Om en förälder tar livet av sig

[God_cares]

Jag har tänkt skriva länge nu men har lite svårt att komma på hur jag ska formulera mig. Angående att avsluta sitt liv så tänker jag att så länge det finns liv finns det hopp. För barnens skull är det bättre att ha en levande förälder som mår dåligt än en död förälder, för då är hoppet ute. Det finns många exempel på personer som haft psykiska problem under barnens uppväxt men ändå får en bra relation med sina barn längre fram. Några år (?) med psykisk ohälsa nu behöver inte betyda att resten av livet blir så. Finns det liv finns det hopp och då kan det alltid bli bättre även om det inte känns så nu. Men en del känslor ljuger.

Jag förstås dock din känsla. Särskilt det om skadorna på armen. Jag har ärr på ena armen från tonåren och mina barn har börjat fråga om det nu. Jag har inte svarat ordentligt utan väntar tills de är äldre. I gymnasiet använde jag breda svettband ett tag, som jag fick av en skatare i klassen. Nu vet jag inte hur det ser ut för dig och om det skulle täcka men ett svettband med motiv eller brett armband av något slag kanske kan fungera lite döljande? En del tatuerar över sina ärr men det går nog inte förrän efter ett tag när det läkt ordentligt.

Jag hoppas att du ska må bättre snart och se en väg ut som inte innebär stopp och död. Och att ni ska få bra hjälp och stöd hela familjen

[zink]

Ja, ring. De finns där för dig och dina tankar.

Du skrev detta igår kväll, hur gick natten?

[__Anonym]

Ja, ring. De finns där för dig och dina tankar.

Du skrev detta igår kväll, hur gick natten?

Jag skrev i förrgår kväll. Igår under dagen och även idag har jag fått flera samtal från både kommunen och från vården som har haft avsikten att hitta rätt sätt att hjälpa oss. Jag är osäker på om deras förslag kan hjälpa men de försöker verkligen hitta någon stödform som kan fungera för oss och bara det att de hör av sig och att det finns någon som verkligen vill hjälpa, det värmer.
Tankarna på tabletterna kommer lite längre bort och jag tycker att jag har varit tydlig med att tankarna finns där inför den person jag pratat med idag. Hon sa att hon ska ringa tillbaka och kolla läget, det kändes också bra

[__Anonym]

Jag förstås dock din känsla. Särskilt det om skadorna på armen. Jag har ärr på ena armen från tonåren och mina barn har börjat fråga om det nu. Jag har inte svarat ordentligt utan väntar tills de är äldre. I gymnasiet använde jag breda svettband ett tag, som jag fick av en skatare i klassen. Nu vet jag inte hur det ser ut för dig och om det skulle täcka men ett svettband med motiv eller brett armband av något slag kanske kan fungera lite döljande? En del tatuerar över sina ärr men det går nog inte förrän efter ett tag när det läkt ordentligt.

Jag hoppas att du ska må bättre snart och se en väg ut som inte innebär stopp och död. Och att ni ska få bra hjälp och stöd hela familjen

Jag har också haft ärr som bleknat på mina armar länge och jag har hittat sätt att förklara dem: rivmärken från en katt har jag sagt och jag har planerat att tatuera över dem – det kanske äntligen blir av när de här såren har läkt. Jag är väldigt arg på mig själv för att jag har nya sår, jag tycker inte alls det stämmer överens med att vara förälder och jag minns knappt hur de kom till.

[_Anonym]

Ska till en läkare imorgon och funderar över att tacka ja till sömnmedicin. Har inte sovit hela nätter på länge.

[zink]

Att inte få sova rubbar allt.

Vilka risker finns med sömntabletter för din del?

Vilka saker funkar dig och sömn? Är det att du inte somnar? Vaknar och inte somnar om?

[_Anonym]

Jag har vänt på dygnet, eller inte vänt, splittrat upp det. Somnar inte på kvällarna och försöker ta igen det dagtid. Ingen skillnad på natt och dag. Fick en medicin som förstärker kroppens naturliga dygnsrytm för att komma åter i rätt spår.

[sabe]

Hoppas du får bra hjälp med sömnen.

[zink]

Låter som rätt medicin? Hur lång tid kan det ta innan effekten märks?

[_Anonym]

Det är nog såhär, att i grund och botten måste en ändå själv bryta beteendet att vara uppe efter midnatt.
Jag vet inte om jag har blivit lite tröttare av den vid normal läggningsdags... Jag måste också anstränga mig för att komma i säng på kvällen och att inte sova på dagen.... måste anstränga mig mer. Idag sov jag rätt länge mitt på dagen och då gör inte medicinen att jag somnar in, åtminstone inte den här sorten.

[SCSI]

När min sömn bråkar skiter jag i när jag sover, all sömn är bra sömn. Får jag tre timmar på dagen och tre timmar på natten är det lika n ta som att sova sex timmar på natten. Eller bättre, eftersom jag faktiskt mår bättre av fler sömnperioder på ett dygn. Om det går ihop rent logistiskt, avfärda inte dagsömn tänker jag.

[_Anonym]

SCSI: jag brukar också tänka så. Om jag har sovit tre timmar på natten mår jag bättre under dagen om jag sover när det går... Men på sikt, för att gå ordning på dygnet, trodde läkaren det var bättre att jag tvingar mig att vara vaken.
Jag vet nog varken ut eller vin. Var vaken till tre om att, trots sömnmedicin... Går upp nu, halv tio... Vet att jag kommer kunna sova en stund på eftermiddagen... Men missar ju mycket av dagen och i närvaro med barnen på det viset. Och känner mig lite suddig i huvudet jämfört med om jag sovit åtta timmar i streck och gått upp klockan sju.

[_Anonym]

Ursäkta knasig stavning:
Gå=få, vin =in

[_Anonym]

Att jag skriver otydligt är ett dåligt tecken. Jag höjde dosen på sömnmedicinen och blev oklar i huvudet morgonen efter.
(Obs att min make var ledig med barnen.)
Det är så lätt att få hjälp via medicinering ..."hjälp".

[sabe]

Att jag skriver otydligt är ett dåligt tecken. Jag höjde dosen på sömnmedicinen och blev oklar i huvudet morgonen efter.
(Obs att min make var ledig med barnen.)
Det är så lätt att få hjälp via medicinering ..."hjälp".

Det låter inte bra det känns som en för stor risk för dig att ha den sortens mediciner hemma.
Prata med dem försök förklara. Vet inte hur man brukar göra men de borde finnas någon strategi för att hantera den sortens situationer