Jag - den andra kvinnan

[SCSI]

Skam och skuld är inte mer än rätt att känna, tänker jag!
Har du nån plan bortanför månaden, eller tar du det därifrån?

[Denandrakvinnan]

Det beror ju på vad han kommer tillbaka med då. Om det är det vanliga "jag vet inte" kan han väl få en månad till, men sen tänker jag att det faktiskt börjar bli svårt att hålla känslorna levande.

Om han säger att han lutar starkt åt att stanna hos sin fru, då tror jag att vi avslutar där. Så får han återkomma om han skulle ångra sig.. .

Om han säger att han lutar starkt åt oss tänker jag ändå att vi inte återupptar något innan han faktiskt berättar för henne att han vill lämna henne, men såklart kommer det kännas lättare att vänta, å andra sidan har han ju inte världens bästa track record i att genomföra det, han har ju tre gånger redan sagt att han ska lämna henne "nu", men sedan backat när han väl sitter där och ska prata med henne. Så, frågan är om jag vågar tro på honom innan det är genomfört.

Han fattas på så många sätt i mitt liv. Det är hemskt jag vill ha honom tillbaka.

[emelie]

Kom fram till vad du vill.
nte vad han kanske säger utfall att, utan vad du vill.
Du har en månad på dig.

Vill du stanna, så bestäm dig för det.
Räcker det nu så räcker det nu.

Sätt ett sista datum (två månader bort låter rimligt) där det är definitivt. Har han inte valt/gjort ngt åt sin sits då -gå vidare. Du förtjänar så mycket bättre.
Du behöver inte ens berätta för honom om den deadlinen, men berätta för dig själv.
Du är skyldig dig själv att få slippa leva i konstant väntan på sen. Du är värd att kunna leva Nu.

[Jemmah]

[MuuM]

Hur har sommaren varit?

[Denandrakvinnan]

Tack för att du frågar!

Hans process går framåt om än i plågsamt långsam takt

Vi sågs inte alls på tre månader. Vi hade kontakt på telefon och text efter ett par veckors uppehåll, dock mindre än förut men åtminstone ett godmorgon/godnatt-text varje dag.

För några veckor sedan träffades vi, vi kände båda att vi behövde det, för att känna efter var vi var nu. Och vi kände båda det som att det inte alls var tre månader sedan, allt var lika fantastiskt som förut. Jag ser det som att vår relation har ett djup om den överlever en sådan frånvaro och ändå är lika stark.

Jag själv har väl landat i nåt slags väntande lugn. Jag ska ingenstans, jag har inga stora livsbeslut som beror på honom och hans agerande och jag vill inte heller forcera något han inte är redo för. Från hans sida så har han konstaterat att det inte spelar någon roll för hans förmåga att röra sig framåt i det här att vi inte ses, eller att vi ses. Hans process pågår liksom i bakgrunden oavsett.

Vi ska ses och prata igenom vad vi gör nu nån gång kommande veckor. Jag hoppas fortfarande att han kommer loss innan jag tröttnar på att vänta. Det vore så synd att inte få chansen att se vad det här kan bli. Men det är inte mitt beslut just nu och jag kan inte göra mer än jag gjort.

Ungefär så.

[MuuM]

Kom att tänka på dig när jag läste den här.

https://www.dn.se/insidan/jag-far-dalig ... lskarinna/ Speciellt det sista, om filosofier.

Sköt om dig!