Bootstrap Framework 3.3.6

[Helena]

Men det är ju inte sjalen i sig som gör att man älskar sjalar, det är ju kombinationen sjal och barn. När man bär i sjal tänker man ju "Å vad mysigt att bära mitt barn i den här fina och avlastande sjalen". Så helt materialistiskt är det ju inte, det är ju en känsla. Och det blir ju inte ett sådant avstånd till barnet som det kan bli med babysitter, vagn och så vidare. Man går väl inte helt och fokuserar på sjalen när man bär. Men man kanske fokuserar mycket på sjalen när man skriver här på sjalbarn för då diskuterar vi modeller, färger och priser. Det känns ju mer relevant just då.

Jag förstår inte riktigt hur det kan bli ett känslomässigt avstånd till barnet när man bär i sjal. Man kan kritisera konsumtionssamhället som sådant och att vi konsumerar för mycket och att vi kan nöja oss med en sjal. Men jag tycker inte riktigt att det har att göra med hur vår relation till barnet är.

Jag tror nog som Sara att det känslomässiga frånvaron beror på något annat isåfall, inte att man äger många sjalar.

[Linnea]

Det här med att vara "sjaltokig" (inkl frälsning, sjalköp etc) är inte det med glimten i ögat bara en kulig hobby. Skulle lika gärna kunna samla på frimärken och inte skulle väl någon påstå att jag var sämre förälder för det?! Nä, märkligt resonemang enl mig.

jämför med hur vissa handlar kläder vareviga dag, eller inredningsprylar eller vad som helst som man tycker är vackert & blir glad av (det är väl ingen som tror att man älskar sitt barn mindre bara för att man gillar nya kläder!?)

[Helena]

Men en sak som man kan fundera på, är ju personligen (jag också) varför köper jag så många sjalar? Och det har ju säkert olika orsaker från person till person varför man gör det. Det kan ju bero på att man är lite materialistisk av sig. Och jag måste erkänna att det känns skönt ibland när jag säljer en sjal (som jag inte gillar och som bara ligger i skåpet). Fast samtidigt gillar jag ju mina sjalar, jag tycker om att de ligger i skåpet och väntar på eventuella framtida barn. Det gör mig liksom nöjd.

Sen så tycker jag att man absolut inte ska uppmana någon som har dålig ekonomi, alltså riktigt dålig ekonomi att köpa den dyrast sjalen av alla. Tänk om det kommer någon person till Sjalbarn som liksom förstör sin ekonomi totalt eftersom den blir alldeles galen av begär efter sjalar. Det vore ju lite läskigt. Och sen är det ju lite tråkigt att en del måste ljuga för sina män för att köpa sjalar. Jag har ju själv inte ljugit, men smusslat lite med någon sjal någon gång och det känns ju inte så kul.

Och sen funderar jag på ifall en del som kanske inte har råd att köpa mer än en sjal, känner sig utanför på Sjalbarn. För här diskuteras ju modeller och längder och såvidare väldigt mycket.

Och så har jag faktiskt träffat flera sjalbärare som inte är besatta av att äga många sjalar. En kvinna som bara ägde en babybundler och var så nöjd att hon aldrig köpte en enda till sjal. Och så min kompis Tina som bara bär i hemsytt och tycker att det går lika bra. Så jag tycker det är lite larvigt ibland när folk här på Sjalbarn skriver, vänta bara snart så tar sjaldjävulen dig. Det är ju inte alls säkert att det blir så.

[boosten]

Jag har inte läst artikeln, men jag kan tänka mig att den riktar sig mot att sjalare skulle vara mer alternativa än vagnare, och därför väntas inte hänga med i det galna konsumerandet, men att vi ändå gör det, och därför är det provocerande. Att vi skulle tro nåt om oss själva som författaren försöker slå hål på genom att provocera. Eller så kanske jag borde läsa artikeln jag diskuterar..

Ja, och jag blir lite väl glad när jag funderar på att köpa en sjal , och ja, jag är väldigt stolt över att jag bär i sjal inför andra, men det har ju mycket att göra med att jag genom dem får vara nära mitt barn och ge henne det jag tror är det bästa, närhet. (Sen gillar ju jag att vara annorlunda också faktiskt, men det är ju en annan femma, jag skulle ju inte bära om jag inte trodde det var bra..)

[Helena]

Jag har inte läst artikeln, men jag kan tänka mig att den riktar sig mot att sjalare skulle vara mer alternativa än vagnare, och därför väntas inte hänga med i det galna konsumerandet, men att vi ändå gör det, och därför är det provocerande. Att vi skulle tro nåt om oss själva som författaren försöker slå hål på genom att provocera. Eller så kanske jag borde läsa artikeln jag diskuterar..

Det verkar ju irritera författaren att sjalanvändare inte är så omaterialistiska. Fast jag tror det är bra att alternativstämpeln försvinner från sjalbärare, då kommer ju fler att börja använda sjal.

[fantasiflicka]

Om man inte känner att artikeln träffar rätt så är det väl ok, men befängd tycker jag knappast att den är.

För mig har den varit en riktig funderare ........

Känner man sig INTE träffad behöver man väl inte jaga upp sig över artikeln, känner man sig träffad så är det väl något man själv tycker man behöver tänka på...eller?

[fantasiflicka]

Jag håller inte alls med. Jag har läst artikeln tidigare och tyckte den var smått löjlig, faktiskt! Om man får tycka så Det finns väl känslomässigt distanserade föräldrar bland både "vagnare" och "sjalare"? Det är väl knappast något någon medvetet väljer iaf eller ens ser själv. Har nog inte med tygstycket att göra iaf

Jag tror nog vi ska sluta fokusera på att författaren använde sjal, han/hon kunde nog lika gärna pratat om någon annan "pryl".

[boosten]

Det verkar ju irritera författaren att sjalanvändare inte är så omaterialistiska. Fast jag tror det är bra att alternativstämpeln försvinner från sjalbärare, då kommer ju fler att börja använda sjal.

Mycket sant. Och bra om man vill ha argument för överkonsumtion av sjalar! Men det är ju aldrig bra med överkonsumtion i det långa loppet, särskilt inte om det blir fler och fler som gör det med sjalar. Fast å andra sidan är det ju bättre att köpa flera sjalar än flera vagnar, både för ekonomin och miljön..
Fast nu kom vi kanske lite av ämnet..

[Helena]

Om man inte känner att artikeln träffar rätt så är det väl ok, men befängd tycker jag knappast att den är.

För mig har den varit en riktig funderare ........

Känner man sig INTE träffad behöver man väl inte jaga upp sig över artikeln, känner man sig träffad så är det väl något man själv tycker man behöver tänka på...eller?

Ja, men jag tycker att artikeln är intressant, men den träffar fel. Vi kan diskutera konsumtion och fundera på om Sjalbarn blivit för mycket komers. Men jag tror inte att våra barn lider av att vi köper många sjalar, det är befängt och långsökt.

Man kan ju tycka att en artikel är lite märklig och vilja diskutera den. Ja jag känner mig träffad av att jag köper för många sjalar. Men jag oroar mig inte för att jag har en dålig relation till mitt barn pga det.
Så jag känner mig inte träffad av hennes märkliga tes. Tycker det är skilda saker. Har också länge tyckt att man kanske inte alltid behöver en ny sjal, men det är ju så tonen är på Sjalbarn "Javisst behöver du en ny sjal" Det får man ju alltid till svar när man frågar om man ska köpa det eller det. Och det kanske vi ska försöka ändra på. Det är ju inte bra om någon läser på Sjalbarn och tycker att vi är ett gäng gräsliga köpgalningar.

[Helena]

Känner man sig INTE träffad behöver man väl inte jaga upp sig över artikeln, känner man sig träffad så är det väl något man själv tycker man behöver tänka på...eller?

Ja, men då blir det ju ingen diskussion, man måste ju få diskutera saker och ting. Fundera på om det hon säger i artikeln kan stämma? Det är ju rätt allvarligt ifall man blir känslomässigt frånvarande ifall man äger många sjalar.

[diddeldi]

Har också länge tyckt att man kanske inte alltid behöver en ny sjal, men det är ju så tonen är på Sjalbarn "Javisst behöver du en ny sjal" Det får man ju alltid till svar när man frågar om man ska köpa det eller det. Och det kanske vi ska försöka ändra på. Det är ju inte bra om någon läser på Sjalbarn och tycker att vi är ett gäng gräsliga köpgalningar.

fast om man frågar så är det väl det man vill höra?

Jag tror nog vi ska sluta fokusera på att författaren använde sjal, han/hon kunde nog lika gärna pratat om någon annan "pryl".

fast jag tror att det är väldigt medvetet som de använder just ordet sjal

[Helena]

fast om man frågar så är det väl det man vill höra?

Ja, det är ju helt och hållet sant. Det är ju nästan lite oartigt att svara "nej, det ska du inte, tänk på ekonomin och på att du redan har fem sjalar och att ditt barn går själv mest hela tiden"

[Helena]

Men som ett annat exempel, det är ju så mycket som kan slå fel. Sjalar känns lite harmlöst i sammanhanget. För mig var det EC som blev rätt fel när Miles var liten, jag blev lite för fanatisk, bråkade med min man som inte var med på det och fokuserade för mycket på Miles och för lite på min stora pojke. Tycker i efterhand att det var urdumt att jag tog det så allvarligt och att det blev som något som man skulle prestera och jag tror inte att jag är ensam om det, för jag tyckte att på Blöjfrittlistan var det ganska mycket prestationsångest över det hela (i alla fall förr i tiden, jag läser där inte numera).

Känner att genom att praktisera EC blev annat i min familj dåligt. Så något som skulle vara så kommunikativt och bra för mor och barn, blev inte bra.
Med sjalen kan jag inte säga samma sak, visst hade vi kanske kunnat köpa andra saker för pengarna, men jag tycker att det är en så otroligt rolig hobby.

Det som kan slå fel med för mycket sjalköpande är ju att ekonomin blir lidande, ens partner blir sur och då kan ju kanske stämningen hemma påverkas något. Och då kanske barnet blir lidande i slutändan, fast det är kanske gräsligt långsökt.

[annalys]

Känner att genom att praktisera EC blev annat i min familj dåligt. Så något som skulle vara så kommunikativt och bra för mor och barn, blev inte bra.
Med sjalen kan jag inte säga samma sak, visst hade vi kanske kunnat köpa andra saker för pengarna, men jag tycker att det är en så otroligt rolig hobby.

Men jag kan tänka mig att sjalen kan ge "problem" också. Förstås inte att den måste ge problem, och jag tror i huvudsak den är positiv, men jag har ibland känt att det är lite för enkelt att bara knyta upp barnet i sjalen, så är det ur vägen, så man kan göra sina vuxensaker, diska, städa, surfa på internet . Istället för att sätta sig ner och leka en stund med barnet. På samma sätt som man kan "lägga undan" barnet i en vagn eller spjälsäng, tror jag man kan iallafall mentalt "lägga undan" barnet i sjalen. (Ska påpeka att jag tror det är bra för barn att hänga med när vuxna städar osv som de gör i sjalen, men det kan bli för mycket också.)

Igen, jag tror inte att det alltid eller kanske inte ens ofta blir så, men att tro att fysisk närhet (sjal) alltid ger psykisk närhet också tror jag är att förenkla. Man är inte vaccinerad mot problem bara för att man har sjal.

Nu ska jag ta och läsa artikeln också innan jag uttalar mig mer

[Josefin]

Alltså... Jag tycker detta är super intressant, men hur ska jag formulera mig? Jag har tänkt rätt mycket på det här. Ända sedan jag såg en skämtteckning av Jan Berglin på temat "Svenska sekter" (typ). Svårt att redogöra för en skämtteckning men texten löd: "Barnen ägnas en smått pervers uppmärksamhet" Min första reaktion var att det där var väl ändå inte sant, de skyfflas ju bara undan hela tiden. Men så fortsatte jag att tänka på det, och jag tycker han har en poäng. Det är som att barnen blir uttitade på något sätt. Och jag tycker detta har att göra med den MENTALA uppmärksamheten. Jag tror barn kan bli stressade av för mycket mental uppmärksamhet. Och att de tycker det är både roligt och lugnande att rida på föräldern medan föräldern tänker på disken tex. Barnet är tryggt och samtidigt på något sätt ifred?
Det finns tröst och lugn, och det finns lek. Såhär känns det för mig: Alla kan leka med Ivan, och han älskar att leka med nya människor, eller bekanta släktingar, det spelar ingen roll. Någon man sitter bredvid på bussen kanske. Jag vet att vem som helst kan göra detta. Men för att få honom lugn, avslappnad, koncentrerad behöver han mig eller pappa. Det känns verkligen som vår uppgift, och det känns viktigt att verkligen etablera just den typen av kontakt, så att just det sampelet fungerar. Min man är väl inte helt med på noterna, tyvärr, därför blir han också hemskt trött när han ska ha hand om Ivan, han leker o leker. När han bär, bär han BARA, och riktar mycket uppmärksamhet mot lillen, men glömmer gärna bort att han behöver varva ner ibland. Han KAN lugna plutten, tex genom en ergopromenad, men jag tycker inte riktigt han förstår vikten av det. Men det ändrar sig nog nu när han själv blir lite ledig.
Ju mer jag bär och ammar, desto lugnare och liksom klarare blir Ivan. Jag leker gärna med honom, men bara när det känns riktigt, alltså roligt för oss båda och inte konstruerat. För mig kan föräldrars lekande och pratande med barnen ofta kännas rätt pressat, man gör det för att man måste, för att barnet ska hålla sig glatt... Fast man själv är trött på det, och det kanske inte är vad barnet behöver just då.
Dessa måltider när barnet ska luras att äta, hela familjen riktar sin uppmärksamhet dit, även om någon kansker försöker dölja det, så nu kommer skeden, ska han ta den, ska han ta den... Lek något så han inte märker... Inte märker vadå? Det är som att barnet inte är med i något större, något tryggt, utan sitter på sinegen lilla piedestal, jätteälskad, men också liksom för sig själv.
Eller när släkten kommer och ALLA STIRRAR på bebisen, som tycker det är skitkul, så kul att han inte kan bajsa på en vecka...
Jag tycker det är jättesvårt att formulera detta, men jag tror det är BRA för barnet när föräldrarna TÄNKER på något annat men ÄR (kalla det fysiskt) med barnet. Att det är trygghetsingivande. Fråga mig inte varför jag tror så, bara en känsla.
Gud, mina inlägg blir bara längre och längre... Får väl börja länka till dom...