Är det ok att fråga sin förälder om barndomen?

[traumaflicka]

Jag har gått många år i traumaterapi nu. Complex PTSD och dissociation. Sakta börjar jag ana varför jag är den jag är. Då och då kommer behovet att fråga min mamma.
-Vad hände? Hur var det när jag var liten? Halva berättelser jag fått av henne där jag vill fråga, hur gammal var jag då? Var var det du hittade mig efter du varit borta? Hur var pappa egentligen? Vad gjorde han mot oss?
Mamma minns inte så mycket av tiden från när jag var liten säger hon, hon minns inte sin egen barndom heller säger hon. Hon glider mellan sin barndom och min som det vore samma liv. (Det har hon alltid det gjort så inget med nån tidig demens att göra snarare dissociation och traumatisering hos henne också.)

Så min fråga. Är det ok att jag frågar henne, eller borde jag låta bli? Är det orätt av mig att påminna henne om det som hon så gärna vill glömma? Ska jag försöka lägga pusslet själv med det jag vet och minns?

Hon har alltid vägrat terapi hon har löst sina problem med att skapa nya(alkohol och självskada). Jag har försökt läka för att inte föra detta arv vidare.
Min kropp minns så mycket jag inte fått svar på som inte finns i ett verbalt minne. Det är så mycket jag vill veta.

[camsch]

Jag vet inte om det "är värt det" ens för din skull.
Inte för att det handlar om trauman på det sättet som du beskriver, men jag har försökt att prata med både mamma och pappa om saker i min barndom och kan bara helt kallt konstatera att min syn/upplevelse av det hela är TOTALT olika det som mina föräldrar kommer ihåg.

Det ger mig helt enkelt inget att fråga dem, det blir bara ett "rättfärdigande" av deras syn på det, och "förklaringar" på vad som hände som blir ännu mer "anklagande" mot mig.

En sak som jag varit på som jag ändå tror på i sammanhanget var att gå på hypnoterapi, dvs terapi under hypnos. Det "hände" väldigt mycket på kort tid med mig och hur jag kände inför saker när jag gick på den (gick typ 5-6 ggr för snart 2 år sen). Det kändes som många bitar föll på plats där och mitt mående blev betydligt bättre. Det hänger ju givetvis på utföraren också, men jag blev positivt överraskad (jag gick till henne för stresshantering och då jag hade pengar "över" på friskvårdspengen). Fick hjälp både med stresshanteringen men även att hantera en hel del saker som hänt i barndomen men som påverkade mig idag. Menar inte att "pracka på dig" något alls, men kan ändå förstå känslan av att "sitta fast" med tankar som man inte kan få att släppa.

[traumaflicka]

:heart:

Jag vet inte om det "är värt det" ens för din skull.
Inte för att det handlar om trauman på det sättet som du beskriver, men jag har försökt att prata med både mamma och pappa om saker i min barndom och kan bara helt kallt konstatera att min syn/upplevelse av det hela är TOTALT olika det som mina föräldrar kommer ihåg.

Det ger mig helt enkelt inget att fråga dem, det blir bara ett "rättfärdigande" av deras syn på det, och "förklaringar" på vad som hände som blir ännu mer "anklagande" mot mig.

En sak som jag varit på som jag ändå tror på i sammanhanget var att gå på hypnoterapi, dvs terapi under hypnos. Det "hände" väldigt mycket på kort tid med mig och hur jag kände inför saker när jag gick på den (gick typ 5-6 ggr för snart 2 år sen). Det kändes som många bitar föll på plats där och mitt mående blev betydligt bättre. Det hänger ju givetvis på utföraren också, men jag blev positivt överraskad (jag gick till henne för stresshantering och då jag hade pengar "över" på friskvårdspengen). Fick hjälp både med stresshanteringen men även att hantera en hel del saker som hänt i barndomen men som påverkade mig idag. Menar inte att "pracka på dig" något alls, men kan ändå förstå känslan av att "sitta fast" med tankar som man inte kan få att släppa.

Tack för ditt svar. Bra förklarat. Jo förstår att det kan bli så.
Jag går hos en terapeut jag börjat kunna lita på vi gör EMDR. Det tar lång tid för mig att kunna lita på någon. Är så dissociativ. Om hen kunde hypnos skulle vi nog prova, jag vill gärna prova det, men den kan inte det. Ändå tacksam att få ha samma behandlare länge och att den kan trauma.
Glad att höra om dina goda erfarenheter av hypnos och blir alltid lite avis när folk skriver att saker gått fort på några gånger , något år. ...åren bara går och går för mig. Visst det händer mycket men det tar tid.

[zink]

:heart:

Jag vet inte om det "är värt det" ens för din skull.

Inte för att det handlar om trauman på det sättet som du beskriver, men jag har försökt att prata med både mamma och pappa om saker i min barndom och kan bara helt kallt konstatera att min syn/upplevelse av det hela är TOTALT olika det som mina föräldrar kommer ihåg.

Det ger mig helt enkelt inget att fråga dem, det blir bara ett "rättfärdigande" av deras syn på det, och "förklaringar" på vad som hände som blir ännu mer "anklagande" mot mig.

+ 1 på exakt det där från mig också. Kunde skrivit det själv.

Typ: Skulle du slå dig ned med Trump och diskutera valutgången i hopp om att få veta viktiga skeenden...? Lönlöst liksom.

[camsch]

:heart:

Jag vet inte om det "är värt det" ens för din skull.
Inte för att det handlar om trauman på det sättet som du beskriver, men jag har försökt att prata med både mamma och pappa om saker i min barndom och kan bara helt kallt konstatera att min syn/upplevelse av det hela är TOTALT olika det som mina föräldrar kommer ihåg.

Det ger mig helt enkelt inget att fråga dem, det blir bara ett "rättfärdigande" av deras syn på det, och "förklaringar" på vad som hände som blir ännu mer "anklagande" mot mig.

En sak som jag varit på som jag ändå tror på i sammanhanget var att gå på hypnoterapi, dvs terapi under hypnos. Det "hände" väldigt mycket på kort tid med mig och hur jag kände inför saker när jag gick på den (gick typ 5-6 ggr för snart 2 år sen). Det kändes som många bitar föll på plats där och mitt mående blev betydligt bättre. Det hänger ju givetvis på utföraren också, men jag blev positivt överraskad (jag gick till henne för stresshantering och då jag hade pengar "över" på friskvårdspengen). Fick hjälp både med stresshanteringen men även att hantera en hel del saker som hänt i barndomen men som påverkade mig idag. Menar inte att "pracka på dig" något alls, men kan ändå förstå känslan av att "sitta fast" med tankar som man inte kan få att släppa.

Tack för ditt svar. Bra förklarat. Jo förstår att det kan bli så.
Jag går hos en terapeut jag börjat kunna lita på vi gör EMDR. Det tar lång tid för mig att kunna lita på någon. Är så dissociativ. Om hen kunde hypnos skulle vi nog prova, jag vill gärna prova det, men den kan inte det. Ändå tacksam att få ha samma behandlare länge och att den kan trauma.
Glad att höra om dina goda erfarenheter av hypnos och blir alltid lite avis när folk skriver att saker gått fort på några gånger , något år. ...åren bara går och går för mig. Visst det händer mycket men det tar tid.

Dels tycker jag att det ändå låter förhoppmingsfullt med en erfaren terapeut du litar på - det är ju väldigt mycket grunden för allt.
Sen vill jag ändå säga att "snabbt" i det här sammanhanget fortfarande handlar om månader av slit, det är ingen mirakelkur. Det är egentligen nu efter ett par år jag känner att det faktiskt gjorde skillnad. Det var mer en tanke om du inte hittat något vettigt, vilket du ju faktiskt har.

[Traumaflicka]

:heart:

Jag vet inte om det "är värt det" ens för din skull.
Inte för att det handlar om trauman på det sättet som du beskriver, men jag har försökt att prata med både mamma och pappa om saker i min barndom och kan bara helt kallt konstatera att min syn/upplevelse av det hela är TOTALT olika det som mina föräldrar kommer ihåg.

Det ger mig helt enkelt inget att fråga dem, det blir bara ett "rättfärdigande" av deras syn på det, och "förklaringar" på vad som hände som blir ännu mer "anklagande" mot mig.

En sak som jag varit på som jag ändå tror på i sammanhanget var att gå på hypnoterapi, dvs terapi under hypnos. Det "hände" väldigt mycket på kort tid med mig och hur jag kände inför saker när jag gick på den (gick typ 5-6 ggr för snart 2 år sen). Det kändes som många bitar föll på plats där och mitt mående blev betydligt bättre. Det hänger ju givetvis på utföraren också, men jag blev positivt överraskad (jag gick till henne för stresshantering och då jag hade pengar "över" på friskvårdspengen). Fick hjälp både med stresshanteringen men även att hantera en hel del saker som hänt i barndomen men som påverkade mig idag. Menar inte att "pracka på dig" något alls, men kan ändå förstå känslan av att "sitta fast" med tankar som man inte kan få att släppa.

Tack för ditt svar. Bra förklarat. Jo förstår att det kan bli så.
Jag går hos en terapeut jag börjat kunna lita på vi gör EMDR. Det tar lång tid för mig att kunna lita på någon. Är så dissociativ. Om hen kunde hypnos skulle vi nog prova, jag vill gärna prova det, men den kan inte det. Ändå tacksam att få ha samma behandlare länge och att den kan trauma.
Glad att höra om dina goda erfarenheter av hypnos och blir alltid lite avis när folk skriver att saker gått fort på några gånger , något år. ...åren bara går och går för mig. Visst det händer mycket men det tar tid.

Dels tycker jag att det ändå låter förhoppmingsfullt med en erfaren terapeut du litar på - det är ju väldigt mycket grunden för allt.
Sen vill jag ändå säga att "snabbt" i det här sammanhanget fortfarande handlar om månader av slit, det är ingen mirakelkur. Det är egentligen nu efter ett par år jag känner att det faktiskt gjorde skillnad. Det var mer en tanke om du inte hittat något vettigt, vilket du ju faktiskt har.

För mig är ju detta år av hårt slit. Ett myrsteg fram och ett kliv tillbaka osv. Har gått 6 år i terapi nu. Börjar få verkyg för närvaro mm. Det går ju inte att bearbeta något när man dissocierar så fort man blir triggad. Kan lätt klandra mig själv när jag inte lyckas må tillräckligt bra för att bearbeta utan måste stabilisera vecka efter vecka.

Men ni tycker altså inte jag ska fråga min mamma mer nu. Inte för hennes skull främst? Utan min?

[Naoli]

Finns det andra släktingar, grannar, syskon som du kan fråga?
Jag fick bra stöd av en moster som kunde relatera till mina upplevelser.

[kapdurk]

Risken är väl, som zink och Cams säger, att din mor bara hummar om du frågar henne eftersom hon verkar dysfunktionell och själv har stängt av medvetet eller omedvetet.
Men Naolis ide var bra.
Alltså att om möjligt försöka prata med pålitliga personer runt din mor. (Vänner, grannar, släktingar osv.)

[zink]

Risken är väl, som zink och Cams säger, att din mor bara hummar om du frågar henne eftersom hon verkar dysfunktionell och själv har stängt av medvetet eller omedvetet.
Men Naolis ide var bra.
Alltså att om möjligt försöka prata med pålitliga personer runt din mor. (Vänner, grannar, släktingar osv.)

Ja, mycket bra idé.

Jag har inte aktivt behövt titta bakåt men omedvetet bearbetat saker när jag tagit hand om saker när hon blev dement, tömde föräldrahemmet och fick hantera gamla släktstrider. När jag nu som äldre vuxen mött hennes och min fars syskon så får jag höra andra berättelser och det har betytt mycket. Men har inte tänkt på det på det viset.

Hoppas att du hittar bra personer för dig att samtala med

[Traumaflicka]

Det var bra ide.
Jag ska fundera på vem jag kan fråga.

Inte för det gav så mycket detaljer men för ett par år sedan träffade jag en gammal lärare jag haft när jag var barn. Hen sa att -Din mamma var verkligen konstig. Hon var riktigt knepig. Fattar att du hade det tufft.
Inte för det känns bra att nån tyckt så. (Vet att den där läraren försökte från sitt lilla hörn att ialla fall vara snäll mot mig på lektionerna.)Men det den sa när vi sågs sist gav nån sorts bekräftelse på att det är inte bara jag liksom. Som känner mig så fel och dålig.
Det var fel och dåligt när jag var liten. Jag bara var ett litet barn.

[Naoli]

Ja, för mig har det verkligen varit så att en liten kommentar från en person, någon observation från en annan har hjälpt bygga en bild av min uppväxt.
De flesta har inte sagt så mycket, men ändå några ledtrådar ger lite mer av den större bilden.
(några kommentarer har orsakat tårar och frustration, men ändå varit hjälpsamma i det långa loppet)

[zink]

Ja precis så, det ni skriver om små glimtar från andra. Insikten att det som var norm och normalt i ditt liv - var inte det för alla andra. Du hade behövt annat och det du fick borde du sluppit. Och det är viktigt.

Utan att veta så tror jag du kommer längre med sådana små och vänligt sinnade bitar från olika andra - än att utsätta dig för det som det innebär att försöka samtala med din förälder. Från det kan du gå tomhänt och nedslagen...

Så för din skull, är svaret.

[miom]

Hej!
Jag gjorde det, Nu var kanske min relation med min mamma mer okomplicerad men jag hade ändå en stökig och rörig uppväxt. . Men vi satte oss ner och gick igenom år för år? när bodde vi där, när var vi på den semestern? när firade vi jul där? alltså inte hur var det och vad kände vi och hur mådde vi utan mer ordningsföljden. Hur hängde saker ihop? vi skrev upp det i en bok med årtal och årstid. Det var ganska oladdat då vi inte frågade några känsliga frågor just den gången.

Det fina är att det framkom massor med information av att fråga så. Så mitt råd är försök inte prata ut om hur det var utan fråga istället rena sakfrågor. Får du inte svar så är det också ett svar.

[Traumaflicka]

Hej!
Jag gjorde det, Nu var kanske min relation med min mamma mer okomplicerad men jag hade ändå en stökig och rörig uppväxt. . Men vi satte oss ner och gick igenom år för år? när bodde vi där, när var vi på den semestern? när firade vi jul där? alltså inte hur var det och vad kände vi och hur mådde vi utan mer ordningsföljden. Hur hängde saker ihop? vi skrev upp det i en bok med årtal och årstid. Det var ganska oladdat då vi inte frågade några känsliga frågor just den gången.

Det fina är att det framkom massor med information av att fråga så. Så mitt råd är försök inte prata ut om hur det var utan fråga istället rena sakfrågor. Får du inte svar så är det också ett svar.

Vilken bra grej. Fint att ni kunde göra så. Det skulle aldrig funka med min mamma att göra något så omfattande. Jag funderade mer på enstaka frågor.
Flera saker har jag ju fått veta bara helt out of the blue. Som att pappa satt i fängelse för misshandel en period när jag var liten. Men de ljög och sa han gjorde militärtjänst. Jag känner hallå jag är typ 40 nu, när ska jag få veta sånt? Aldrig är väl svaret.
Ledsamt.

[zink]

Kan det vara så att en sån sak "tänker" hon inte på. Det kan vara förträngt. Länge sedan. Glad åt att ha glömt. Typ? Lögnen blev sann för henne också.

(Att kunna köra en sådan genomgång som Miom är ju fantastiskt. Då kan mycket dyka upp. Men du konstaterar att du får nöja dig med mindre pusselbitar. Bra att du lyckas få fatt i dem.)