Bootstrap Framework 3.3.6

[mojsan]

...men jag bara ältar det där! Känner mig som en värdelös människa som inte kan föda barn "på riktigt", att det blev en medicinsk grej av det hela och inte en vanlig förlossning. ... Då går ju tankarna runt att det faktiskt kunde blivit annorlunda... Hade laddat jättemycket; läst och gått på yoga för att vara förberedd. Känner mig snuvad på en fin upplevelse helt enkelt. Inget jättetsort trauma, men jag är så ledsen ändå...

Sådär hade jag oxå, fast bara litegrann, jag akutsnittades pga dålig progress, jag fick feber och frossa, och bella mådde dåligt. Men för min del hjälpte det att få prata med en psykolog på bvc, bm där fångade upp att jag inte mådde så toppen efter någon månad. Och i det läget, där bäbis mådde dåligt, så var det inte mycket att fundera på när de ville snitta.

... Undrar vad jag har för odds att föda vaginalt nästa gång?

57%, enligt relativt nya svenska siffror. Jag med.

[tinaw]

Det kunde vara jag som skrev ditt inlägg. Jag förstår precis hur du menar. Det är helt värdelöst! Du ska inte ha skuldkänslor över att du är bitter pga snittet. Jag tänkte också så i början, att jag skulle vara tacksam att jag har fått en frisk och underbar son, men det ena ska ju inte behöva utesluta det andra. Jag ville så gärna föda vaginalt. Jag kände att min kropp svek mig och att jag svek Albert som inte kunde ge honom en neturlig förlossning. Om du inte tillåter dig själv att ha de "negativa" känslorna så tror jag att det blir mycket svårare att bearbeta det hela. Jag hoppas att du kommer kunna bära problemfritt inom kort. Själv kunde jag inte ha byxor som sitter åt det minsta till för några månader sen (A är drygt 10mån) och jag hade ganska ont de första månaderna när jag bar men det finns hopp, det blir bättre.
Stor kram till dig

Tack för fina ord! Undrar hur många vi är som känner oss ledsna och besvikna efter kejsarsnitt (har hört fler)? Det var ingen på sjukhuset som frågade vad jag kände efter snittet, man bara förväntades vara glad och tacksam. Ingen sa heller något om att man kunde få såna här tankar efteråt. Nej nu ska jag sluta klaga. Bara lite fundersam över att man mår så dåligt och förväntas vara så glad
Kram på dig!

*kram* på dig! Inte förväntas du vara glad heller! Eller, jo, vissa förväntar sig nog det, men det är ganska naivt, och det får stå för dem. Livet är inte svart och vitt! Samtidigt som jag älskar mina barn och är tacksam över att de lever och har hälsan, och jag själv med för den delen, så kan jag på intet sätt förlika mig med förlossningarna, som har varit hemska! Berättelsen om när Samuel föddes ligger ute på min förlossningsblogg. De andra har jag inte orkat skriva ner.

[tinaw]

Fy vad jag hatar att det blev kejsarsnitt! Tänker på det flera gånger om dan. Usch. Evil or Very Mad Nä, nu ska jag sluta klaga!

Får man vara lite nyfiken och fråga vad som hände? Jag är akutsnittad tre gånger pga havandeskapsförgiftning och dåliga CTG-kurvor.

Jag akutsnittades av samma anledning som dig- havandeskapsförgiftning och misslyckat igångsättningsförsök (hans hjärtljud var dåliga). Tråkigt att höra att det hänt dig tre gånger! Har du haft någon vaginal förlossning? Undrar vad jag har för odds att föda vaginalt nästa gång?

Vet att jag borde vara glad att barnet ändå mår bra och att snittet gick komplikationsfritt men jag bara ältar det där! Känner mig som en värdelös människa som inte kan föda barn "på riktigt", att det blev en medicinsk grej av det hela och inte en vanlig förlossning. Funderar även på om de kunde avbrutit igångsättningen eftersom jag ändå låg inne, två läkare och en barnmosrska stod nämligen och dividerade hur de skulle göra. Då går ju tankarna runt att det faktiskt kunde blivit annorlunda...

Hade laddat jättemycket; läst och gått på yoga för att vara förberedd. Känner mig snuvad på en fin upplevelse helt enkelt. Inget jättetsort trauma, men jag är så ledsen ändå...

Jag förstår hur du menar, så har jag också känt! Nej, alla mina förlossningar har slutat i akutsnitt (utom ett missfall med värkarbete och allt. Fast då blev det iofs skrapning efteråt också)

[surftrollet]

Undrar hur många vi är som känner oss ledsna och besvikna efter kejsarsnitt (har hört fler)? Det var ingen på sjukhuset som frågade vad jag kände efter snittet, man bara förväntades vara glad och tacksam. Ingen sa heller något om att man kunde få såna här tankar efteråt. Nej nu ska jag sluta klaga. Bara lite fundersam över att man mår så dåligt och förväntas vara så glad :shock:

Jag var inte heller alls glad i mitt snitt. Min lillkille vägrade lägga sig med huvudet neråt, så jag fick ett planerat snitt mot min vilja. Sedan när förlossningen kom igång av sig själv så blev det ett akutsnitt, om än under väldigt ordnade former. Det var hemskt och jag känner mig också snuvad. Dock så kom både en läkare (hon som snittade mig) en förlossningssköterska och BB:s sköterska som var specialicerad på psykologiska aspekter kring graviditet och förlossning och pratade med mig vid olika tillfällen innan jag åkte hem från BB. Det kändes jättebra, och nu i efterhand så försöker jag fokusera på vad kejsarsnittet faktiskt gav mig. Hade det inte varit för det så skulle jag kanske inte upptäckt sjalarnas värld, t ex.