Bli särbo

[CCC]

Oj...det är mycket tankar och känslor just nu.
I maj har vi hållt ihop i 20 år...gifta i 7 och har ett barn närmare tonåren.
Detta har varit uppe tidigare men nu är det allvar.
Vi ska flytta isär
Det finns inga andra för någon av oss och förhoppningen är att rädda och hitta tillbaka till oss.
Finns det någon med erfarenheter?
Hur gjorde ni? Vad hände? Hur slutade det?
Framför allt...hur berättar man för barnet?

/C

[Sanna81]

Jag har ingen erfarenhet och inga råd, men förstår att det känns sorgligt Om att berätta för barnen tänker jag att det verkar rimligt att fokusera på att ni ska bli särbos, men ändå tänker fortsätta vara gifta och att ni kanske förhoppningsvis kommer att flytta ihop igen senare, som jag tolkar det som?

[Mikaela]

Jag har heller inga egna erfarenheter, men min mormor säger alltid att hade hon fått vara särbo med sin man hade de nog fortsatt vara gifta, hennes dröm hade varit varsin lägenhet i samma trappuppgång. När det gäller barnen tror jag på ärlighet, "vet ni, ibland träffas man så mycket att man blir trött på varandra och vi vill inte bli trötta på varandra, så vi tänker att vi ska bo på lite olika håll, men fortfarande träffas och fortsätta vara gifta - så att vi vill fortsätta träffa varandra även i framtiden". Typ.

[zink]

Jag har heller inga egna erfarenheter, men min mormor säger alltid att hade hon fått vara särbo med sin man hade de nog fortsatt vara gifta, hennes dröm hade varit varsin lägenhet i samma trappuppgång.

Hehe, jag brukade alltid skämta om att när jag träffade nån och typ bodde på landet så skulle jag vilja ha övernattningsrum i stan ändå. Och folk liksom "Va' ska du ha en älskare?" och jag eh va' näe för det jag ville var ju att få vara ifred. Åsså träffade jag en som var likasinnad som jag. Och p g a min jobbpendling så var vi under våra första 7 år aldrig under samma tak mer än max 2 veckor i taget. Förrän vi fick biobarn. Och så råkade vi bli med två boenden p g a svärföräldrars flytt och ett jobb han hade och har fortsatt att ha det så (efts det kostar marginellt, ligger i obygden). Så en dag i veckan minst är vi särbos (till omgivningen säger vi p g a gräsklippning och snöskottning om ngn undrar). Passar oss utmärkt. Skulle vi bli temporärt less på varandra så kan vi alltid utöka det... Också varit ihop i 20 år med en precis tonåring (antagligen 10-20 år äldre än er dock - det är 9 år mellan oss).

Så jag säger heja på i det ni gör nu, eftersom ni inte verkar osams så ta det med ro. Att ni bor ifrån varandra kan ge er det andhål ni behöver. Det kommer dock förstås att ge er mindre ekonomisk rörlighet. Men det kan ni samarbeta kring också?

När det gäller barnen tror jag på ärlighet, "vet ni, ibland träffas man så mycket att man blir trött på varandra och vi vill inte bli trötta på varandra, så vi tänker att vi ska bo på lite olika håll, men fortfarande träffas och fortsätta vara gifta - så att vi vill fortsätta träffa varandra även i framtiden". Typ.

Det där lät bra!

Jag tänker att för er som är inne på spåret särbos och vilja hitta tillbaks så är det "enklare" för att det inte är så definitivt varken för barnet eller er. Inga nya inblandade heller.

[linamh]

Vi hade tänkt prova det, men av olika skäl blev det inte av. Vi är skiljda nu. Jag tycker fortfarande att idén var bra och hade varit värd att prova.

[PrettyUgly]

Längesedan jag skrev nu.. Men jag blev särbo för ca ett år sedan. Jag tycker att det är helt fantastiskt!
Jag har stort behov av att få ha det som jag vill omkring mig, att få lägga upp vardagen på ett sätt som fungerar för mig, samtidigt som jag också har stort behov av ensamtid. För mig är det lite som att få ha kakan och äta den samtidigt. Vår relation som tidigare var krisig känns nu väldigt bra.

Vi bor hyfsat nära, ca 15 minuter promenad (eller snabbare med buss/cykel) och vi umgås på helger och ibland på vardagar. Det beror dock lite på mina energinivåer då jag har problem med utmattning.

Yngsta barnet bor halvtid hos oss båda, men vi träffas ju tillsammans under tiden också. Äldsta barnet har en annan pappa så han bor hos mig på heltid förutom varannan helg när han är med pappan. Men även han brukar sova över hos särbon lite då och då.

Det enda negativa jag har upplevt är att andra tycker att det är väldigt konstigt, och liksom ett steg tillbaka. Det var också lite jobbigt för yngsta barnet en period men det har nu blivit bättre.

Nu börjar vi dock längta lite efter att bo tillsammans igen men har då bestämt att vi ska ha minst en 5:a så även vi vuxna kan få varsitt rum för jag behöver verkligen en plats att dra mig undan på, som är min egen.

[Gammeltuve]

Jag gjorde ungefär den där resan, det är ett par år sen nu. Vi hade hållit ihop i 17 år, barnen var 9 och 11. Skillnaden var väl att vi hade brutit upp parrelationen men planerade för och hoppades på att fortsätta ha en bra och vettig relation, både för oss själva för barnens skull.

Vi löste det praktiska så att jag bor kvar och exet byggde efter lite fastighetsfixande ett eget hus på egen tomt 150 meter härifrån. Avståndet är ganska lagom, vi nöter inte på varann och ungarna kan komma och gå som dom vill emellan oss.

Vi berättade ganska tidigt för ungarna vad som vart det var på väg och det var väl inte jättepopulärt att få beskedet. Jag tycker nog att dom ändå tog det med ganska stor ro. Jag tror det var viktigt att vi såg till att dom absolut inte skuldbelade sig själva för det som hände, utan att dom också såg framåt. Nu, två år senare har dom funnit sig väl tillrätta i situationen med varannan vecka hos respektive förälder och att dom kan gå emellan lite som dom vill. Jag tror dom märker att vi inte är sura på varann och inte sänker varann.

Vår relation är väl hyfsat bra nu. Vi lever skilda liv, men ser varann ändå och kan ta en kopp kaffe ihop. Jag mår otroligt bättre nu än när jag var i ett förhållande som inte funkade alls. Det finns inga planer, i alla fall inte från min sida, på att ta upp förhållandet igen. Men om jag var i den situationen så tror jag det är klokt att omdefiniera förhållandet i stället för att rädda. Det är ju något i er relation som inte funkar eftersom ni skall flytta isär och jag tror inte att det blir bra om ni försöker hitta tillbaka till det som inte funkar. Försök istället forma något som ni tror på och som kan bli bra.

Jag har haft ett par kortare men väldigt trevliga förhållanden efter separationen men ungarna har svårt för det. Den lille vill absolut inte ha in en person till i sitt liv som skall vara med att bestämma över honom. Familjen måste ju funka även om jag ger mig in i nåt nytt.

Och så ett lite tråkigt råd, men ta och titta över ekonomin och vilka rättigheter och skyldigheter ni har gemtemot varann som gifta kontra skilda. Gifta har till exempel försörjningsplikt för varandra. Det är inte en enkel process att skiljas, men det kändes som att det var enklare att dela på sig om man gjorde det där samtidigt då det finns regler och en mall för hur det skall göras.

Till sist - det är ju en ganska stor grej det här så lycka till, och hoppas att livet blir bättre för er oavsett hur ni väljer att göra!

[zink]

Så fint att läsa om era varianter PrettyUgly och Gammeltuve (och så kul att se er här igen ) där det blir nya fungerande familjeliv på nya sätt.

Det påminner lite om hur maken hade det när han separerade från sin fru då barnen var 3 och 5 år (jag kom in 9 år senare) och de ett tag behöll huset som en fast punkt men han bodde där på helgerna (pluggade på annan ort) och då bodde hon hos kompisar (och fick gå på dans å sånt som han inte hade behov av ) De firade jularna tillsammans tills hon träffade ny. Det hela ansåg väldigt märkligt i det lilla samhället som inte fick ihop det hela alls

[Gammeltuve]

Det hela ansåg väldigt märkligt i det lilla samhället som inte fick ihop det hela alls

Det finns många varianter där ute. Att man får ihop nåt som funkar i ens eget liv är oändligt mycket viktigare är vad alla andra tycker, eller vad man tror att alla andra tycker...

[CCC]

Tack alla ni som tagit er tid att både läsa och skriva.
Det har gått ytterligare lite tid och vi bor ihop än då det inte är så lätt att bara titta ett nytt ställe.
Får se om det är rätt dag i morgon (idag) att prata med barnet. Nu när man själv hunnit smälta och prata.
Sambon skulle aldrig sätta mig i någon dålig sits. Vi har redan pratat om att byta bostadsort innan detta (barnet vill också detta) så nu letar jag boende där i första hand.
Jag är själv skilsmässobarn och uppskattade att vi, jag och mina syskon (när vi va lite äldre) kunde träffade mamma och pappa precis när vi ville.

Gammeltuve:
Hur menar du med ekonomiska skyldigheter 🙈
I min värld känns det enkelt om man är överens nämligen

[zink]

Låter bra men det som Gammeltuve påpekar är viktigt. Muntliga överenskommelser är för vagt. En sak är t ex om ni har något uppgör och han avlider, att hans släkt får rättigheter och går emot dig. Börja i den extrema änden kanske. Och skriv ner, avtala.

[Flygmusen]

Jag är extrovert men gillar att bo själv och göra som jag vill. Min man är introvert men gillar att bo med andra människor. Ni kan säkert tänka er vilka konflikter det kan bli ibland. Jag blir galen på han och ungarna för att jag vill få bara själv en stund hemma och jag vill helst bestämma allt i hemmet gällande inredning, ordning osv. Han vill inte att vi ska vara så högljudda (ungarna blev också ganska extroverta) men han vill att vi ska vara där, han gillar att gosa när vi ska sova vilket jag hatar osv osv. Samtidigt älskar vi varandra och även om vi haft en hel del konflikter ibland så funkar det oftast ganska bra men båda blir ibland helt överladdade av att våra liv inte är som vi vill ha dem gällande boende. Det hade varit fantastiskt att ha ett hus där han kunnat kura i källaren och meka, jag kunde läsa och ungarna vara de skitungar de är och vi ändå skulle kunna ha lite utrymme så det inte gnager. Men så är det inte för vi bor i en fyra som visserligen inte är liten men som inte riktigt räcker för att ge oss utrymme. När vi bara hade ett barn så kunde vi använda ett rum där mannen kunde stänga till men det funkar inte längre.

I en ideal värld tror jag vi varit lyckligare i ett hus eller i var sin trea nära varandra. Känner två par som är särbo. Ena paret var gifta först men skilde sig men hittade sedan tillbaka till varandra och bor nu i varsin lägenhet i samma hus och är vänner och ett par igen men de har bestämt sig för att aldrig mer bo ihop eftersom det funkar så mycket bättre separat. Det andra paret har mannen ADHD som tar uttryck i en del saker som kan vara lite jobbigt att hantera om man inte själv har ADHD men de älskar varandra så de valde var sin lägenhet så han kan köra sin grej och hon sin vid behov men de spenderar mycket tid med varandra och är oftast i hans lägenhet utom när de sover. (de har barn i tonåren så de sover ibland tillsammans i en lägenhet och barnen i en annan men oftast separat)