- sön apr 05, 2009 15:02
#7244138
Jag blir ledsen när jag ser små barn på stan i framåtvända vagnar. Ingen chans att komma undan, och ingen kontakt med föräldern.
Samtidigt blir det ju lite likadant när man sätter barnet på ryggen... Svårt att se och få kontakt med barnet, det känns inte lika naturligt att prata med barnet som när man har det på magen osv. Visst får barnet fysisk kontakt, värme, hjärtslag osv, och det kan gömma ansiktet, men den mentala kontakten med föräldern är ju egentligen mindre än i en bakåtvänd vagn...
Vad tänker ni andra om detta? Är det "bra" för barnet att sitta på ryggen? Och vid vilken ålder i så fall?
Min Leo kommer ju inom en inte alltför avlägsen framtid att bli för stor för att sitta på magen, och jag har verkligen ingen lust att börja med barnvagn nu plötsligt... Men ryggbärande känns ändå lite olustigt... (Även, dock, för att jag inte vet hur jag ska hantera det när han somnar...)
Skulle gärna vilja ha en "riktig" diskussion/reflektion angående detta, det är ju så lätt att bita sig fast i att det sätt man gör på är det bästa... Inget tåtrampande a la Familjeliv, men kloka ord.
Samtidigt blir det ju lite likadant när man sätter barnet på ryggen... Svårt att se och få kontakt med barnet, det känns inte lika naturligt att prata med barnet som när man har det på magen osv. Visst får barnet fysisk kontakt, värme, hjärtslag osv, och det kan gömma ansiktet, men den mentala kontakten med föräldern är ju egentligen mindre än i en bakåtvänd vagn...
Vad tänker ni andra om detta? Är det "bra" för barnet att sitta på ryggen? Och vid vilken ålder i så fall?
Min Leo kommer ju inom en inte alltför avlägsen framtid att bli för stor för att sitta på magen, och jag har verkligen ingen lust att börja med barnvagn nu plötsligt... Men ryggbärande känns ändå lite olustigt... (Även, dock, för att jag inte vet hur jag ska hantera det när han somnar...)
Skulle gärna vilja ha en "riktig" diskussion/reflektion angående detta, det är ju så lätt att bita sig fast i att det sätt man gör på är det bästa... Inget tåtrampande a la Familjeliv, men kloka ord.
