Min man bryr sig inte om sin hälsa

[Urk]

Jag vet inte vad jag ska göra. Min partner tar inte hand om sig. Han blir bara tjockare och tjockare. Han sover dåligt pga sura uppstötningar. Det blir bara värre och värre. Men han vägrar gå till läkare. Trycker i sig Omeprazol och Novalucol.

Han hade ont i benet efter en långflygning så det blev ett besök på akuten. Ingen propp. Nåt blodvärde var avvikande så han fick tid på vårdcentralen för uppföljning. Han kunde inte den bokade tiden men bokade ingen ny.

Han är ofta grinig. Säger att han är en fet sur gammal gubbe. Att han är trött.

För drygt ett år sedan hade han det riktigt tufft på jobbet. Vi fick en rejäl fnurra på tråden. Han hamnade hos företagsvården och gick hos psykolog. Vi kom överens att söka parterapi men det blev inte av.

Det är ditt och datt som inte funkar här hemma. När jag försöker prata om det så säger han bara ”jaja, det är mitt fel” och så blir det bråk.

De sura uppstötningarna har jag försökt ta upp så många gånger på olika sätt utan resultat. Sen några månader har jag och ena barnet bytt säng. Men jag hör honom ändå. Det blir nån blandning mellan skräck och ilska. Skräck över att han ska kvävas. Ilska över han inte gör något åt det.

[Mikaela]

Du kan ju berätta min pappas sedelärande (sanna ) historia för honom. Pappa hade ont i snoppen. Pappa orkade inte gå till läkaren. Till slut blev han tvungen att gå till läkaren. Det visade sig vara en ofarlig cancersort. Ofarlig, för att det finns en ytterst enkel behandlingsmetod även när det gått långt- att operera bort snoppen (vid snabb upptäckt räcker det med salva). Nu får min pappa lära sig kissa genom ett konstruerat urinrör. Jag har inte vågat fråga, men jag förutsätter att han har rätt rejäl ångest över att inte ha orkat uppsöka vården i tid.

[kapdurk]

Men TS din partner måste gå till närsjukhuset för hjälp!!!
Kan ens föräldrar hjälpa till att dra dit en?
Om halsbrännan beror på glapp i magmunnen så är det bättre att ta gaviscon och sova med högt huvud.
Så gör min partner när den har besvär av detta.
Min kompis tar omeprazol när en tar Ipren för att undvika halsbrännebesvär.
Jag förstår att det är svårt men försök med syskon/vänner/föräldrar om en vägrar lyssna på dej.
Plus att halsbränna skulle ju ev kunna vara mer elakt typ magsår & det behöver behandlas.

[thanisa]

Jag har tänkt på ditt inlägg i några dagar och har haft svårt för hur jag ska formulera mig. Det är ofta lättare att säga vad andra ska göra än att göra saker själv. Går till mig själv och vissa telefonsamtal och läkarkontakter går bra, där har jag liksom själv en bild och det är liksom något som ska ordnas. Vissa andra skjuter man upp längre än vad man borde, just för att man själv är rädd att det faktiskt ska vara något väldigt allvarligt. För att man är rädd och kanske inte heller tycker så bra om en själv speciellt när det gäller vissa beteende så straffar man sig själv med olika saker.

Jag har haft tandläkarskräck och visste att jag behövde gå till tandläkaren. Min mammatjatade och erbjöd mig hjälp att ringa. Det var så genant. Jag ville ju kunna klara av att ringa och boka tid men det gick inte. Jag tackade länge nej till mammas hjälp för jag ville ju kunna klara av det. Till slut efter något år erkände jag att jag var för rädd för att ringa. Mamma ringde och hon erbjöd sig också att gå med men det kändes för mycket. Jag klarade det. Även om maken inte fick reda på något de första gångerna för jag var för stolt för att säga att jag inte klarade av att göra det själv. Jag kände mig också som att jag förtjänade att må som jag gjorde för att jag ju inte vågade ta hand om mig.

Av det du skriver så är min känsla att din man är rädd. Att säga att han borde göra saker kommer inte få honom att komma närmare att göra dem. Varför vill du att han gör det? Skulle du kunna hjälpa honom att göra några av de här sakerna praktiskt? Jag tänker beställa tid till läkare osv. Att tala om allt allvarligt det skulle kunna vara skulle i mitt fall inte hjälpt det minsta. Jag har redan gått igenom dem i huvudet och därav blir jag oförmögen att göra något. Hade varit bättre att ta upp lättbehandlade saker som det skulle kunna vara.

När det gäller vikten så kan du se om ni kan röra på er tillsammans. Ut och gå eller vad som, ta en kvällspromenad. Nej det går inte fort men rörelse kan leda till att man vill röra på sig lite mer.

[Zilver]

När det gäller vikten så kan du se om ni kan röra på er tillsammans. Ut och gå eller vad som, ta en kvällspromenad. Nej det går inte fort men rörelse kan leda till att man vill röra på sig lite mer.

Att avsätta tid för rörelse räcker långt. Vänjer man sig vid en timmes promenad så finns det sedan en timme i schemat som man lätt kan byta ut till tyngre träning så småningom. Att få in vanan är i början viktigare än vad man gör med den.

[Urk]

Jag har läst era svar flera gånger. Och funderat många varv. Och läst på om magsår och magkatarr. Och funderat på ett sms han skickade till mig.

När jag hade gallsten lärde jag mig snabbt vad som var dåligt att äta. När det tillsist ändå blev outhärdligt gick jag till läkaren och bad om operation. För mig var det enkelt. Väldigt enkelt. Det är nog därför jag blir så arg på min partner. Det är uppenbart vad han borde sluta med att äta och dricka för att bli kvitt uppstötningarna. Men det kanske inte är så lätt för honom.

En sak jag kom på nu oxå. Barnet kan gråta och skrika väldigt mycket utan att han partnern alltså vaknar. Speciellt de två första timmarna han sover. Och det är då han har de värsta sura uppstötningarna. Han kanske hostar och har sig i sömnen. Omedveten om hur ofta och hur mycket det är.

Jag tror inte min partner mår bra. Vare sig fysiskt eller psykiskt.

Kanske att hans syster kan prata med honom.

Det finns nåt ordspråk. Man kan bara ändra på sig själv, inte på andra. Jag tror att det jag kan göra är att söka hjälp parterapi eller nåt som kan få oss att prata och lyssna med varandra.

[zink]

Jo, det är klokt att söka källan till varför han inte mår bra och varför om han nånstans förstår (thanisas beskrivning om hur det kan vara när det inte är så "självklart" alls var mycket bra) och ändå fortsätter, som ett självskadebeteende. Trivs han på jobbet? Depression? Bra att du tänker att det inte är du som ska laga, hoppas att han är med på dina förslag och vill ändra...