Bootstrap Framework 3.3.6

[Gnu]

Vill bara säga att Tomas Ljungberg är en seriös forskare som inte har för vana att kläcka ur sig saker utan att ha torrt på fötterna. Man kan självklart - som med all forskning - diskutera om man tycker att han har rätt eller inte, men han hör inte till dem som bara "tycker" saker utan att ha gjort ordentliga studier först. Det var bara det.

[April]

Det ska jag läsa

Kram

[Sara P. H.]

puff! jättespännande ämne!
länk till activebabycare tidningen. och därifrån är det lätt att surfa vidare hela natten...
www.activebabycare.com/tidning/x9811.html

[Agneta H]

Intressanta artiklar! Problemet är som jag ser det hela att ADHD och liknande diagnostiseras via symtom. Symtom av denna slag tror jag kan ha helt skilda orsaker hos olika människor: biologiskt, anknytning, skolan etc. Sen undrar jag om man inte sjukliggör en del symtom som i en annan typ av samhälle inte hade varit några problem.

Något som jag skulle vilja att det forskades om är vad sömnmetoder som 5-minutersmetoden har för konsekvenser. För mig är det inte helt otänkbart att det skulle kunna ge liknande symtom.

[Josefin]

Intressanta artiklar! Problemet är som jag ser det hela att ADHD och liknande diagnostiseras via symtom. Symtom av denna slag tror jag kan ha helt skilda orsaker hos olika människor: biologiskt, anknytning, skolan etc. Sen undrar jag om man inte sjukliggör en del symtom som i en annan typ av samhälle inte hade varit några problem.

'

Jag tycker också att diagnostiseringen känns jätteskum. Fast just den här artikelförfattaren verkar ju ta in det problemet i resonemanget, till skillnad från en del andra forskare, som buntar ihop barn med olika problem precis hur som helst. Man får en obehaglig känsla av att det är för att mentalt "göra sig av" med dom. Skulle mitt barn uppvisa de här symptomen skulle jag nog vara rätt mycket på min vakt, just vad gäller diagnosiseringen (och därmed behandlingen).
Tycker att dessa barns föräldrar verkar ha ett helvete med att få rätt hjälp till barnen.
Har nu läst en del om detta eftersom vår familj helt klart har sådana här öh karaktärsdrag, impulsivitet, oförmåga att planera, koncentrationssvårigheter, utbrott, etc. Tror att om jag själv inte blev "klassad" som barn så beror det dels på att man inte klassade lika gärna som idag, dels på att jag trots allt klarade skolan. Och då är ju allt bra...

[Agneta H]

Ja, och en del karaktärsdrag är ju egentligen ganska normala kan jag tycka. För ingen har ju enbart negativa karaktärsdrag.

En del av symtomen ingår ju dessutom i det vi om människan är vuxen kallar för utmattningssyndrom eller utmattningsdepression. Med den miljö som skolan och fritids och dagis har på en del håll så är det ju inte märkligt om barn också skulle drabbas av detta. Tänk om det i en del fall faktiskt är så att barn får en bokstavsdiagnos när de egentligen har drabbats av utmattningssyndrom? Vuxna kan bli sjukskrivna från sina arbetsmiljöer men barn måste finna sig i att vara där ändå....

[Sara med alla barnen]

Intressanta artiklar! Problemet är som jag ser det hela att ADHD och liknande diagnostiseras via symtom. Symtom av denna slag tror jag kan ha helt skilda orsaker hos olika människor: biologiskt, anknytning, skolan etc. Sen undrar jag om man inte sjukliggör en del symtom som i en annan typ av samhälle inte hade varit några problem.

'

Jag tycker också att diagnostiseringen känns jätteskum. Fast just den här artikelförfattaren verkar ju ta in det problemet i resonemanget, till skillnad från en del andra forskare, som buntar ihop barn med olika problem precis hur som helst. Man får en obehaglig känsla av att det är för att mentalt "göra sig av" med dom. Skulle mitt barn uppvisa de här symptomen skulle jag nog vara rätt mycket på min vakt, just vad gäller diagnosiseringen (och därmed behandlingen).
Tycker att dessa barns föräldrar verkar ha ett helvete med att få rätt hjälp till barnen.
Har nu läst en del om detta eftersom vår familj helt klart har sådana här öh karaktärsdrag, impulsivitet, oförmåga att planera, koncentrationssvårigheter, utbrott, etc. Tror att om jag själv inte blev "klassad" som barn så beror det dels på att man inte klassade lika gärna som idag, dels på att jag trots allt klarade skolan. Och då är ju allt bra...

Nu lägger jag näsan i lite fast jag vet bättre... Men det där med diagnostisering är ju verkligen inte ensidigt. Många gånger är ju diagnosen ett sätt att definera och sätta ord på den problematik (ja, symptom) som ju redan finns kring det barnet/individen. För några decennier sen var det fult med dyslexi-diagnoser, men det är det ju knappast idag. Nog håller de flesta med om att dyslexi är något reellt?

De flesta diagnoser ställs väl utifrån symptom, dessutom. Även vanliga sjukdomar. Man ska alltid vara kritisk och ifrågasätta hur detta görs. Det är viktigt. Men det är knappast bara ett test som avgör. För att få en diagnos är det flera tester av olika karaktär som barnet får gå igenom. Dessutom studerar man ofta barnet i grupp. Man samtalar med barnet och föräldrarna och även med personal som arbetar med barnet. Alltså det är ingen checklista utan en helheltbedömning som utförs noggrannt av utbildade psykologer.

En diagnos är ju inte negativ i sig, det är ju snarare fördomar och föreställningar kring diagnostiserade personer som är negativt för individen. Jag tror att väldigt många har stor hjälp av dessa diagnoser som inte är till för att stämpla barn utan för att kunna samordna familj och skola mfl för att på bästa sätt möta barnet utifrån dess förutsättningar.

Dessutom så görs inga utredningar eller ställs inga diagnoser utan förälders medgivande. Så att enbart mena att det är skolan och samhället som driver på detta är inte helt riktigt. Ofta föregås ju en utredning av lång tid av svårigheter och många jobbiga år för föräldrar och barn. Inget som bara sker så där lite godtyckligt. Och där måste man väl ändå lita på att föräldrarna inte bara hittar på och letar fel på sina barn så där överlag för att de så gärna vill ha en diagnos på dem?

Sen kan man alltid diskutera vad man tror är bakomliggande orsaker till olika typer av personlighetstyper (som man ju kan kalla det) och hur man bäst hanterar det. Men jag tycker att det tyvärr ofta blir en ganska bitter eller ensidig debatt eftersom området är så infekterat och stort och omfattar så många olika typer av problematik...

Ojojoj, nu gick jag igång. Förlåt, bara kan inte låta bli

[Josefin]

Här är i alla fall en artikel som ger en översikt över "striden": www.lararforbundet.se/web/papers.nsf/Documents/0052F4A2

[Key]

Här är i alla fall en artikel som ger en översikt över "striden": www.lararforbundet.se/web/papers.nsf/Documents/0052F4A2

INTRESSANT! Tack för länken. Där var en hel del om motsättningarna som jag inte hade en aning om. T ex att det faktiskt inte krävs diagnos för att få hjälp!

[anna m]

Här är i alla fall en artikel som ger en översikt över "striden": www.lararforbundet.se/web/papers.nsf/Documents/0052F4A2

INTRESSANT! Tack för länken. Där var en hel del om motsättningarna som jag inte hade en aning om. T ex att det faktiskt inte krävs diagnos för att få hjälp!

Nu lägger jag mig i också. Det är i det närmaste omöjligt att få hjälp med extra stöd i skolan utan en diagnos. Skolornas ekonomi är så hårt pressad att de inte ställer upp om de inte måste. Det är nog svårt med en diagnos.

Jag har en son som är autistisk och eftersom det också är en symtomdiagnos antar jag att den är lika skum... eller?

[Josefin]

Nu lägger jag mig i också. Det är i det närmaste omöjligt att få hjälp med extra stöd i skolan utan en diagnos. Skolornas ekonomi är så hårt pressad att de inte ställer upp om de inte måste. Det är nog svårt med en diagnos.

Så hade jag också uppfattat det. I artikeln var det en del personer som sa att det BORDE vara så att man kunde få hjälp utan en diagnos.

[Josefin]

Har nog citerat slarvigt (Agneta H)... Alltså JAG tycker inte det är konstigt att diagnisticera sjukdomar via symptom, det är ju enda sättet, eller? Men här handlar det om en typ av symptom (här håller jag med Agneta H) som kan förklaras på många olika sätt, och en del sätt känns rätt kyliga.

[Josefin]

avslutningen där det pratas om att förräldrarnas interaktion med barnet under barnets tidiga tid kan skapa ADHD får mig att rysa. Sånt ska man inte skriva och påstå utan att det är ordentligt underbyggt och forskat på. Fy på författaren.

Jag vet inte om det här är utagerat, men Tomas Ljungberg har varit regeringens oberoende utredare av AD/HD så nog är han påläst.

Om man läser Tomas Ljungbergs bok Människan, kulturen och evolutionen (som skrevs innan han började utreda AD/HD) så förstår man att han inte är ute efter att skuldbelägga föräldrarna utan att han har ett mycket större perspektiv. Det samhälle vi lever i har kommit så fruktansvärt långt ifrån den livvstil som vi som art är anpassade för att vi inte längre kan ta hand om våra barn på ett sätt som håller dem (oss) psykiskt friska. De flesta av oss klarar oss hyfsat ändå, men skrämmande många får olika diagnoser - enligt Ljungberg på grund av att vi mist/gjort oss av med vårt naturliga fungerande. Det tar lång tid att inse vidden av vad som, enligt Ljungbergs sätt att se, gått fel. När man gör det kan man dels bli beklämd över sakernas tillstånd - med krig, miljöförstöring etc - och dels faktiskt upprymd. Vet man vad som har gått fel kan man ju börja ställa tillrätta. Men tungt är det.

Tycker inte heller hans resonemang är skuldbeläggande, nästan tvärtom eftersom det ju inte handlar om enskilda "dåliga" föräldrar utan om ett samhälleligt (eller civilisations-) problem.
Nu var det ju ett tag sedan den här tråden var "aktuell", men jag måste säga att det evolutionshistoriska perspektivet har kommit att betyda jättemycket för mig, det hjälper mig otroligt i mitt föräldraskap. Innan jag fick barn var jag inte särskilt intresserad, så det är nog ett hormonstyrt intresse