Bootstrap Framework 3.3.6

[Veronikak]

Den här tycker jag var bra, om att gå vidare med ett "nära föräldraskap" efter småbarnsåren, när inte amning, bärande och samsovning är så relevanta längre, eller det behövs i alla fall mer än så:

http://arlinghaus.typepad.com/blog/2007 ... s_mis.html

[Veronikak]

Både denna blogg och AP verkar dock missa faran med barncentrering - att ta ifrån barnet tillfällen att göra saker själv.

Missar och missar, hon tar inte upp det i just den där posten i alla fall. Fast hon utger sig inte för att ta upp allt som är fel med AP heller, det var nog mera jag som skrev så.

Det där Tomas Ljungberg-citatet har jag alltid haft lite svårt för. Om man gör allt annat man har lärt sig är bra för små barn, svarar på kommunikation, klarar att svara på många av barnets behov när det uttrycker dem osv - så håller jag med honom om att allt inte blir riktigt riktigt bra ändå, för det är så mycket i samhället som inte är som barnet förväntar sig - gruppen runt familjen saknas til största delen, maten och bostäder är konstgjorda och ger allergier och framför allt så är inte föräldrarna riktigt äkta - men på honom låter det nästan som att inte bäbisar KAN vara nöjda med närheten och behovsuppfyllelsen, som att man lika gärna kan strunta i att försöka och hellre vara så äkta man kan i att bete sig likadant som man själv har blivit uppfostrad... i just det här citatet och det som står runt omkring. I resten av boken tycker jag han verkar mena att det visst spelar roll och blir bättre av att man försöker.

[Veronikak]

Jag kan förståatt det går att tolka så. Och det handlar väl åter om att det är så svårt för oss att känna igen våra egna kapitulationer. (Det kan vara mycket lättare att se andras ... ) Men om man ärligt kan ta till sig vad ens barn behöver så är det ju en massa närhet. Som jag förstår det kan själva handlingen vara densamma (bära t ex) men om man går in i en "roll" som AP-förälder eller "naturlig förälder" eller vad som helst - om man går in i en roll så blir det inte äkta längre. Och det är det som Tomas ljungberg menar att barnet märker.

Hm, jag tror jag saknar kapitulationen som säger att barn inte ska ha närhet, för för mig har det alltid känts naturligt och självklart att bära - det gjorde jag i flera år i tonåren med min nalle, och det var knappast för att jag ansåg att det var nyttigt vare sig för nallen eller mig utan för att jag behövde bära på någon. Jag försökte förstås göra det i smyg gentemot kompisar och andra utomstående.

Det kanske är därför jag har svårt att förstå hur man kan låtsar vara en bärande förälder. Man kan låtsas må bra, låtsas vara självsäker, låtsas gilla bärande fast man ogillar det - men om man gillar det men började för att man hade lärt sig att det skulle vara bra... jo, jag kan tänka mig att bäbisen KAN känna en liten skillnad, men inte att den skulle tycka illa om bärandet för den skull?

[dora]

*markeras för senare läsning*

[Christer Romson Lande]

*markerar*

[Veronikak]

Jag tror att min svårighet med Tomas Ljunberg-citatet är ordet "nöjd". För mig betyder inte "nöjd" att allting är helt underbart perfekt så som det ska vara, utan att det är någotsånär OK, duger åtminstone nästan. Så man kan vara nöjd utan att vara lycklig, i min värld. Så i min värld skriver han att en bäbis som blir omhändertagen på bästa sätt som vanliga västerländska föräldrar* kan åstadkomma blir antingen helkapitulerad och klagar aldrig, eller så skriker den jämt. Medan i min värld kommer en bäbis som blir omhändertagen på bästa sätt som vanliga västerländska föräldrar* kan åstadkomma vara nöjd och glad för det mesta och bara bli hyfsat kapitulerad.

* som alltså själva oftast har fått skrika sig till sömns som små, blivit utsatta för tidiga ofrivilliga separationer och fått gå i skola och tvingats av folk de ofta inte hade någon anknytning till anpassa sig till regler - äta upp och så - och att alla måste vara lika.


Ja, det är svårt det där med kapitulationer. Man skulle behöva en personlig kapitulationsanalysator som sa åt en vilka ens kapitulationer och blinda fläckar var.

[Veronikak]

Fortsätt gärna prata om Erin Arlinghaus blogpost, även om Tomas Ljungberg har hoppat in i den här tråden också! Det var åtminstone det som var min tanke från början, att man skulle prata om blogen, inte för att det gör något om man pratar om precis vad som helst annat också...

[Veronikak]

Ja, det är svårt det där med kapitulationer. Man skulle behöva en personlig kapitulationsanalysator som sa åt en vilka ens kapitulationer och blinda fläckar var.

Såg inga såna på barnmässan i Stockholm i helgen...

Äsch, hade de glömt att ta med dem!?

[Veronikak]

That's not to downplay the importance of closeness and modeling. That's what the really young ones need. And it's why AP parenting really does work so well for babies and little toddlers. They truly need closeness and modeling, the more the better while they're so little.

så långt är jag med, och jag tycker det ger sig självt när barnet blir äldre att fler av Neufelds anknytnings-steg blir aktuella. Jag tror det är bättre att ha dem i hjärtat än i hjärnan s a s (genom att undvika att "spela duktiga mamman-rollen" som jag försökte uttrycka ovan).

Det är klart att det är bättre att ha dem i hjärtat än i hjärnan! Men jag tror INTE att det kommer automatiskt, att bara för att man har samsovit och haft mycket kroppslig närhet så kommer man automatiskt att bli autentisk och "Hold-on-to-your-kids"-ig! I så fall skulle väl samsovningen lika gärna komma automatiskt till alla som har haft barnet i magen - då är man ju nära och kroppslig närhet på utsidan är ju bara fortsättningen.

Jag tror att vi här i Norden är mycket influerade av t ex Jesper Juul och sådana som pratar om autensitet och att vi därför har modeller för fortsättningen efter bäbistiden - och under den, för även bäbisar vill ju som sagt ha mer än bara kroppskontakt - men att det inte är självklart för oss heller. Och att "duktig-förälder-rollen" är ett sätt att växa in i en autentisk närhet, för alla oss som inte har det i oss genom vår egen uppväxt och hur alla runt omkring oss gör. Utan någon form av förebilder (om så i form av "experter" som Neufeld och Juul) är det svårare att veta vart man skulle vilja vara på väg.

Det du skrev om din son tycker jag snarare stämmer väl överens med vad hon skriver - anledningen till att din son mådde dåligt var ju inte att du inte hade så mycket kroppslig närhet med honom just, utan att banden mellan er har försvagats allmänt eftersom både han och du har haft annat jobbigt just nu. Och de kan inte stärkas av BARA kroppslig närhet, utan prat och att bli sedd och sedan mera kroppslig närhet också, men den är inte viktigast.

Det där med autoritära familjer som fungerar - ja, det är ju omöjligt att veta hur barnen i familjerna mår bara genom att se hur de beter sig. Jag kan tänka mig att det kan fungera på ett relativt lyckligt sätt om man, som du säger, är såpass utelämnade åt varandra som typ i den boken, och om föräldrarna inte är för skrämmande - som att den ena är straffande och den andra mer på barnets sida kanske. Jag vet inte, det är inte värt att försöka sig på något sådant i alla fall, tycker jag. Fast i sådana där undersökningar av vilken föräldrastil som är "bäst" brukar ju de som har fasta regler och närhet få bättre resultat (på hur nöjda och välanpassade barnen är) än de som inte har fasta regler men närhet. Säger jag och försöker inte ha särskilt mycket fasta regler ändå. Vem vill vara välanpassad egentligen....

[Veronikak]

or if you're hoping to help your young child make the transition from co-sleeping to sleeping in a different room.

Det här förstår jag inte alls. "hjälpa" banret änr väl i detta sammahnag intget annat än en eufemism för "tvinga" om banret nu inte självmant vill lägga sig att sova i ett annat rum?

Ja, ett barn som är redo och själv tar initiativet till att sova någon annanstans behöver inte hjälp (mer än med att få ett eget rum, egen säng, hjälp med sängkläder och hjälp att somna där osv...), men om förälderna av en eller annan anledning vill att barnet ska sova i eget rum innan det själv tar initiativet kan ju föräldern hjälpa barnet att klara det beslutet (=tvånget) så bra som möjligt. Det är inte alla föräldrar som i alla situationer kan eller vill vänta in barnet, vare sig det gäller amningsavslut, samsovningsavslut, dagisstart, skolstart, flytta hemifrån... Det behöver inte vara kärlekslöst att bestämma att nu vill vi faktiskt att 25-åringen flyttar hemifrån/7-åringen att börja skolan/ettåringen slutar nattamma eller vad det nu kan vara som barnet inte anser sig redo för. Och om man beslutar att inte vänta in barnet kan man ju ändå hjälpa det att leva med tvånget som föräldern utsätter det för.

[Eva N]

tass