av Också varit där » ons apr 10, 2024 08:41
Jag ville bara säga att jag läst, och undrar hur du har det nu? Inga lätta saker detta, för det är så svårt att veta bar gräset är grönare.
Jag var med om en liknande situation för några år sedan. Hade ett tillfälligt jobb, där jag fick nära kontakt med en annan person. Själv blev jag feg och drog mig ur, vågade inte visa och tillät mig inte känna så mycket som jag egentligen gjorde. Dock slutade jag på arbetsplatsen, jag och personen gled isär och nu fick jag veta på omvägar att personen nu är gift med en annan från den jobbgruppen. Så jag funderar ju hur ärligt personens intresse för mig var då, och känner mig lite sårad för att ingen berättat för mig. För personen var oerhört viktig för mig i många år. Tänker ibland på vad som hänt om jag vågar tagit steget. Samtidigt känner jag mig trygg i det jag har nu, med min familj.
Min partner (barnens far) är oerhört viktig för mig, min bästa vän, men precis som du skriver är det mer som en familjemedlem idag än en kärlekspartner. Kanske blir det så, att det går upp och ner. Hoppas du/ni hittar en lösning som känns rätt.
Jag ville bara säga att jag läst, och undrar hur du har det nu? Inga lätta saker detta, för det är så svårt att veta bar gräset är grönare.
Jag var med om en liknande situation för några år sedan. Hade ett tillfälligt jobb, där jag fick nära kontakt med en annan person. Själv blev jag feg och drog mig ur, vågade inte visa och tillät mig inte känna så mycket som jag egentligen gjorde. Dock slutade jag på arbetsplatsen, jag och personen gled isär och nu fick jag veta på omvägar att personen nu är gift med en annan från den jobbgruppen. Så jag funderar ju hur ärligt personens intresse för mig var då, och känner mig lite sårad för att ingen berättat för mig. För personen var oerhört viktig för mig i många år. Tänker ibland på vad som hänt om jag vågar tagit steget. Samtidigt känner jag mig trygg i det jag har nu, med min familj.
Min partner (barnens far) är oerhört viktig för mig, min bästa vän, men precis som du skriver är det mer som en familjemedlem idag än en kärlekspartner. Kanske blir det så, att det går upp och ner. Hoppas du/ni hittar en lösning som känns rätt. :heart:
av Velig » lör feb 10, 2024 17:52
20+ år i ett förhållande, 10+ som gifta, två stora barn. Jag menade mina äktenskapslöften även om det var mycket vardag och rutin redan då. Jag älskar honom fortfarande men de senaste 5 åren så finns det inga romantiska känslor för honom, det senaste året inte heller ngn sexuell attraktion. Kärleken jag känner är snarare en familjemedlem än en partner. Inga bråk, vardagen flyter på och vi kan samarbeta väl. Han är bra i sängen men han hade lika gärna kunnat vara ett random kk. Vi är bara inte samma människor som vi var för 20 år sedan. Han älskar mig fortfarande och visar det på typiskt manligt sätt. Städa hemmet, byt däck på bilen. Ge fru en kyss i nacken närhelst hon ser ut att vilja ha det. Men det var ju ett förhållande jag ville ha inte en betjänt utan någon som jag känner en samhörighet med någon jag känner åtrå till. Någon att skratta med, någon att prata om allt jobbigt, någon att bara hålla om och titta i ögonen, och veta att allt löser sig. Jag har jobbat på det, försökt att förklara vad jag saknar i förhållandet och han försöker jobba på det, men det slutar bara med ännu en sak på att göra listan för honom och jag lider av att se honom kämpa så hårt för att vara någon han inte är.
Samtidigt så känner jag åtrå för den andra! Ja, jag är världens hemskaste människa. 5 år sedan började jag ett nytt jobb. Läskigt, jag var långt utanför min komfortzon. Alla var glada och trevliga men kanske lite tillbakadragna. Men när han presenterade sig så förstod jag att det skulle gå bra. 5 minuter senare så kände jag mig som att jag hörde hemma där. Efter ett par veckor kom jag verkligen in i gänget och uppgifterna, men samarbetet har alltid flutit extra bra med honom. Någonstans under afterworks och tjänsteresor blev vi vänner. Bästa vänner! Som att vara 10 igen, någon man berättar allt för bra som dåligt. Den första personen man vill rings på morgonen, konstanta sms etc. För ett halvår sedan insåg jag att jag älskar honom och har gjort så länge, inte som en vän, utan så vansinnigt mycket mer. I fredags blev vi ensamma efter en afterwork. Han sa att han gillar mig. Att han måste säga ngt till mig och har funderat i 1 år på hur man skiljer sig med barn och hus inblandat. Inget mer än så, fortfarande bara vänner, faktum är att vi aldrig ens har kramat varandra, andra kollegor kramar vi utan att fundera men inte varandra. Aldrig! Båda har undermedvetet förstått var det skulle leda. Det han sa var ingen överraskning, jag visste egentligen redan hur han kände och det är betydligt mer än bara gilla. Däremot har jag varit livrädd och försökt övertyga mig om att jag inbillar mig att det aldrig kommer bli vi och jobbat vidare på att kämpa för mitt äktenskap.
Men nu då? Alla kort är uppe på borden och det går inte blunda längre. Vi älskar varandra, vi vill vara med varandra. Nu iaf. men sedan då, hur vet man att det är rätt? Tänk om gräset inte är grönare på andra sidan? Tänk om vi förstör den vänskap vi har? Tänk om barnen väljer att bo med sin far? Och även om allt fungerar, ska vi verkligen dra alla andra genom lidandet. Partners, barn, familjer, kollegor. Tänk om jag bara behöver jobba lite hårdare med mitt äktenskap? En mer omgång av familjerådgivning och sedan funkar allt?
Lite önskar jag att jag aldrig tagit jobbet. Men det är drömjobbet för oss båda, ingen kan tänka sig att lämna det så vad som än händer så kommer vi träffa varandra dagligen. Det har ju funkat hittills när vi har hållit en mur emellan oss. Först "en vägra erkänna för sig själv vad man känner" mur, sedan "en håll det hemligt för den andra" mur. Nu är alla murar rivna och vi måste lösa det. Gärna innan måndag och vi är tillbaka på jobbet igen.
20+ år i ett förhållande, 10+ som gifta, två stora barn. Jag menade mina äktenskapslöften även om det var mycket vardag och rutin redan då. Jag älskar honom fortfarande men de senaste 5 åren så finns det inga romantiska känslor för honom, det senaste året inte heller ngn sexuell attraktion. Kärleken jag känner är snarare en familjemedlem än en partner. Inga bråk, vardagen flyter på och vi kan samarbeta väl. Han är bra i sängen men han hade lika gärna kunnat vara ett random kk. Vi är bara inte samma människor som vi var för 20 år sedan. Han älskar mig fortfarande och visar det på typiskt manligt sätt. Städa hemmet, byt däck på bilen. Ge fru en kyss i nacken närhelst hon ser ut att vilja ha det. Men det var ju ett förhållande jag ville ha inte en betjänt utan någon som jag känner en samhörighet med någon jag känner åtrå till. Någon att skratta med, någon att prata om allt jobbigt, någon att bara hålla om och titta i ögonen, och veta att allt löser sig. Jag har jobbat på det, försökt att förklara vad jag saknar i förhållandet och han försöker jobba på det, men det slutar bara med ännu en sak på att göra listan för honom och jag lider av att se honom kämpa så hårt för att vara någon han inte är.
Samtidigt så känner jag åtrå för den andra! Ja, jag är världens hemskaste människa. 5 år sedan började jag ett nytt jobb. Läskigt, jag var långt utanför min komfortzon. Alla var glada och trevliga men kanske lite tillbakadragna. Men när han presenterade sig så förstod jag att det skulle gå bra. 5 minuter senare så kände jag mig som att jag hörde hemma där. Efter ett par veckor kom jag verkligen in i gänget och uppgifterna, men samarbetet har alltid flutit extra bra med honom. Någonstans under afterworks och tjänsteresor blev vi vänner. Bästa vänner! Som att vara 10 igen, någon man berättar allt för bra som dåligt. Den första personen man vill rings på morgonen, konstanta sms etc. För ett halvår sedan insåg jag att jag älskar honom och har gjort så länge, inte som en vän, utan så vansinnigt mycket mer. I fredags blev vi ensamma efter en afterwork. Han sa att han gillar mig. Att han måste säga ngt till mig och har funderat i 1 år på hur man skiljer sig med barn och hus inblandat. Inget mer än så, fortfarande bara vänner, faktum är att vi aldrig ens har kramat varandra, andra kollegor kramar vi utan att fundera men inte varandra. Aldrig! Båda har undermedvetet förstått var det skulle leda. Det han sa var ingen överraskning, jag visste egentligen redan hur han kände och det är betydligt mer än bara gilla. Däremot har jag varit livrädd och försökt övertyga mig om att jag inbillar mig att det aldrig kommer bli vi och jobbat vidare på att kämpa för mitt äktenskap.
Men nu då? Alla kort är uppe på borden och det går inte blunda längre. Vi älskar varandra, vi vill vara med varandra. Nu iaf. men sedan då, hur vet man att det är rätt? Tänk om gräset inte är grönare på andra sidan? Tänk om vi förstör den vänskap vi har? Tänk om barnen väljer att bo med sin far? Och även om allt fungerar, ska vi verkligen dra alla andra genom lidandet. Partners, barn, familjer, kollegor. Tänk om jag bara behöver jobba lite hårdare med mitt äktenskap? En mer omgång av familjerådgivning och sedan funkar allt?
Lite önskar jag att jag aldrig tagit jobbet. Men det är drömjobbet för oss båda, ingen kan tänka sig att lämna det så vad som än händer så kommer vi träffa varandra dagligen. Det har ju funkat hittills när vi har hållit en mur emellan oss. Först "en vägra erkänna för sig själv vad man känner" mur, sedan "en håll det hemligt för den andra" mur. Nu är alla murar rivna och vi måste lösa det. Gärna innan måndag och vi är tillbaka på jobbet igen.
