Ensam semester och må skit

[Naoli]

Går det verkligen inte att hitta på något tonåringarna kan tänka sig att göra med dig? Ser de inte hur det är med dig?

Jag tänker lite så också. Inte att det bara är ditt ansvar att hitta något som den/de vill, även att de har lite av ett ansvar gentemot dig också. Lite som att du också ska tas om hand i huset - alla ska ju må bra? (nu känner jag inte din familj så detta är kanske inte realistisk, förlåt i så fall).

[Ts.]

Förlåt att jag inte svarat alla som skrivit massa fint och bra.
Jag mådde för dåligt några dagar för att klara något. Jag lyckades meditera i alla fall och det hjälpte mig att börja ta små steg mot att fungera.
Dessutom kom en bekant förbi och lämnade en grej så vi pratade några minuter. Senare ringde en vän som jag inte träffat på länge. Vi bestämde en dag snart när vi ska ses.
Och om 2 veckor är psykologen tillbaka. Så jag har klarat 4 veckor nu.
Jag tog med ett av barnen till stan. Bjöd på mat och vi shoppade lite. Det kändes jättemysgt och jag tror hen kände att det var fint och lite lyxigt med föräldertid.
Jag höll ihop i stan trots att intrycken efter att ha mått så dåligt och varit hemma så mycket själv var påfrestande.
Så little by little åt rätt håll.
Jag är väldigt trött. Det är och har varit en tuff tid nu.
Tacksam för ert stöd.

[_Anonym]

Tråkigt att du mår så dåligt. Men fullt förståeligt, vilken lång ledighet du har!

Vad bra att du kunde göra något med din tonåring!
Kan det gå att spinna vidare på i hemmet? Hyra en film att se ihop till exempel? Eller att gå och simma tillsammans?

[Ts.]

Tråkigt att du mår så dåligt. Men fullt förståeligt, vilken lång ledighet du har!

Vad bra att du kunde göra något med din tonåring!
Kan det gå att spinna vidare på i hemmet? Hyra en film att se ihop till exempel? Eller att gå och simma tillsammans?

Nja jag har 4v semester.
Psykologen 5v men det blir 6v utan att ses.
Jag ska försöka spinna vidare på allt bra efter förmåga.
Tack för tips.

[Marina]

I min stad anordnas det en slags "fadderverksamhet" för nyanlända, kommunen bjuder på fikan men man går till ett vanligt fik och möter där någon av våra nyanlända och bara pratar och är.

Jag tänker att din bakgrund och erfarenhet av att leva med PTSD verkligen kan vara en tillgång för de människorna. Dom är också ofta ensamma och dessutom i ett land där dom inte förstår mycket av vad som händer.

Har din kommun något liknande kanske?

I hundintresset tänker jag att du också kan hitta lite socialt, via kennelklubben, via att ta hand om någon annans hund tillfälligt etc etc

Det är tungt att vara ensam.

Jag tycker ändå att du gjort och gör mycket, du är modig! Ge inte upp!

[Ts.]

I min stad anordnas det en slags "fadderverksamhet" för nyanlända, kommunen bjuder på fikan men man går till ett vanligt fik och möter där någon av våra nyanlända och bara pratar och är.

Jag tänker att din bakgrund och erfarenhet av att leva med PTSD verkligen kan vara en tillgång för de människorna. Dom är också ofta ensamma och dessutom i ett land där dom inte förstår mycket av vad som händer.

Har din kommun något liknande kanske?

I hundintresset tänker jag att du också kan hitta lite socialt, via kennelklubben, via att ta hand om någon annans hund tillfälligt etc etc

Det är tungt att vara ensam.

Jag tycker ändå att du gjort och gör mycket, du är modig! Ge inte upp!

Tack för pepp.
Bra grejer. Men får vara när Corona inte är. Olämpligt att träffa nya människor just nu säger folkhälsomyndigheten.
Och jag har ingen energi att engagera mig och hjälpa andra så handfast. Andra i djupt lidande kan bli tungt.

Hälsade faktiskt på hos en kompis nu. Tog risken att ses inne. Just då orkade jag inte tänka på Corona.
Kändes bra att träffa någon. Jättemysigt. Men jag blir lite konstig och har svårt att formulera mig när jag inte pratat med någon på länge. Känner mig overklig.
Men hoppas hoppas att saker vänt nu.

Väntar en vecka utan barn då de ska iväg på annat håll. Blir en utmaning att hålla rutinerna för mig själv.
Jag har ingen ork att åka någonstans ( och inte lämpligt med tanke på Corona heller)
Ska försöka bara hålla mig lugn och hålla rutiner.
Vara ute om det går.

[Mikaela]

Nu kanske jag trampar på en öm tå, men jag menar det oerhört kärleksfullt. Du verkar ta det här med Corona väldigt seriöst. Självklart ska vi göra det, men inte på bekostnad av övrig hälsa. Nej, långa resor med nya människor tätt inpå är ju inget som rekommenderas, men kan du fokusera lite mer på vad som GÅR att göra? Jag får en uppfattning att du fastnat i att det inte går att göra något öht pga Corona.

[Ts.]

Nu kanske jag trampar på en öm tå, men jag menar det oerhört kärleksfullt. Du verkar ta det här med Corona väldigt seriöst. Självklart ska vi göra det, men inte på bekostnad av övrig hälsa. Nej, långa resor med nya människor tätt inpå är ju inget som rekommenderas, men kan du fokusera lite mer på vad som GÅR att göra? Jag får en uppfattning att du fastnat i att det inte går att göra något öht pga Corona.

Nä ingen öm tå. Corona är en stor grej.
Jag och de få vänner jag har är supernoga ingen kroppskontakt bara ses ute med 2m avstånd. Inga resor med kollektivtrafik jobba hemifrån om det går. osv. Jag är övertygad om att om alla tog sånt ansvar så slapp människor dö. Jag har kollegor som drabbats hårt både insjuknat. Varav en IVA vårdad -länge. Och de som fått deala med Corona i sitt arbete även jag själv. Mitt jobb påverkas.
Så ja visst hindras jag. Och jag har nog svårt att se vad som går att göra med andra. Jag har svårt att se möjligheter. Det kommer med situationen och med att jag mår väldigt dåligt.
Men främst:
Som det är nu för mig att försöka engagera sig kräver energi. Ska man tex engagera sig för tex nyanlända krävs intresse och passion. Långvarig sådan. Jag arbetar med människor i behov av hjälp och stöd i mitt jobb
Jag vill inte skaffa en hobby inom detta för att slippa vara ensam . Det är fel grej då. Och jag orkar inte.
Jag vill inte jobba i nån volontärorganisation. Jag vill ha vanliga vänner. Inte vara volontär. När jag orkar ska jag försöka mig på någon okomplicerad hobby.. Men det går inte nu.
Flera här kommer med jättefina ideer jag ville väl bejaka och är tacksam dem samtidigt som min verklighet är att jag pga PTSD och för mycket ensamhet backat in i att jag är ihopkurad på golvet i flashbacks ett par timmar om dagen. Inte sover så bra. Inte äter så bra. Drömmer mardrömmar. Gråter gråter gråter.
Jag hade behövt vanliga enkla grejer som en promenad med någon jag känner. Få känna mig lite trygg en stund.
Att någon vill äta med mig så att dagen enda måltid nte är en burk makrill.Jag har ingen förmåga att socialisera mig in i nya relationer just nu. Jag vill hålla mig upprätt och i någon balans för att orka finnas. Orka det jag måste. Jobba mig tillbaka till min vanliga funktionsnivå.
Det kändes lite bättre nån dag men nu haft ett helvetes skit dygn.
Avslutar tråden här för egen del.
Tack för ert stöd.
Tror alla fina ideer säkert kan vara till nytta för flera som läser!! Jag är verkligen tacksam . Ni är kloka och fina alla.
Jag fortsätter kämpa.

[kapdurk]

Kan du få kontaktperson eller bostöd?
En kompis barn har kontaktperson. Det är ju bästa och smartaste sättet att få komma ut och fika och göra sådant du gör med "riktiga vänner".
Du mår dåligt nu tänker jag och därför ser du människor du lärt känna via stödverksamhet eller liknande som något mindre äkta och meningsfullt.
Men jag tänker tvärtom! Hälsocentralerna på varje ort borde tussa ihop alla människor som har behov av mänskliga kontakter i någon sorts aktivitet.
Då skulle de slippa alla patienter som egentligen bara söker vård för att det är enda chansen till lite mänsklig kontakt.
Visst är vissa människor mer inåtvända men vi behöver alla andra människor även om vi matchats ihop med dem av någon annan (hälsocentralen/socialen).


Förresten tycker jag du ska ta någon med dej och fara till psykakuten även om jag vet att de är väldigt nerslimmade (iaf i Västerbotten) numer.
Du ska inte behöva ligga som en boll på golvet flera timmar om dagen för att din hjärnskrynklare har sommarlov.

[Ts.]

Kan du få kontaktperson eller bostöd?
En kompis barn har kontaktperson. Det är ju bästa och smartaste sättet att få komma ut och fika och göra sådant du gör med "riktiga vänner".
Du mår dåligt nu tänker jag och därför ser du människor du lärt känna via stödverksamhet eller liknande som något mindre äkta och meningsfullt.
Men jag tänker tvärtom! Hälsocentralerna på varje ort borde tussa ihop alla människor som har behov av mänskliga kontakter i någon sorts aktivitet.
Då skulle de slippa alla patienter som egentligen bara söker vård för att det är enda chansen till lite mänsklig kontakt.
Visst är vissa människor mer inåtvända men vi behöver alla andra människor även om vi matchats ihop med dem av någon annan (hälsocentralen/socialen).


Förresten tycker jag du ska ta någon med dej och fara till psykakuten även om jag vet att de är väldigt nerslimmade (iaf i Västerbotten) numer.
Du ska inte behöva ligga som en boll på golvet flera timmar om dagen för att din hjärnskrynklare har sommarlov.

Jag hade ju inte tänkt skriva mer men....
Jag är på tok för välfungerande för boendestöd. Jag klarar ett avancerat jobb på heltid. Och barn som får mat lagad från grunden nästan varje dag de är hemma.... Och har ett välstädat ompysslat hem.
Jag levererar utåt ,fast jag mår dåligt.
De kontakter jag har haft med socialtjänsten under mitt liv är också ett stort ALDRIG MER socialtjänst. Jag träffar hellre ett gäng vildvittror de är mildare och mer godhjärtade.
Åker inte till någon psykakut om jag inte tror att jag skulle skada mig allvarligt ( och det tror jag inte). Och hade jag någon att ta med någonstans hade jag velat åka och bada eller äta glass- det hade gjort att jag mådde bättre.
(Vet inte hur slimmad psykakuten är här där jag bor eller hur det är jämfört med dig)
Psykakut här kan erbjuda 3 varianter. Inläggning eller hem utan åtgärd eller hem med medicin.
Jag vill och behöver inte inläggning. Som jag mår är inte nytt. Och inläggning skulle inte hjälpa det. Jag vil absolut inte ha någon medicin. Finns ingen som hjälper mot PTSD och inte mot ensamhet heller. Den man får träffa på psykakuten är en underläkare med liten eller ingen tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa. Ofta inte ens legitimerade.
Jag ska ringa min psykolog så fort hen kommer från semester. Hen känner mig och vet vad jag behöver. Och har aldrig tyckt att jag behöver inläggningar eller mediciner. Min terapi hjälper. Och det går framåt.
Det den inte kan hjälpa är ensamhet.
Jag ska försöka ta hand om mig så jag kan funka tills den här skitsemestern är slut. Sedan vet jag att det blir iaf lite bättre. Det blir lite mer mänskliga möten när jag jobbar. Också kommer terapin igång igen så jag kan känna att saker rör sig i rätt riktning.

[_Anonym]

Tack för att du delar med dig. Jag tycker att jag förstår precis, och det blir tydligt hur svår din ensamhet är.

Vilken lycka att du har en bra psykolog och att du trivs på jobbet!

[Marina]

Ts

Jag tänker inte låtsas att jag förstår dig helt och fullt. Men dina sista meddelanden kände jag igen mig i. Jag kommer denna sommaren att "tvingas" ta mer semester än jag egentligen vill ha "i sträck". tre veckor brukar jag klara, sedan börjar mina monster och spöken äta sig igenom mina skyddsbarriärer.

Ensamheten blir mer påtaglig när man har semester. Och "alla andra" har någon att vara med, och man själv inte. När det "förväntas" att man ska "njuta av sommaren" och "umgås med familjen" och "leva livet" och "ladda batterierna" Och så är det mest en kamp för överlevnad. Och så svårt att förstå för alla dem som har det där. Som vi saknar.

Jag har länge använt jobbet som "skydd" mot min ensamhet (jobbat töntigt mycket egentligen, levererat fantastiska resultat osv ), jobbat kvällar, morgnar, nätter.

Nånstans måste jag sluta göra det och börja leva utanför jobbet också. Men jag vet inte hur. Jag har börjat med min träning. Där är jag lika lite ensam som på jobbet, även om jag är där själv. Konstigt men så är det.

För det är skillnad på ensam och själv.

[Ponyo]

Lider med dig.

Får jag komma med ett råd, även om jag vet att du inte ville ha?
Kan verkligen tipsa om att börja sticka. Mest för att stickgemenskapen är fantastisk.
Man kan gå ensam på olika stickkaféer, och bara sätta sig och prata med andra stickare.
Antingen nöjer man sig med det där ytliga, eller skaffar vänner för livet. Du behöver inte ens kunna sticka bra. Bara ta med dig stickor och garn, och någon kan hjälpa dig starta.
Det finns sådana sammankomster oavsett stad, och många grupper är väldigt duktiga på att hålla avståndet. (För det är väldigt blandade åldrar).
Kan hjälpa dig hitta en bra grupp i din närhet, och skickar gärna både stickor och garn att börja med.

Oftast ses man på kafé (utomhus denna tid på året), och tar en lång fika (man kommer och går som man vill.