Musen skrev:Jobbar du också på förskola, Jenny m. liten och har erfarenhet med bärandet på arbetstid?? Hur har föräldrarna/barnen reagerat? Vore spännande att få höra mera om dina upplevelser!
Ja, jag är förskollärare och ja, jag har burit i sjal på jobbet, när det har behövts.
Jag jobbade i många år på en småbarnsavdelning och hade då och då ett ledset litet pyre som behövde bli buret för att känna sig tillfreds med inskolningen och med tillvaron i förskolan.
Från början, i slutet på 90-talet när jag inte hört talas om sjal ännu, så bar jag i famnen/på höften. När det blev för tungt så knöt jag en halsduk runt mig och barnet för att få avlastning till den bärande armen. Det fungerade bara någorlunda, men jag kände som sagt inte till någonting annat förrän 2002-2003 så jag sydde en långsjal av ett gammalt lakan och bar i. Efter att jag själv fick barn och köpte ett gäng riktiga bärdon så har jag använt mig av dem istället.
Men jag har under dessa år ändå inte burit varken mycket eller ofta.
Det är ju ett fåtal barn som lämnas fast de kanske skulle behövt en längre eller annorlunda inskolning, de som till nöds knyter an till en eller kanske två ur personalen, men som inte tröstas av någonting annat än att bäras. Det är dem jag bär i sjal.
Med de som t.ex. bara vill mysa en liten stund brukar det gå lika bra att kramas/sitta i knät. Och med dem som bara vill upp i famnen och sedan vill ner lika snabbt igen så är det oftast ingen idé att hämta något bärverktyg.
Som förälder har jag förstås också insett fler användningsområden än att bära för trygghet. När vi gått till skogen så har jag oftast haft med mig ett bärdon för den händelse att något litet pyre skulle tappa orken att gå längre... De lärde jag mig efter att ha fått improvisera ihop ett bärdon av min regnjacka.
Och jag var väldigt glad att ha med en sele den gång ett halvstort pyre la sig ner i gräset i en skogsglänta och tvärsomnade
Det vara bara att baxa upp honom och bära tillbaka till förskolan och lägga honom tillrätta på madrassen. Lunch fick han när han vaknade istället.
Barnen har reagerat positivt. Jag minns särskilt ett tillfälle, med det barn jag sydde sjalen, för när vi redan hade slutat bära: Jag stod och vek ihop sjalen för att lägga undan den; han fick syn på sjalen i mina händer och sken upp och tog några snabba steg emot mig. Sedan stannade han och gick in i ett angränsande lekrum, leende. För mig kändes det som en bekräftelse på att han hade mått bra av att bli buren när han behövde det och att han nu kände själv att han faktiskt inte behövde det längre; att det varit tryggt och mysigt men nu ville han hellre leka.
Detta barn var det barn som bärandet blev som mest "intimt" med i och med att jag bar honom på magen i omslutet kryss - den enda knytning jag då lärt mig behärska
Nu bär jag inte så längre utan på höften eller på ryggen. Delvis för att det är mer praktiskt och delvis just för att det är mindre intimt.
Föräldrarna har inte kommenterat något särskilt. Det finns ju alltid föräldrar som inte vill att man ska bära omkring på barnen alls - ibland för att de tror att barnen blir "bortskämda" och kommer kräva att bli burna resten av livet av alla de möter men minst lika ofta för att de inte vill att de/deras barn ska vara till "besvär"...
Det har inte haft någonting med sjalen att göra.
Men i regel är det så att föräldrarna ju vill att vi ska göra det som deras barn mår bra av. Och mår barnet bra av att bäras så mår föräldern bra av att jag bär.
Dessutom så blir det lättare för föräldrarna att "önska" att barnet får lov att bli buret när de vet att jag inte knäcker min rygg på grund av det bärandet. Även om många inte förstår hur det inte kan vara tungt
man blir så glad!
Men när jag förklarar och informerar lite så brukar de bli försiktigt mindre negativa och bara lite skeptiska. Men jag undrar hur de skulle reagera på dagis om det var deras eget barn. Det behövs nog lite information och diskussion innan de blir omvända.
- By funshine
- By BockenBruse.com