- sön mar 15, 2009 01:06
#7193952
Hummm... Kommer jag att svära i kyrkan nu måntro?
Min dotter har valt och det blev....
- en Baby Björn!!! Å vet ni vad, jag tycker det är HELT ok! Faktum är att Baby Björnen har bidragit till att jag inte längre blir superstressad varje gång vi ska ta oss någonstans.
Detta är historien:
Innan lilltjejen föddes beslutade vi oss entusiastiskt för prova det här med sjal. Köpte ingen vagn utan en trikåsjal. Det fanns ju bara fördelar!
Ganska snart upptäckte vi dock att det inte funkade i alla lägen med sjalen eftersom hon var tvungen att sova för att vara nöjd i den. När hon vakande blev hon skogstokig å det var ju inte så lyckat att behöva ta upp henne när hon vakande (ofta av värmeslag) ute mitt i vintern. Så... vi skaffade en vagn. Oftast hade jag henne i sjalen och släpade på vagnen utifall att den skulle behövas. Men... vagnen ville hon inte vara i alls när vi var ute. Inne, hemma är den dock väldans populär för då kan hon vara med när resten av familjen tex äter middag.
Köpte en Manduca för tänkte att i den kan hon vara utanpå mina kläder och då¨kanske hon inte blir så varm och därmed mer tillfreds även om hon skulle vakna. Kan också ta ur henne ute vid behov eftersom hon ju skulle ha ytterkläder på sig. Men den får jag överhuvudtaget inte i henne i för hon blir helt tokig av att inte kunna röra sig fritt. Den lyckas jag nämligen inte få till utan att väcka henne först (vilket jag gör med sjalen)
Så... inför min första tågresa tillsammans med lillfia kände jag mig rätt stressad över hur vi skulle ta oss i mellan de olika transportmedlen med packning och allt. Så fick jag låna en Baby Björn... Å den funkade och funkar fortfarande som bara den. Oavsett humör, vaken eller inte så funkar den. Hon kan protestera något i början, men blir snabbt lugn och för det mesta somnar hon efter högst 5 min. Jag är ganska säker på att det handlar om att hon kan sprattla mer fritt i den. Framförallt att hon kan sträcka på benen.
Kommer inte att ge upp sjalandet. Hoppas fortfarande att hon kommer att vilja vara både I manducan och en vävd sjal när hon blir större. kanske framförallt för min egen skull eftersom BBn verkligen inte är så bra för mig som sjalen. Men tar hellre lite ömma axlar än en olycklig dotter. Å visst är det helt säkert mer ergonomiskt riktigt med sjal för bebis också, men om det inte funkar så funkar det inte...
Jag skriver om detta för att jag tycker att det är trist med den snobbiga tonen som ibland är rådande på detta forum ang BBn. Jag tänker att alla barn och alla föräldrar är olika och behöver olika saker. Tror också att vi lättare inspirerar till sjalandet om vi inte ser ner på varken vagnar, BabyBjörnar eller andra selar. Gillar inte tendensen till "vi och dom" tänk.
Så, låt oss alla inspirera varandra till att hitta de sätt som passar våra barn och oss själva bäst oavsett om resultatet inte blivit vad vi tänkt oss. Hade ju själv hellre knatat omkring i en snygg sjal än en trist sele - men nu får jag ge upp min fåfänga för min sötnos skull. Å det är väl något av det fina med att få barn - de utmanar våra föreställningar om oss själva.
/Lina
Min dotter har valt och det blev....
- en Baby Björn!!! Å vet ni vad, jag tycker det är HELT ok! Faktum är att Baby Björnen har bidragit till att jag inte längre blir superstressad varje gång vi ska ta oss någonstans.
Detta är historien:
Innan lilltjejen föddes beslutade vi oss entusiastiskt för prova det här med sjal. Köpte ingen vagn utan en trikåsjal. Det fanns ju bara fördelar!
Ganska snart upptäckte vi dock att det inte funkade i alla lägen med sjalen eftersom hon var tvungen att sova för att vara nöjd i den. När hon vakande blev hon skogstokig å det var ju inte så lyckat att behöva ta upp henne när hon vakande (ofta av värmeslag) ute mitt i vintern. Så... vi skaffade en vagn. Oftast hade jag henne i sjalen och släpade på vagnen utifall att den skulle behövas. Men... vagnen ville hon inte vara i alls när vi var ute. Inne, hemma är den dock väldans populär för då kan hon vara med när resten av familjen tex äter middag.
Köpte en Manduca för tänkte att i den kan hon vara utanpå mina kläder och då¨kanske hon inte blir så varm och därmed mer tillfreds även om hon skulle vakna. Kan också ta ur henne ute vid behov eftersom hon ju skulle ha ytterkläder på sig. Men den får jag överhuvudtaget inte i henne i för hon blir helt tokig av att inte kunna röra sig fritt. Den lyckas jag nämligen inte få till utan att väcka henne först (vilket jag gör med sjalen)
Så... inför min första tågresa tillsammans med lillfia kände jag mig rätt stressad över hur vi skulle ta oss i mellan de olika transportmedlen med packning och allt. Så fick jag låna en Baby Björn... Å den funkade och funkar fortfarande som bara den. Oavsett humör, vaken eller inte så funkar den. Hon kan protestera något i början, men blir snabbt lugn och för det mesta somnar hon efter högst 5 min. Jag är ganska säker på att det handlar om att hon kan sprattla mer fritt i den. Framförallt att hon kan sträcka på benen.
Kommer inte att ge upp sjalandet. Hoppas fortfarande att hon kommer att vilja vara både I manducan och en vävd sjal när hon blir större. kanske framförallt för min egen skull eftersom BBn verkligen inte är så bra för mig som sjalen. Men tar hellre lite ömma axlar än en olycklig dotter. Å visst är det helt säkert mer ergonomiskt riktigt med sjal för bebis också, men om det inte funkar så funkar det inte...
Jag skriver om detta för att jag tycker att det är trist med den snobbiga tonen som ibland är rådande på detta forum ang BBn. Jag tänker att alla barn och alla föräldrar är olika och behöver olika saker. Tror också att vi lättare inspirerar till sjalandet om vi inte ser ner på varken vagnar, BabyBjörnar eller andra selar. Gillar inte tendensen till "vi och dom" tänk.
Så, låt oss alla inspirera varandra till att hitta de sätt som passar våra barn och oss själva bäst oavsett om resultatet inte blivit vad vi tänkt oss. Hade ju själv hellre knatat omkring i en snygg sjal än en trist sele - men nu får jag ge upp min fåfänga för min sötnos skull. Å det är väl något av det fina med att få barn - de utmanar våra föreställningar om oss själva.
