Bootstrap Framework 3.3.6

[Isanna]

Jag tror bara att man inte får ge upp så lätt med det man tror är bra för ens barn. Jag menade verkligen inte att man inte ska lyssna på sitt barn.

Nu hänger jag med Kina, och det håller jag med om!

Isa vägrade för övrigt vagnen i början men nu sover hon helt underbart där 2 timmar om dagen ute i friska luften!

[Pétronille]

Håller oxå med GosKina, jag tror mycket väl att det kan vara så att många ger upp för lätt med sjalandet, helt enkelt för att det inte ingår i vår kultur (längre... -- eller än! ) att bära, och att vi därför inte är omgivna av människor som kan hjälpa oss och ge råd (om man nu inte loggar in på sjalbarn förståss, men man måste ju veta att det finns! ).
Apropå att misstolka signaler så tror jag av samma skäl som ovan (att vi inte är tillräckligt vana etc) att det är lätt hänt: jag tänker på när jag själv började bära lillan i långsjal då hon var kring två månader. Det inträffade då flera gånger då jag burit henne en stund att hon plötsligt började vrida sig i sjalen och sedan helt utan förvarning började gråta högt och förtvivlat som hon aldrig gjorde annars. Det hände tex ute på stan och jag kände blickarna i ryggen: "Stackars barn, alla dessa nymodigheter!" Jag hade vid det laget lärt mig att uppfatta hennes signaler på hunger väl och visste alltid innan hon hann bli det minsta ledsen när det var dags för tutte. Men efter ett tag insåg jag att hennes signaler var annorlunda när hon var i sjalen, för att hon förmodligen hade det så gosigt därinne och först när hon blev riktigt hungrig började höra av sig, och då var det det här vridandet på kroppen som var signalen till att: nu måste jag få mat, och det snabbt! Medan det i andra fall var en långsammare process...
Efter ett tag inträffade det där inte alls längre, kanske för att vi båda hade vant oss.
Jag har själv väldigt svårt att tro att det kan finnas bebisar som inte alls gillar att bli burna, eftersom det verkar vara ett biologiskt behov hos dem att vara nära och bli buren; men att det sedan kan bero på hur man blir buren, tid på dagen, period i utvecklingen etc etc. Men naturligtvis måste inte alla föräldrar bära och jag tror inte att icke sjalbarn nödvändigtvis blir traumatiserade -- men om vi bär våra barn så är det väl för att vi tror att det är bra för dem? Alltså bra för barn att bli burna, inte bara för vårt individuella barn? Det är väl därför detta forum finns?

[Knyttet & K]

Nu förstår jag mer hur tråden var menat, och det håller jag med om! Sen är det väl också så att man avfärdar olika saker olika snabbt beroende på hur viktiga man tycker att de är. Vi gav upp både vagn och spjälsängsförsöken rätt så snabbt eftersom Albert alltid protesterade och vi eg inte hade något behov av att han skulle ligga där. Sen tycker/tror jag (och nu hoppas jag att ingen tar illa upp för det är inte meningen) att det generellt är bättre för barn att bäras än att åka vagn och bättre att sova hos sina föräldrar än att sova ensam. Hade jag trott att det var väldigt bra för barn att åka vagn hade jag säkert försökt mer. Ger man upp sjalandet efter ett/några få försök handlar det nog om samma sak - man känner inte så stort behov av ett bärredskap/tror inte att bärandet är så viktigt (och då menar jag såklart inte att man inte tycker att det är viktigt att bära sitt barn öht). Jag hoppas att man förstår vad det är jag vill ha fram. Det kan ju vara lite känsligt sånt här...

[surftrollet]

Apropå att misstolka signaler så tror jag av samma skäl som ovan (att vi inte är tillräckligt vana etc) att det är lätt hänt: jag tänker på när jag själv började bära lillan i långsjal då hon var kring två månader. Det inträffade då flera gånger då jag burit henne en stund att hon plötsligt började vrida sig i sjalen och sedan helt utan förvarning började gråta högt och förtvivlat som hon aldrig gjorde annars. Det hände tex ute på stan och jag kände blickarna i ryggen: "Stackars barn, alla dessa nymodigheter!" Jag hade vid det laget lärt mig att uppfatta hennes signaler på hunger väl och visste alltid innan hon hann bli det minsta ledsen när det var dags för tutte. Men efter ett tag insåg jag att hennes signaler var annorlunda när hon var i sjalen, för att hon förmodligen hade det så gosigt därinne och först när hon blev riktigt hungrig började höra av sig, och då var det det här vridandet på kroppen som var signalen till att: nu måste jag få mat, och det snabbt! Medan det i andra fall var en långsammare process...

Hm, är det därför han skriker till så plötsligt ibland?! Iofs äter min son (7 v) i princip jämt, kanske därför jag inte fattat sambandet mellan hunger och att han vill äta det första han gör när han kommer ur sjalen...