Lindan skrev:Här kommer jag som är helt oinsatt!
Har inte läst och kommer definitivt inte göra det på engelska 
jag är alldeles för lat. Finns det någon vänlig själ som kan göra förklara vad det egentligen handlar om??
Den finns ju på svenska också.
Författaren Jean Liedloff är psykolog, tror jag, och hon råkade på en indianstam i Venezuelas djungler, som heter Yequana (stammen alltså). De odlar och bor i stora gemensamma hus, hela byn, och förstås bär de sina barn, för det gör man ju i de flesta kulturer utom i västvärlden. Liedloff blev väldigt fascinerad av dem, för de var så glada och harmoniska, och hon åkte tillbaka fem gånger och levde med dem. Sedan, på sjuttiotalet, så skrev hon den här boken, Continuum concept, om att västerlandets sätt att ta hand om våra spädbarn (och äldre barn) inte är lika bra för barnen som Yequanaindianernas på en del punkter, t ex bärandet. Framför allt bärandet. Hon menar att spädbarn föds med förväntningen att alltid ha kroppskontakt med vårdare (mest mamma, men också pappa, andra barn och andra släktingar). Bli burna på dagen och samsova på natten. Och att det därför är vad spädbarn generellt sätt mår absolut bäst av. Hon menar att om barn inte får det de behöver, som bärandet, så kommer det att färga deras framtida liv, så att de inte känner sig lika värdefulla som om de hade fått vad de behövde. Då, när hon skrev boken var det västerländska samhället mycket längre från Yequanaindianernas sätt än vad det är nu - efter födelsen togs ju barnen från föräldrarna och fick bara komma tillbaka var fjärde timme för matning, och sedan skulle man fortsätta likadant hemma ungefär. Men fortfarande får ju de flesta barn inte kroppskontakt med någon stor del av tiden och samsover bara ibland eller inte alls. Och andra saker som hon lade märke till mellan vuxna och barn, som att de vuxna tog för givet att barn samarbetar snarare än förväntar sig att barn trotsar, skiljer också stort. Snarare så att det har blivit mindre likt, som att på sjuttiotalet förväntades lite större barn klara av mer (gå till lekplatser eller ta bussen någonstans) än vad det har blivit nu.
Själva namnet "kontinuumbegreppet" står för, som jag förstår det, att människan är gjord för en vissa upplevelser eller en viss typ av miljö, de upplevelser och den miljö som vi som art kommer ifrån, det som kontinuerligt har funnits där sedan vi blev människor, och att vi mår bäst av när det är så. Som exempelvis då att spädbarn är gjorda för att bäras med, inte lämnas i gömställen som kanin- eller rådjursungar. Och senare förväntar de sig att leka med andra barn, med vuxna i närheten som sysslar med sitt och som man kan härma/hjälpa när andan faller på. Osv.
De här tankarna finns förstås inte alls bara i hennes bok, hela AP-begreppet bygger på liknande erfarenheter och det finns många andra böcker som hävdar ungefär samma saker. "Människan, kulturen och evolutionen" av svenska psykologen Tomas Ljungberg och böcker av antropologen Meredith Small t ex.
Här finns förresten lite som Cecilia Moen har skrivit om Kontinuumbegreppet:
http://www.abctidning.se/x9904a.html
http://www.abctidning.se/x9910f.html
http://www.abctidning.se/x0012f.html
Svarade jag på det du undrade över?
