- tis dec 26, 2006 17:02
#438339
...finns... långt!)
Ja, natten till julafton spelade min granne vägg i vägg för jag vet inte vilken gång i ordningen hög rockmusik vid tretiden sådär. Jag gick upp och ringde på och frågade varför jag ska behöva säga till en vuxen karl att han inte ska spela musik mitt i natten, men han var dyngfull och blev bara mer aggressiv, skruvade upp musiken etc etc och kom sedan och dunkade i dörren och skrek att jag kunde säga till trevligt!
(Har redan sagt till honom, han är i femtioårsåldern, frånskild och har uppenbara alkoholproblem.) Lillan vaknade förstås och sedan höll han på och bankade med kastruller eller vad han nu gjorde för att föra liv resten av natten. Sedan klockan elva på förmiddagen julafton hörde jag plötsligt hur han skrek i trapphuset; han kom och bankade på min dörr och fast jag öppnade med lillan på ryggen skrek han aggressivt djävla fitta kärringjävel etc, ringde även på hos ett rart äldre par som bor på samma våningsplan och skrek åt dem att den här kärringjäveln (jag) förolämpat honom etc. Sedan ringde han på hos grannarna nedanför också, kom upp igen och var väldigt hotfull. Det var hemskt och stackars lillbebisen på ryggen blev förstås rädd. Jag gick in och ringde till polisen som sa att de kunde skicka en patrull, men jag tvekade lite eftersom jag tänkte att det kanske bara blir ännu värre. Då kom lillans pappa, och gick och ringde på hos grannen. Han öppnade i solglasögon :!: men var i övrigt lugn (man kan tydligen hota en kvinna med en liten bebis men inte en man! tölp!). Så vi avstyrde polisen men dom sa att jag skulle ringa om han störde igen. Jag ringde till värden oxå och lämnade ett meddelande.
Ja, så började det, sedan skulle jag försöka göra lunch och mannen i huset började göra te för att ge mig något varmt och lugnande. Eftersom han bara är här i perioder har han inte samma reflexer som jag då det gäller lillan: han ställde alltså kopparna med kokhett te på bordet ett par decimenter från lillan som satt i sin stol, och når långt nuförtiden. Hon välte alltså ut en av kopparna över sig -- jag hörde bara hur hon skrek och såg kopparna stå alldeles för nära henne och den ena utvält med hett te överallt. Så det var bara att kasta sig in i duschen med min skrikande älskling! Så hemskt! Jag såg att det mest var armen -- men hela armen! -- som var röd, så jag fyllde en bunke med vatten och henne pappa fick hålla henne skrikande med armen i den och ringde sedan till sjukhuset. Tjugo minuter senare bar det av till barnakuten, där dom sa att vi hade gjort precis rätt och behandlat brännskadan på en gång, så det såg bra ut. Hon fick en alvedon och sedan åkte vi, väldigt omskakade, och firade julafton hos min mamma och hennes man. Pust.
Så skönt ändå att bara kunna ta fram bröstet efter dessa hemska händelser, och sedan stoppa ner lillan i bärsjalen, omslutet kryss fram, och ha henne nära nära...
Trots alla dessa hemskheter både log och skrattade hon framemot kvällen, och bet i pappren till julklapparna!
Ja, natten till julafton spelade min granne vägg i vägg för jag vet inte vilken gång i ordningen hög rockmusik vid tretiden sådär. Jag gick upp och ringde på och frågade varför jag ska behöva säga till en vuxen karl att han inte ska spela musik mitt i natten, men han var dyngfull och blev bara mer aggressiv, skruvade upp musiken etc etc och kom sedan och dunkade i dörren och skrek att jag kunde säga till trevligt!

Ja, så började det, sedan skulle jag försöka göra lunch och mannen i huset började göra te för att ge mig något varmt och lugnande. Eftersom han bara är här i perioder har han inte samma reflexer som jag då det gäller lillan: han ställde alltså kopparna med kokhett te på bordet ett par decimenter från lillan som satt i sin stol, och når långt nuförtiden. Hon välte alltså ut en av kopparna över sig -- jag hörde bara hur hon skrek och såg kopparna stå alldeles för nära henne och den ena utvält med hett te överallt. Så det var bara att kasta sig in i duschen med min skrikande älskling! Så hemskt! Jag såg att det mest var armen -- men hela armen! -- som var röd, så jag fyllde en bunke med vatten och henne pappa fick hålla henne skrikande med armen i den och ringde sedan till sjukhuset. Tjugo minuter senare bar det av till barnakuten, där dom sa att vi hade gjort precis rätt och behandlat brännskadan på en gång, så det såg bra ut. Hon fick en alvedon och sedan åkte vi, väldigt omskakade, och firade julafton hos min mamma och hennes man. Pust.
Så skönt ändå att bara kunna ta fram bröstet efter dessa hemska händelser, och sedan stoppa ner lillan i bärsjalen, omslutet kryss fram, och ha henne nära nära...
Trots alla dessa hemskheter både log och skrattade hon framemot kvällen, och bet i pappren till julklapparna!