- lör maj 16, 2015 14:32
#9437151
När kom du på tanken att bära barn? Är det något du alltid har vetat eller något du upptäckt under livets gång? Hur tänkte du i början, innan du hade testat och sen när du väl testade? Det skulle vara intressant att höra alla olika vägar in till sjalbärandet.
Själv läste jag en kurs om kognitionsvetenskap. I ett av momenten nämndes fördelarna av att bära barn som kontrast till att lämna skrikande barn alldeles ensamma i ett rum i tron om att det skulle vara stärkande för barnet. Tillsammans med bilder på en vit medelålders kvinna som besökte en primitiv stam av halvnakna afrikaner. Det lät så rätt att bära men kändes så exotiskt och orimligt att faktiskt göra här i Sverige. Några år senare blev jag gravid och fick till min förvåning en begagnad, knappt använd trikåsjal, något jag inte ens visste att man kunde köpa. Jag läste de medföljande instruktionerna om och om igen, fick en snabb genomgång av hur man gör av en släkting (som numera bär i sele), och när lillan var en månad gammal provade jag för första gången. I början tog jag mest fram sjalen när hon var ledsen men så småningom blev det dagliga sjalpromenader för att det var mysigt. Jag var rädd för att knyta fel så att hon skulle ta skada och det tog veckor/månader innan jag knöt tillräckligt hårt. Inte någon gång i vårt sjalbärande har en "expert" kontrollerat mina knutar, men så länge det inte gör ont i mig och hon inte klagar får jag väl lita på att det är tillräckligt bra ändå. Jag ser fram emot nästa barn som jag ska våga knyta på mig redan på BB.
Ibland tänker jag på det stackars barnet som hade en trikåsjal i hemmet men som inte blev buret. Ett barn som fick genomleva en hemsk skiljsmässa innan sin andra födelsedag. Det barnet hade säkert ett extra stort behov av trygghet. Samtidigt tänker jag att jag kanske aldrig hade börjat bära om jag inte hade haft just den sjalen här hemma, eller kanske hade jag burit helt oergonomiskt och fel i en framåtvänd BabyBjörn.
Själv läste jag en kurs om kognitionsvetenskap. I ett av momenten nämndes fördelarna av att bära barn som kontrast till att lämna skrikande barn alldeles ensamma i ett rum i tron om att det skulle vara stärkande för barnet. Tillsammans med bilder på en vit medelålders kvinna som besökte en primitiv stam av halvnakna afrikaner. Det lät så rätt att bära men kändes så exotiskt och orimligt att faktiskt göra här i Sverige. Några år senare blev jag gravid och fick till min förvåning en begagnad, knappt använd trikåsjal, något jag inte ens visste att man kunde köpa. Jag läste de medföljande instruktionerna om och om igen, fick en snabb genomgång av hur man gör av en släkting (som numera bär i sele), och när lillan var en månad gammal provade jag för första gången. I början tog jag mest fram sjalen när hon var ledsen men så småningom blev det dagliga sjalpromenader för att det var mysigt. Jag var rädd för att knyta fel så att hon skulle ta skada och det tog veckor/månader innan jag knöt tillräckligt hårt. Inte någon gång i vårt sjalbärande har en "expert" kontrollerat mina knutar, men så länge det inte gör ont i mig och hon inte klagar får jag väl lita på att det är tillräckligt bra ändå. Jag ser fram emot nästa barn som jag ska våga knyta på mig redan på BB.
Ibland tänker jag på det stackars barnet som hade en trikåsjal i hemmet men som inte blev buret. Ett barn som fick genomleva en hemsk skiljsmässa innan sin andra födelsedag. Det barnet hade säkert ett extra stort behov av trygghet. Samtidigt tänker jag att jag kanske aldrig hade börjat bära om jag inte hade haft just den sjalen här hemma, eller kanske hade jag burit helt oergonomiskt och fel i en framåtvänd BabyBjörn.
Barn: Stora V (2014) och Lilla A (2020).
Sjalar: Grön Wrapsody Bali och Blå Amazonas Carrysling (vävd, 450 cm)
Knutar: FWCC på magen och Double Hammock på ryggen.
Sjalar: Grön Wrapsody Bali och Blå Amazonas Carrysling (vävd, 450 cm)
Knutar: FWCC på magen och Double Hammock på ryggen.