Jag orkar inte med Corona längre

[Skitcorona]

Jag fattar att jag inte är den enda som tycker Corona är jobbigt. Men jag måste få pysa lite.

Jag är inte den som brukar elller gillar att planera men hela tiden dessa ändrade planer. Inställt hit. Inställt dit.

Den ständiga osäkerheten.

Jag är inte heller den sociala som har ett stort behov av att umgås. Men att bara umgås med familjen är så jobbigt. Ingen som helst input från annat håll. Skype osv räcker inte.

De olika åsikterna som splittrar. Vi är ett litet gäng som känt varann i snart 20 år. Håller kontakt dagligen i en chatt. Vi vet typ allt om varandra. Nu är vi osams. Om Corona. En som är rabiat. Som varken vill eller kan inte ens försöka se situationen på ett annat sätt än sitt.

Osäkerheten. Ovissheten.

Kommer det ett vaccin? Kommer det bli lag på att ta det?

Jag kom in på en utbildning. En dröm. En chans om nåt annat. Nu har vi gått över till distans. Inte alls samma sak längre.

Alla (för det kan väl inte bara vara jag) som mår dåligt över Corona. Stressen. Hur påverkar det våra fortsatta liv? Ett förkortat liv?

Jag vill numera leva! Jag var på god väg att bli den jag ville bli.

Nu känns det så meningslöst igen.

Jag vet inte om jag orkar vänta tills Corona blåst över. Jag orkar inte med mera mörker.

Det som håller mig uppe den långa hösten (här är det ingen vinter) är skidåkningen. Men det ser ju osäkert ut om det blir någon. Kommer ”min” skidbacke överleva? Kommer den finnas kvar när Corona är över? Det var så synd om alla gotländska företagare. Såklart båtarna ska fortsätta gå. Men skidanläggningar, nej nej de måste stänga.

Så bitter.

Jag vill leva nu! Det här är inget vettigt liv.

Ja jag har kontakt med vården bl.a för min ångest. Har dock inte tagit upp hur dåligt jag mår över Corona. Ska nog göra det.

Och förresten om nån har länkar till artiklar med undersökningar om dåligt mående förkortat liv osv ang. Corona får ni gärna skriva ut dom.

[berit]

Här är en till. Fy så tungt det är med mörker och isolering.

[zink]

Ja jag har kontakt med vården bl.a för min ångest. Har dock inte tagit upp hur dåligt jag mår över Corona. Ska nog göra det.

Ja, ta upp det med din kontakt där. Det är något högst påtagligt. Droppen som får bägaren att rinna över för många. Och det du beskriver att det just NU är för mkt.

November brukar vara tung för många ändå - men julen kan lysa upp (för de flesta är den positiva saker om än blandat).

Och att orka med åtgärderna våras och somras var en sak. Men nu. Och det röriga att fatta dem. Nu när de behövs mer hos oss i a f.

I höst insåg jag att jag plötsligt insåg ett litet uns av det som andra beskriver av att det känns dystert inför den mörka årstiden. Och det är p g a coronan. (Men för mig har själva hemarbetandet just i år varit en möjlighet till återhämtning, bakvänt men jag är inte ensam om det. Jag har hör till de lyckligt lottade där.)

Och förresten om nån har länkar till artiklar med undersökningar om dåligt mående förkortat liv osv ang. Corona får ni gärna skriva ut dom.

Vad gäller länkar så bör jag ha några (...) efts vi diskuterar detta en hel del inom jobbet där jag är är med i skyddsarbetet, arbetsmiljöfrågor.

Fast... Vill du ha dem när du känner ångest?

Är det för argumentationen.

Jag kan återkomma i s f.

[Mikaela]

Du är inte det minsta ensam om att känna så. Jag är fruktansvärt less. Jag har bestämt mig för att acceptera att så här är det och kommer att vara till i maj. Jag vägrar känna hopp utifrån tidningarnas rubriker, jag accepterar inte restriktioners slutdatum - de förlängs ändå, då mår jag bättre av att se den långa perioden från början och möjligtvis bli positivt överraskad i slutänden. Men det är skit. Jag har tappat styrförmågan.

[MuuM]

Du är inte det minsta ensam om att känna så. Jag är fruktansvärt less. Jag har bestämt mig för att acceptera att så här är det och kommer att vara till i maj. Jag vägrar känna hopp utifrån tidningarnas rubriker, jag accepterar inte restriktioners slutdatum - de förlängs ändå, då mår jag bättre av att se den långa perioden från början och möjligtvis bli positivt överraskad i slutänden. Men det är skit. Jag har tappat styrförmågan.

Hear, hear. Tappat styrförmågan.

[sabe]

Jag försöker tänka på alla positiva nyheter om vaccin som är på gång. I vardagen skiljer det egentligen så lite för mig vi träffar normalt inte mycket folk vi har normalt nästan aldrig gäster.

Men jag är ändå trött på att alltid fundera på om vi är friska eller sjuka jag är ju astmatiker och allergiker och har känsliga slemhinnor vilket innebär att jag ofta är lite snorig det samma gäller barnen.

Sen finns det förstås en del saker som jag är ledsen för att de blir inställda jag skulle gärna vilja åka och bada igen med barnen men det känns inte som en bra idé just känns ledsamt att se hur tomt och lite folk det är som kan bada när jag är där med lilla dottern som tränar konstsim.

Men jag hoppas att vaccinet kommer snart och att vi får leva med det här några månader nu

[kapdurk]

Jo det är tufft med Corona. Ofrivilligt julfirande med endast familjen? Att min bästis inte vill ses just nu pga alla som får Corona i Västerbotten för tillfället.
Att jag måste gå på mitt jobb och träffa folk trots att jag helst vill gå i ide/jobba på distans just nu.
Så jo det är tungt. Jag vill gå på kafe men vi ska ju avhålla oss från alla guldkanter vi kan få i den här asfaltvärlden...

[Marina]

Ofrivilligt julfirande med bara mig själv här. Ensam på julafton känns bittert även för nån som egentligen inte gillar jul.

Missade drömjobbet.

Kan inte träna som jag behöver

Vågade inte göra de investeringar i min lägenhet som jag tänkt

Missade sista chansen till "gratis" boende i Thailand.

Tvingades ta ut semester i somras som jag behöver på vintern

Barnen missat massor i sin sport som dom inte kommer kunna ta ikapp.

Ständigt navigerande i förhållande till barnens sjuka farmor

På den ljusa sidan så har jag kunnat jobba hemma som jag vill utan tjafs.

[MuuM]

Ofrivilligt julfirande med bara mig själv här. Ensam på julafton känns bittert även för nån som egentligen inte gillar jul.

Missade drömjobbet.

Kan inte träna som jag behöver

Vågade inte göra de investeringar i min lägenhet som jag tänkt

Missade sista chansen till "gratis" boende i Thailand.

Tvingades ta ut semester i somras som jag behöver på vintern

Barnen missat massor i sin sport som dom inte kommer kunna ta ikapp.

Ständigt navigerande i förhållande till barnens sjuka farmor

På den ljusa sidan så har jag kunnat jobba hemma som jag vill utan tjafs.

[Villintehacorona]

En till här som inte orkar mer Corona.
Hur ska man ens komma tillbaka till ett normalt liv sen? Hur orka nu?
Jag har anpassat mig så mycket nu och det är så extremt sällan jag träffar någon annan än mina barn.
Saknar vuxenkontakt. En kram. Ett samtal med någon vän som inte bara är på telefon.

Jul och nyår känns bara mörkt.
Jag kommer träffa barnen på julafton. Det blir bara vi då. Och halva julafton är de hos sin andra förälder. Från 29e december- 8e januari kommer jag vara helt ensam. Så nyår vill jag helst bara sova bort.

Jag har svår PTSD och går i terapi. Den enda vuxna person jag träffat de senaste månaderna är terapeuten. Jul och nyår betyder givetvis uppehåll i terapin med. Så det är tufft på flera sätt. Att sitta ner med hen har bekräftat att jag existerar en gång per vecka. Och inte är ett spöke i mitt eget huvud bara. Särskilt de veckor jag inte har barnen och bara är med mig själv dag och natt.
Jag är rädd att inte klara att hålla rutiner under jul och nyår. Jag är rädd att bli sjuk i covid för ingen skulle hjälpa mig.( Jag vet inte ens vem jag skulle be hämta ett covid- test åt mig om jag fick symptom.) Och jag är rädd för att bli mer sjuk psykiskt av isolering för ingen skulle hjälpa mig.

Coronatider har gjort människor mer inne i sina skal sina familjer. Många är mer belastade. Det känns tycker jag.
Ingen hör av sig längre. Ingen säger ja till att ses inte ens promenad på avstånd. Ingen orkar.

[Joffsan]

En till här som inte orkar mer Corona.
Hur ska man ens komma tillbaka till ett normalt liv sen? Hur orka nu?
Jag har anpassat mig så mycket nu och det är så extremt sällan jag träffar någon annan än mina barn.
Saknar vuxenkontakt. En kram. Ett samtal med någon vän som inte bara är på telefon.

Jul och nyår känns bara mörkt.
Jag kommer träffa barnen på julafton. Det blir bara vi då. Och halva julafton är de hos sin andra förälder. Från 29e december- 8e januari kommer jag vara helt ensam. Så nyår vill jag helst bara sova bort.

Jag har svår PTSD och går i terapi. Den enda vuxna person jag träffat de senaste månaderna är terapeuten. Jul och nyår betyder givetvis uppehåll i terapin med. Så det är tufft på flera sätt. Att sitta ner med hen har bekräftat att jag existerar en gång per vecka. Och inte är ett spöke i mitt eget huvud bara. Särskilt de veckor jag inte har barnen och bara är med mig själv dag och natt.
Jag är rädd att inte klara att hålla rutiner under jul och nyår. Jag är rädd att bli sjuk i covid för ingen skulle hjälpa mig.( Jag vet inte ens vem jag skulle be hämta ett covid- test åt mig om jag fick symptom.) Och jag är rädd för att bli mer sjuk psykiskt av isolering för ingen skulle hjälpa mig.

Coronatider har gjort människor mer inne i sina skal sina familjer. Många är mer belastade. Det känns tycker jag.
Ingen hör av sig längre. Ingen säger ja till att ses inte ens promenad på avstånd. Ingen orkar.

Så tungt.

[zink]

Särskilt de veckor jag inte har barnen och bara är med mig själv dag och natt.
Jag är rädd att inte klara att hålla rutiner under jul och nyår. Jag är rädd att bli sjuk i covid för ingen skulle hjälpa mig.( Jag vet inte ens vem jag skulle be hämta ett covid- test åt mig om jag fick symptom.)

Nu skriver jag ner två tafatta pragmatiska saker, känns futtigt men kanske inte så störigt i text som om jag kom med det irl.

En nyseparerad kompis till mig byter barnen på fredagar. Den barnfria helgen blir för svår om hon inte bestämmer ett antal saker som som ska ske under helgen. Det ska vara något enkelt, något som peppar och gärna att något är med andra. Förra helgen var det att videofika med mig och en kompis till och att hon bakade en kaka. Tog en promenad med en rutt hon bestämt i förväg. Sådant. Det hjälpte henne.

Angående covid-testet, skulle det minska stressen om du kom fram till en plan för det redan nu? Eller är det så låst att det bara stressar. (Har en kompis i fjärran stad i ditt läge, för henne är det förstressande att planera det nu, bättre att det får lösa sig då.) Det finns ju hjälpgrupper på facebook i vår stad, som hjälper visserligen i första hand äldre men även ensamboende. Kanske bara kolla upp om du har sådana där du bor, så vet du när det behövs.

[MuuM]

En till här som inte orkar mer Corona.

Coronatider har gjort människor mer inne i sina skal sina familjer. Många är mer belastade. Det känns tycker jag.
Ingen hör av sig längre. Ingen säger ja till att ses inte ens promenad på avstånd. Ingen orkar.

Jag hör dig. Är också ensam varannan vecka.

Vågar du sträcka ut en hand? Här på Sjalbarn, under ditt nick? Finns någon här du kan tänka dig att videochatta med, som Zink skrev?

Det blir bra till slut. Och om det inte är bra, så är det inte slut än. Det är mitt motto.