar på svaren du fått än på frågan, jag ser det också.