Jag är säker på att Kontinuumbegreppet var revolutionerande när den kom ut och tycker att den är underbar, läser den gärna om och om igen. Men därmed inte sagt att det inte är en massa i den som är problematiskt och förkastligt. Jag hade hoppats på att stora delar av kapitlet där bl.a. homosexualitet nämns hade tagits bort från de senare upplagorna men det hade de alltså inte gjort. Jag tyckte också som du att man tappar förtroende när man läser det, samtidigt har jag nog inte tagit boken på största allvar ändå, mer än som inspiration.
Som antropologi är den en katastrof. Hon bodde aldrig med folket längre tider utan tillbringade bara kortare perioder med dem i sammanlagt 1,5 år eller vad det var, väldigt kort tid egentligen. Mycket av det hon har skrivit har Yek'wanafolket sagt var felaktigt och de har dessutom känt sig utnyttjade och framställda på ett romaticerande sätt. Andra antropologer som har varit där har skrivit saker som motsäger det som Liedloff har skrivit. Liedloff har nog fantiserat ihop mycket tyvärr. Samtidigt gör det inte så mycket tycker jag. Som Morgon skriver så blir det ändå svårt att tillämpa samma typ av föräldraskap och förvänta sig samma resultat i vårt samhälle, men man kan inspireras och ta till sig mycket i den som är intressant och tankvärt. Boken har i alla fall präglat mitt föräldraskap mycket och det är jag glad över, den har varit till stor hjälp i olika situationer, inte som en manual utan som ett sätt att se på barn och deras roll i familjen.
Jag gillar bl.a. det hon skriver om självbevarelsedriften, om in-arms-fasen, om den barncentrerade vardagen och om arbete.
Jag tror att många barn har fått en fin första tid tack vare att deras föräldrar har läst Kontinuumbegreppet. Du frågade vad jag tyckte om hennes resonemang kring följderna av att inte ha blivit buren. Jag tror att närhet är extremt viktigt, extremt viktigt, för små barn. Jag tror inte att barn tar skada av att ligga i barnvagn istället för att bli burna, men om de får ligga i barnvagn, sova själva, ligga på golvet hela dagarna och bli flaskmatade utan kroppskontakt så tror jag att de kommer att lida av det. Och ju mer kroppskontakt desto bättre, desto mer oxytocin som är positivt för barnets mentala, fysiska och psykiska hälsa på alla sätt.
Just att hon skyller alla konstiga personlighetsdrag och psykiska störningar på brist på närhet i spädbarndomen kanske låter lite väl frälst och fanatiskt, men samtidigt är det inte så märkligt att tänka att mycket av hur vi är som vuxna har sin grund i hur våra första relationer har sett ut. Som ett exempel såg jag nyss den
här sorgliga dokumentären som handlade om vuxna män som hellre har dockor som flickvänner än riktiga människor, och flera av dem uttrycker att dockor kan man alltid lita på, de gör inte narr av en, de finns alltid där för en, de lämnar en inte. Omedelbart kom jag såklart att tänka på att det är troligt att de som barn inte har fått närhet av sina föräldrar utan har fått hålla till godo med gosedjur och dockor.
Berätta gärna vad du tyckte var helknäppt med boken