Bootstrap Framework 3.3.6

[Plommis]

...med att ha en nöjd och välmående bebis?
Idag har jag och Tyra spenderat förmiddagen med min mamma. Vi har bland annat fått dessa kommentarer:

- Hon behöver skrika lite för att lufta lungorna.
- Tyra, du äter för mycket, inte ska mamma amma dig nu igen.
- Oj, vad du skämmer bort henne!

Men det VÄRSTA är ändå den gräsliga tingesten som kommer att förstöra min bebis framtid totalt: SJAAAALEN!
- Den där ska du väl sluta med snart? undrade mamma oroligt. Det skulle se ut att bära en ettåring i en så´n där.
Oj, oj vilken min jag fick när jag meddelade att jag hoppas på att få nöjet att fortsätta bära åtminstone fram tills Tyra blir tre...
Ja, ja jag vet hur min mamma funkar och jag har lärt mig att det inte är någon större idé att försöka omvända henne. Men hon är tyvärr inte den enda som fäller denna typ av kommentarer så jag kan inte låta bli att undra: Vad är det som triggar vissa så mycket när man försöker lyssna på sitt barn, ge det närhet och trygghet?
Jag blir inte irriterad längre men väldigt fudersam...

Någon som varit med om liknande? Teorier och tankar?

[Din mamma]

Jag har en teori som går ungefär såhär.

Förr i tiden, och till viss del fortfarande uppmuntrades föräldrar till att ta avstånd från sina barn. Det skulle skrikas, ammas sällan, sovas i egen säng osv. Jag kan iofs bara utgå ifrån mig själv, men jag tycker att det känns fel i hjärtat att vara ifrån Sigvard och att inte amma honom när han vill bli ammad. Alltså skulle dessa saker generera dåligt samvete.

När människor, framför allt äldre enligt min erfarenhet ser en "nära förälder" får de alltså enligt min teori dåligt samvete. När en människa drabbas av detta dåliga samvete vill personen ifråga kanske bortförklara, gärna genom att kasta bajs på den person som orsakat det dåliga samvetet = du.

Vad tros om den teorin?

Sedan finns det ju det motsatta, tanter och gubbar som blev tillsagda att barnet skulle ammas var fjärde timme som "fuskade" och gullade med barnet eftersom det kändes fel att låta barnet skrika, dessa mammor och pappor är enligt min teori de tanter och gubbar som tittar på en, nickar vänligt och säger "där har han det bra!". (För visst är det många tanter och gubbar som säger så?)

(hejjaggillarattgeneralisera)

[millla]

Precis vad jag skulle till att skriva! Jag tror säkert att det är så det är i många fall.
Men när jag råkar ut för detta så har jag svårt att ta att dessa människor försöker döva sitt dåliga samvete genom att kritisera mitt sätt att ta hand om mitt barn så jag har nog en tendens att bli lite bitsk i mina svar till dom. I bästa fall.... I sämsta fall spär jag på deras dåliga samvete genom att förklara hur hemskt jag tycker att det är när man låter barn ligga och skrika, eller vad det nu kan vara, och hur dåligt de barnen måste må....
Detta är ju inte heller bra förståss men jag tar faktiskt illa vid mig av att folk klankar ner på mitt sätt att sköta mitt barn när jag inte har bett om synpunkter. Jag och min man vet vad som är bäst för vårt barn och vi vill henne allt väl i världen, och vill gärna sköta detta ifred från folks kommentarer, särskilt när kommentarerna inte är av välmening.

[UWO]

Jag kan i stort sett också skriva under på ovanstående.

Människor har en tendens att reagera på "nymodigheter". Sånt de tycker sticker ut.
Som sjalar, fri amning, hängande byxor och vilda barn.
Det är nog svårt att frånkomma helt.

Sen kan nog sånna där "prata-med-barnet"-kommentarer ibland vara dold konversation med mamman.
Tex "ska du inte låta mamma vila" kan nog ibland betyda "tycker du det är jobbigt när h*n vill amma så ofta?".

...kanske teorin i filmen Yrrol stämmer; människor förstår inte varandra.

[millla]

Sen kan nog sånna där "prata-med-barnet"-kommentarer ibland vara dold konversation med mamman.
Tex "ska du inte låta mamma vila" kan nog ibland betyda "tycker du det är jobbigt när h*n vill amma så ofta?".

...kanske teorin i filmen Yrrol stämmer; människor förstår inte varandra.

Fast då tycker jag att det vore såååå mycket bättre att man säger det man vill ha sagt istället för att prata omvägar genom barnet. Det är ju som upplagt för missar i kommunikationen annars. Och det tjänar väl ingen på.

[pocahontas]

Jag känner också igen mig mycket. Fick bland mycket annat höra att det var "fullkomligt vansinne" att Ruben fortfarande bara ammar, på ett släktbesök häromveckan (han var då 4,5 månad). Med en underton av att det är jag som har problem som vägrar ge min son mat.
Jag tror mycket på det Yo mama skrev och kan också tänka att det här dåliga samvetet nog inte bara riktar sig mot barnet utan även mot en själv, att föräldrar kan känna skuld för att de gått emot sin inre vetskap och svikit sig själva för att istället lyssna på auktoriteter.
Lite trött så det blev lite blajigt uttryckt men ni kanske förstår ändå

[zero.sara]

"Jag gör som jag vill och det drabbar inte dig "

Tror som ovanstående att det är en blandning av avundsjuka/dåligt samvete/nyfikenhet/okunskap + att det är väldigt annorlunda mot hur de blev tillsagda att göra med sina barn

Min mamma insåg väldigt snart att det här med att bära barnet var en bra ide. Att J sedan älskar att bli buren hör till saken

[millla]

Detta kanske inte hör till saken riktigt men en tanke slog mig just:
Undrar hur man om 40 år ser på vårat sätt att ta hand om våra små. Kanske tycker man då att vi gör alldeles galet...

[Plommis]

Åh...jag som inte hinner sitta vid datorn alls ikväll...

Men jag har läst och tycker att ni är väldigt kloka!

[Auroratiger]

Jag har en teori som går ungefär såhär.

Förr i tiden, och till viss del fortfarande uppmuntrades föräldrar till att ta avstånd från sina barn. Det skulle skrikas, ammas sällan, sovas i egen säng osv. Jag kan iofs bara utgå ifrån mig själv, men jag tycker att det känns fel i hjärtat att vara ifrån Sigvard och att inte amma honom när han vill bli ammad. Alltså skulle dessa saker generera dåligt samvete.

När människor, framför allt äldre enligt min erfarenhet ser en "nära förälder" får de alltså enligt min teori dåligt samvete. När en människa drabbas av detta dåliga samvete vill personen ifråga kanske bortförklara, gärna genom att kasta bajs på den person som orsakat det dåliga samvetet = du.

Vad tros om den teorin?

Sedan finns det ju det motsatta, tanter och gubbar som blev tillsagda att barnet skulle ammas var fjärde timme som "fuskade" och gullade med barnet eftersom det kändes fel att låta barnet skrika, dessa mammor och pappor är enligt min teori de tanter och gubbar som tittar på en, nickar vänligt och säger "där har han det bra!". (För visst är det många tanter och gubbar som säger så?)

(hejjaggillarattgeneralisera)

Den teorin skriver jag under på!

[tinaw]

Jag med!

[binaem]

Så tråkigt. Antagligen känner hon sig provocerad på något sätt då ditt sätt att ta hand om ditt barn säkert går emot vad hon lärt sig som ung och vad hon själv tillämpat. Som ett tyst ifrågasättande av hennes sätt att göra. Men säg åt henne på ett tidigt stadium innan det blir en för big deal att du tycker att det är jobbigt med kommentarerna och att de gör dig ledsen. (och hälsa att jag förra månaden bar en 4,5åring och det såg inte alls konstigt ut utan var jättemysigt och gav hans trötta fötter vila och hans syster möjlighet att hålla mig i handen eftersom jag hade dem fria)

[lynnis]

Jag tror det ligger mkt i det som ni andra skrivit. Det är så tråkigt med sådana kommentarer. När det gäller barn och "uppfostran/skötsel" tycks det vara helt ok att säga vad man vill när man vill. Där finns minsann ingen försynthet!! Tycker mer och mer synd om dem som "ger sig på" oss för jag känner hur jag sätter ner foten med en gång och gör klart för dom att det är vårt val och vi grundar dom i vad vi anser bäst. Det tråkiga är att det ger inget utrymme för att få klaga i bland för då får jag genast höra att det beror på amningen eller samsovningen. Det gör det kanske men jag vill inte ända på något, trots det kan det ju vara tufft i någon gång. Så numera får jag prata med min man och er här på SB, tur att ni finns

[Longing]

...med att ha en nöjd och välmående bebis?
Idag har jag och Tyra spenderat förmiddagen med min mamma. Vi har bland annat fått dessa kommentarer:

- Hon behöver skrika lite för att lufta lungorna.
- Tyra, du äter för mycket, inte ska mamma amma dig nu igen.
- Oj, vad du skämmer bort henne!

Men det VÄRSTA är ändå den gräsliga tingesten som kommer att förstöra min bebis framtid totalt: SJAAAALEN!
- Den där ska du väl sluta med snart? undrade mamma oroligt. Det skulle se ut att bära en ettåring i en så´n där.
Oj, oj vilken min jag fick när jag meddelade att jag hoppas på att få nöjet att fortsätta bära åtminstone fram tills Tyra blir tre...
Ja, ja jag vet hur min mamma funkar och jag har lärt mig att det inte är någon större idé att försöka omvända henne. Men hon är tyvärr inte den enda som fäller denna typ av kommentarer så jag kan inte låta bli att undra: Vad är det som triggar vissa så mycket när man försöker lyssna på sitt barn, ge det närhet och trygghet?
Jag blir inte irriterad längre men väldigt fudersam...

Någon som varit med om liknande? Teorier och tankar?

Oj, oj, oj, det skulle kunna vara min svärmor du pratar om . Jag får höra precis samma kommentarer varje gång vi är där. Stuntar naturligtvis i vad hon säger men det är lite strävigt att lyssna på. Min mamma däremot är en av dem som struntade i 4-timmars regeln så hon har full förståelse

Kan bara säg att jag håller med era i teorier, låter rimligt att det är det dåliga samvetet och okunskap som ligger bakom de trista kommentarerna.

[Din mamma]

Jag skulle så gärna vilja veta vad det kommer ifrån, det där med att "lufta lungorna". Man får ju höra det hela tiden från äldre generationer. Någon som har teorier om det?

Sedan tror jag att det ligger mycket i det binaem säger om att vårt sätt att ta hand om barn kan tolkas som ett ifrågasättande av de metoder de använde sig av...