Jag - den andra kvinnan

[SCSI]

Måste erkänna att det är enormt påfrestande att inte veta hur du mår och vad du gör..... 😕

"Det skulle du veta om du inte gjort slut..."

Blä!

[zink]

igår kväll fick jag ett mail...

Måste erkänna att det är enormt påfrestande att inte veta hur du mår och vad du gör..... 😕

Och jag ser att han är inne och tittar i vår konversation flera gånger om dagen.

men jag kan och vill inte skriva, han har gjort slut. Jag måste komma ihåg det, hur svårt det än är.

Ja, klokt och stark. Din väns ord var ett viktigt stöd i detta. Du kortar kris- och sorgeprocessen gm att hålla låg profil nu. Bra jobbat.

Hitta nåt som kan distrahera dig nu?

[sus]

[linamh]

Måste erkänna att det är enormt påfrestande att inte veta hur du mår och vad du gör..... 😕

"Det skulle du veta om du inte gjort slut..."

Blä!

Ja, eller hur. Det hade varit en sak om han gjort slut mycket tidigare och inte lovat att han skulle skilja sig, då hade ni kanske haft kontakt. Nu kan han fan inte både äta kakan och ha den kvar längre...

[MuuM]

Måste erkänna att det är enormt påfrestande att inte veta hur du mår och vad du gör..... 😕

"Det skulle du veta om du inte gjort slut..."

Blä!

Ja, eller hur. Det hade varit en sak om han gjort slut mycket tidigare och inte lovat att han skulle skilja sig, då hade ni kanske haft kontakt. Nu kan han fan inte både äta kakan och ha den kvar längre...

Jo, han behöver fan i mig redogöra för sina skäl!!
Fyfan.

Och

Du har kloka vänner. Jag hoppas att du kan läka och gå vidare.

[Denandrakvinnan]

Vi har pratat, vänt, vridit. Vad hände och varför. Hur bidrog han, hur bidrog jag. Vad vill han, vad vill jag. Samtal med vänner nära och lite längre bort, kloka inspel, bra frågor, insikter, släggor. Ja. FUCK vilken vecka.

Hans samtal var medvetet så som det var, inget hot/upressning eller medlyssning förekom, det var det enda sättet han klarade att göra det på. Jag processar fortfarande att han hade förmågan att göra det mot mig. Inte landat den än. Hans "skäl" var att han kände att han var tvungen att fatta ett beslut där och då, den dagen och just då var detta det enda han förmådde. Det är inte vad han vill med sitt liv egentligen och det var ett beslut att "inte skilja mig just nu" snarare än ett beslut där han valde sin fru. Han är precis panikslagen inför vad en skilsmässa innebär och är inte säker på att han orkar genomföra den. Han ville "släppa mig" och låta mig leva mitt liv istället för att vara kidnappad av hans feghet. Typ.

Jag har landat i att jag inte är beredd att ge upp på oss. Jag har fått en hel del hårda men träffsäkra ord från en vän gällande hur jag betett mig i allt detta, hur lite jag brytt mig om honom, hans känslor och hans behov och hur mycket jag bara fokuserat på vad jag vill och likställt det med vad han vill. Jag har genom en annan vän insett att min gräns går vid att han inte får ha en fysiskt sexuell relation med henne, då går jag. Det klarar jag inte.

Han gjorde slut men tog inte av sig vårt armband. Han har varit inne i vår app där vi messar hur många gånger som helst (trots att han gjorde slut), han pratar med mig trots att hon förbjudit honom. Han vill träffas och prata mer med mig. (och well, sannolikheten för att det inte också blir sex är obefintlig). Detta säger mig att han är lika lite redo att släppa mig som jag honom. Om han hade valt sin fru och ville satsa på sitt äktenskap skulle inget av detta hänt. Han säger att han älskar mig, att han alltid kommer göra det och jag tror på honom.

Vart det här tar vägen nu vet jag inte. Men jag tänker fan kämpa för vår kärlek och för oss och jag tänker INTE ge upp.

[CAKirre]

Jag har följt din tråd och jag vill egentligen bara be dig om en sak.
Snälla du, läs igenom dina inlägg i denna tråd som om det var en av dina bästa vänner som hade skrivit den. Fundera över vad du skulle känna och säga då.
Vad skulle du råda din älskade och bästa vän att göra om hon var i denna sits?

[linamh]

Det är inte vad han vill med sitt liv egentligen och det var ett beslut att "inte skilja mig just nu" snarare än ett beslut där han valde sin fru. Han är precis panikslagen inför vad en skilsmässa innebär och är inte säker på att han orkar genomföra den.

Men det är just det han måste göra om han ska vara med dig. Orka genomföra den.

[linamh]

Jag har följt din tråd och jag vill egentligen bara be dig om en sak.
Snälla du, läs igenom dina inlägg i denna tråd som om det var en av dina bästa vänner som hade skrivit den. Fundera över vad du skulle känna och säga då.
Vad skulle du råda din älskade och bästa vän att göra om hon var i denna sits?

[Denandrakvinnan]

Jag vet vad jag skulle säga. Jag vet och förstår hur det ser ut. Särskilt i ljuset av hur otrogna män "brukar" bete sig. Och jag vet att jag låter som ett obegåvat våp som säger "det är annorlunda". Men det är det. Han är inte en sån person. Det finns något mellan oss som drar oss mot varandra, och har gjort det under många många år. Hans nuvarande äktenskap är en komplikation som vi måste ta oss förbi. Som vi gjort med allt annat.

Alla som skilt sig vet hur inihelvete svårt det är att genomföra det, även efter att man vet att det är det man vill och måste. Jag levde i åratal med min ex-make efter att jag insett hur illa han betedde sig. Jag levde i 6 månader med honom efter att jag bestämt mig för att lämna honom innan jag var på en plats där jag förmådde mig att genomföra det. Jag var livrädd för konsekvenserna. Livrädd för hans aggression. Livrädd att jag skulle behöva sluta på jobbet jag älskade. Livrädd för hur barnen skulle må varannan vecka hos honom. Han har dessutom gjort det innan och vet hur det är. Jag respekterar att han behöver snurra ett par varv och jag skulle inte heller må bra om jag kände sedan att jag stressade honom till det.

[linamh]

Alla som skilt sig vet hur inihelvete svårt det är att genomföra det, även efter att man vet att det är det man vill och måste.

Jag vet. Jag säger inte att han inte vill vara med dig. Jag säger att han måste bestämma sig. Och ja, jag tycker du ska låta honom vara helt så länge han inte skilt sig.

[CAKirre]

Alla som skilt sig vet hur inihelvete svårt det är att genomföra det, även efter att man vet att det är det man vill och måste.

Jag vet. Jag säger inte att han inte vill vara med dig. Jag säger att han måste bestämma sig. Och ja, jag tycker du ska låta honom vara helt så länge han inte skilt sig.

Jag håller med linamh.
Om inte annat för att visa självrespekt och faktiskt även respekt för att hans fru har bett honom att inte ha kontakta med dig. (Även om jag förstår att du inte ger mycket för henne just nu)
Fortsätter ni att träffas ändå så kommer det inte att ses med blida ögon bland dem runt er tror jag och du är värd mer än så.
Du är värd att kunna gå hand i hand med den du älskar på stan, inte behöva smyga och gömma dig och han bör veta och förstå det.

Tänk framåt. Han har barn som har en mamma, en mamma som kommer att behöva ha kontakt med barnens pappa även efter en skilsmässa.
Säg detta till honom.

[SCSI]

Jag köper hela djälvrespektbiten. Men... Hjärtat vill ha vad hjärtat vill ha.
Jag är själv en sån trög/tjurskallig person som inte KAN släppa nåt förrän jag känner att jag verkligen gjort ALLT. Ett par varv, helst. Så jag utgår från att TS är i nån sån loop oxå. Man trillar ur dem förr eller senare om man inte kommer nånvart, när man är redo att släppa.

[linamh]

Jag köper hela djälvrespektbiten. Men... Hjärtat vill ha vad hjärtat vill ha.
Jag är själv en sån trög/tjurskallig person som inte KAN släppa nåt förrän jag känner att jag verkligen gjort ALLT. Ett par varv, helst. Så jag utgår från att TS är i nån sån loop oxå. Man trillar ur dem förr eller senare om man inte kommer nånvart, när man är redo att släppa.

Jag är också sån. Men man kan låta bli att prata med honom även om man inte kan sluta hoppas. I det här fallet kanske det till och med är det som leder framåt, att visa honom exakt vad som händer när han bryter. Att han inte kan äta kakan och ha den kvar.

[Denandrakvinnan]

Efter många timmars samtal (face to face, vilket jag tror var nödvändigt) så har vi nog faktiskt nått en förståelse för hur saker blev som dom blev och hur vi tillsammans lyckades springa in i väggen i det här. Vi har lyssnat, förklarat, försökt hitta knuten och jag känner mig faktiskt närmare honom nu än jag någonsin gjort.

Jag förstår hur han hamnade där han gjorde förra veckan. Jag förstår hur jag bidrog. Han förstår hur fel det blev hur välmenande hans intention än var. Nu har vi satt stopp för den spiralen och försökt att istället hjälpa varandra med dom svårigheter vi upplever i det här.

Vi är överens om att vi vill vara tillsammans. Han vill inte stanna hos sin fru men behöver samla mer kraft att genomföra en skilsmässa. Jag förstår det. jag har ju som sagt befunnit mig där själv, att vilja men inte ha förmågan. Vi har enats om fortsatt fysisk och emotionell trohet mot varandra, och jag har sagt att jag gärna ger honom mer tid om det är det han behöver, men att han måste berätta för mig vad han behöver för jag gissar (tydligen ) för jävla dåligt...

Jag har också bestämt mig för att verkligen försöka att inte försöka förstå eller fundera på vad hon göra, om han sårar henne eller hur hon tänker utan istället bara fokusera på att förhålla mig till honom. Jag ska göra mig av med min offerkofta och sluta tycka synd om mig själv och gå och vänta på hans skilsmässa utan istället snurra vidare i vardagen och inte ge honom bördan av att han vet att jag "bara sitter och väntar.

Om vi kommer att ha kontakt i processen, verbalt, fysiskt, textmässigt är upp till honom och vad han känner att han behöver. Det jag har sagt är att jag som minst vill ha tillfällen när vi hörs av där vi kan kolla av att det vi gör fortfarande fungerar för oss båda. Att jag vet att "på fredag hörs vi" och att det inte är någon obestämd dag någon gång i framtiden.

Jag uppskattar verkligen ert stöd tro mig!! Och jag läser, och jag kanske inte alltid håller med, men era perspektiv uppskattas lika mycket oavsett!