Om en förälder tar livet av sig

[__Anonym]

Detta, som jag skrev om ovan, det känns som ett sådant svek mot mina barn. Jag har aldrig, aldrig, aldrig en enda gång velat att de skulle få veta något om att mamma skadat sig själv. Att någon gör sådant. Vad ska jag säga? Jag önskar bara att jag hade kunnat dra klockan tillbaka en vecka och spola ner tabletterna i toaletten istället.

[zink]

Tack för att du hör av dig

Barnen kommer att kunna förstå på ett bra sätt, från sin horisont. Det är för dig det är jobbigt nu. Det är inte ett svek, det var/är förtvivlan. Som du nu får hjälp med. Även om skyddet var för lågt, att du kunde skada dig själv. Ett svek är det inte. Du kämpar på. Heja dig

[__Anonym]

Tack Zink.

[sabe]

Tack för att du hör av dig

Barnen kommer att kunna förstå på ett bra sätt, från sin horisont. Det är för dig det är jobbigt nu. Det är inte ett svek, det var/är förtvivlan. Som du nu får hjälp med. Även om skyddet var för lågt, att du kunde skada dig själv. Ett svek är det inte. Du kämpar på. Heja dig

Tycker också att det är bra att du hört av dig och hoppas att du får bra hjälp med strategier för att att skydda dig själv. Det är mycket bättre att du får hjälp det hade varit tusen gånger värre för barnen om du bara försvann

[__Anonym]

Tack @sabe.

[sabe]

Tack @sabe.

[zink]

Hur går det för dig?

[__Anonym]

Hemma igen, utskriven nu. Firar midsommar.
Någon form av återbesök imorgon. Känns sådär - typ tillbaka på ruta ett...

[sabe]

Hemma igen, utskriven nu. Firar midsommar.
Någon form av återbesök imorgon. Känns sådär - typ tillbaka på ruta ett...

hoppas du ändå kan få mer hjälp och stöd.

[__Anonym]

Hemma igen, utskriven nu. Firar midsommar.
Någon form av återbesök imorgon. Känns sådär - typ tillbaka på ruta ett...

hoppas du ändå kan få mer hjälp och stöd.

Ja, hoppas det... Det låter som att det finns hjälp att få från kommunen men jag önskar att vi hade fått kontakt med dem på ett annat sätt än genom att läkaren skickade en ososanmälan efter mitt självmordsförsök.

[sabe]

Hemma igen, utskriven nu. Firar midsommar.
Någon form av återbesök imorgon. Känns sådär - typ tillbaka på ruta ett...

hoppas du ändå kan få mer hjälp och stöd.

Ja, hoppas det... Det låter som att det finns hjälp att få från kommunen men jag önskar att vi hade fått kontakt med dem på ett annat sätt än genom att läkaren skickade en ososanmälan efter mitt självmordsförsök.

tyvärr är det nog ofta så att man får tillgång till hjälp på det sättet Men förstår att det känns olustigt. Hoppas ändå att det blir bra och att du får bra hjälp

[__Anonym]

Kanske verkade vi för välordnade när vi träffades Soc för nu har det gått en vecka utan att utredningen kommit igång. Dock fick vi information om insatser de kan hjälpa oss med framåt hösten som låter bra.

Jag funderar över det där med när man ska ringa psykakuten. De sa att jag ska göra det om jag får självmordstankar igen... Idag satt jag med ett par askar med mediciner och var fast i samma tankar som sist, men jag tog ju inte tabletterna... Då var det ju lika bra att jag inte ringde, eftersom jag ändå inte tog dem. Men de lockar. Det lockar att försvinna bort.
Det är konstigt, förut har jag alltid kunnat se fram emot saker jag har bokat in att göra, nu verkar lockelsen att försvinna bort släcka ut förväntan och hoppet inför inplanerade händelser.

[Tivedstrollet]

Ring till psykakuten så fort som möjligt. Att ha skaffat tabletter och sitta med dina tankar är absolut tillräcklig anledning att ringa!

[sabe]

Ring till psykakuten så fort som möjligt. Att ha skaffat tabletter och sitta med dina tankar är absolut tillräcklig anledning att ringa!

håller med det är inte bra att du fixat nya tabletter och överväger att ta dem.

[God_cares]

Jag har tänkt skriva länge nu men har lite svårt att komma på hur jag ska formulera mig. Angående att avsluta sitt liv så tänker jag att så länge det finns liv finns det hopp. För barnens skull är det bättre att ha en levande förälder som mår dåligt än en död förälder, för då är hoppet ute. Det finns många exempel på personer som haft psykiska problem under barnens uppväxt men ändå får en bra relation med sina barn längre fram. Några år (?) med psykisk ohälsa nu behöver inte betyda att resten av livet blir så. Finns det liv finns det hopp och då kan det alltid bli bättre även om det inte känns så nu. Men en del känslor ljuger.

Jag förstås dock din känsla. Särskilt det om skadorna på armen. Jag har ärr på ena armen från tonåren och mina barn har börjat fråga om det nu. Jag har inte svarat ordentligt utan väntar tills de är äldre. I gymnasiet använde jag breda svettband ett tag, som jag fick av en skatare i klassen. Nu vet jag inte hur det ser ut för dig och om det skulle täcka men ett svettband med motiv eller brett armband av något slag kanske kan fungera lite döljande? En del tatuerar över sina ärr men det går nog inte förrän efter ett tag när det läkt ordentligt.

Jag hoppas att du ska må bättre snart och se en väg ut som inte innebär stopp och död. Och att ni ska få bra hjälp och stöd hela familjen