Bootstrap Framework 3.3.6

[Helena]

Men som ett annat exempel, det är ju så mycket som kan slå fel. Sjalar känns lite harmlöst i sammanhanget. För mig var det EC som blev rätt fel när Miles var liten, jag blev lite för fanatisk, bråkade med min man som inte var med på det och fokuserade för mycket på Miles och för lite på min stora pojke. Tycker i efterhand att det var urdumt att jag tog det så allvarligt och att det blev som något som man skulle prestera och jag tror inte att jag är ensam om det, för jag tyckte att på Blöjfrittlistan var det ganska mycket prestationsångest över det hela (i alla fall förr i tiden, jag läser där inte numera).

Känner att genom att praktisera EC blev annat i min familj dåligt. Så något som skulle vara så kommunikativt och bra för mor och barn, blev inte bra.
Med sjalen kan jag inte säga samma sak, visst hade vi kanske kunnat köpa andra saker för pengarna, men jag tycker att det är en så otroligt rolig hobby.

Det som kan slå fel med för mycket sjalköpande är ju att ekonomin blir lidande, ens partner blir sur och då kan ju kanske stämningen hemma påverkas något. Och då kanske barnet blir lidande i slutändan, fast det är kanske gräsligt långsökt.

[annalys]

Känner att genom att praktisera EC blev annat i min familj dåligt. Så något som skulle vara så kommunikativt och bra för mor och barn, blev inte bra.
Med sjalen kan jag inte säga samma sak, visst hade vi kanske kunnat köpa andra saker för pengarna, men jag tycker att det är en så otroligt rolig hobby.

Men jag kan tänka mig att sjalen kan ge "problem" också. Förstås inte att den måste ge problem, och jag tror i huvudsak den är positiv, men jag har ibland känt att det är lite för enkelt att bara knyta upp barnet i sjalen, så är det ur vägen, så man kan göra sina vuxensaker, diska, städa, surfa på internet . Istället för att sätta sig ner och leka en stund med barnet. På samma sätt som man kan "lägga undan" barnet i en vagn eller spjälsäng, tror jag man kan iallafall mentalt "lägga undan" barnet i sjalen. (Ska påpeka att jag tror det är bra för barn att hänga med när vuxna städar osv som de gör i sjalen, men det kan bli för mycket också.)

Igen, jag tror inte att det alltid eller kanske inte ens ofta blir så, men att tro att fysisk närhet (sjal) alltid ger psykisk närhet också tror jag är att förenkla. Man är inte vaccinerad mot problem bara för att man har sjal.

Nu ska jag ta och läsa artikeln också innan jag uttalar mig mer

[Josefin]

Alltså... Jag tycker detta är super intressant, men hur ska jag formulera mig? Jag har tänkt rätt mycket på det här. Ända sedan jag såg en skämtteckning av Jan Berglin på temat "Svenska sekter" (typ). Svårt att redogöra för en skämtteckning men texten löd: "Barnen ägnas en smått pervers uppmärksamhet" Min första reaktion var att det där var väl ändå inte sant, de skyfflas ju bara undan hela tiden. Men så fortsatte jag att tänka på det, och jag tycker han har en poäng. Det är som att barnen blir uttitade på något sätt. Och jag tycker detta har att göra med den MENTALA uppmärksamheten. Jag tror barn kan bli stressade av för mycket mental uppmärksamhet. Och att de tycker det är både roligt och lugnande att rida på föräldern medan föräldern tänker på disken tex. Barnet är tryggt och samtidigt på något sätt ifred?
Det finns tröst och lugn, och det finns lek. Såhär känns det för mig: Alla kan leka med Ivan, och han älskar att leka med nya människor, eller bekanta släktingar, det spelar ingen roll. Någon man sitter bredvid på bussen kanske. Jag vet att vem som helst kan göra detta. Men för att få honom lugn, avslappnad, koncentrerad behöver han mig eller pappa. Det känns verkligen som vår uppgift, och det känns viktigt att verkligen etablera just den typen av kontakt, så att just det sampelet fungerar. Min man är väl inte helt med på noterna, tyvärr, därför blir han också hemskt trött när han ska ha hand om Ivan, han leker o leker. När han bär, bär han BARA, och riktar mycket uppmärksamhet mot lillen, men glömmer gärna bort att han behöver varva ner ibland. Han KAN lugna plutten, tex genom en ergopromenad, men jag tycker inte riktigt han förstår vikten av det. Men det ändrar sig nog nu när han själv blir lite ledig.
Ju mer jag bär och ammar, desto lugnare och liksom klarare blir Ivan. Jag leker gärna med honom, men bara när det känns riktigt, alltså roligt för oss båda och inte konstruerat. För mig kan föräldrars lekande och pratande med barnen ofta kännas rätt pressat, man gör det för att man måste, för att barnet ska hålla sig glatt... Fast man själv är trött på det, och det kanske inte är vad barnet behöver just då.
Dessa måltider när barnet ska luras att äta, hela familjen riktar sin uppmärksamhet dit, även om någon kansker försöker dölja det, så nu kommer skeden, ska han ta den, ska han ta den... Lek något så han inte märker... Inte märker vadå? Det är som att barnet inte är med i något större, något tryggt, utan sitter på sinegen lilla piedestal, jätteälskad, men också liksom för sig själv.
Eller när släkten kommer och ALLA STIRRAR på bebisen, som tycker det är skitkul, så kul att han inte kan bajsa på en vecka...
Jag tycker det är jättesvårt att formulera detta, men jag tror det är BRA för barnet när föräldrarna TÄNKER på något annat men ÄR (kalla det fysiskt) med barnet. Att det är trygghetsingivande. Fråga mig inte varför jag tror så, bara en känsla.
Gud, mina inlägg blir bara längre och längre... Får väl börja länka till dom...

[Sara med alla barnen]

Josefin: Jag håller med. Precis så där har jag också tänkt. Nu minns jag ju inte vem som sa det men iaf tycker jag att det är bra:
Man kan inte vara en del av gemenskapen om man står i centrum för den. Alltså, att sitta på piedistal är ju både ensamt och tråkigt i längden. Jag tror också att det är meningen att vi inte alltid ska kunna/orka/vilja fokusera på våra barn HELA tiden. Tror det ganska lätt blir för mycket av det goda, överhettat. Det är meningen att vi ska tröttna, att vi ska sucka lite ibland, att vi ska välja att avsluta meningen/samtalet innan vi svarar barnet. Inte alltid och inte medvetet, men ibland iaf och det bara blir ju så för de flesta skulle jag tro.

Tycker det märks stor skillnad på hur krävande man upplevde första barnet. Hon skulle ju liksom roas hela tiden. Andra och tredje kräver inte alls det på samma sätt ... eller rättare sagt får inte det på samma sätt.

[Skogskajsa]

Jag brukar säga "Gör inte till liv till barnens, gör barnen till en del av ditt liv."

[Suskiv]

Jag måste nog hålla med artikelförfattaren. Visst finns det en stor risk att man lägger mer energi och uppmärksamhet på prylarna än barnet. Tänk efter själv.

Du vill ha en ny sjal. Varför och för vem skull? Tror du barnet har behov av en ny sjal. Mår barnet bättre av en ny sjal? Den mest troliga anledningen till att du köper en ny sjal är för att du vill ha den och tycker den är fin, för helt ärligt så bryr sig knappast barnet om ifall det blir buret i en didy eller stork.

Om du tänker efter, tror du inte att ditt barn skulle vara helt nöjd och lycklig bara den fick vara i sjalen. Du tror inte barnet skulle må utmärkt även om det bara fanns en sjal hemma hos er och inga planer på att köpa nya. Den första sjalen köper du för barnets skull, för att kunna bära det bekvämt och ha händerna fria för annat. Den andra och restrerande sjalar köper du för din skull, för att du vill kunna variera dig.

[Sara med alla barnen]

Jag måste nog hålla med artikelförfattaren. Visst finns det en stor risk att man lägger mer energi och uppmärksamhet på prylarna än barnet. Tänk efter själv.

Du vill ha en ny sjal. Varför och för vem skull? Tror du barnet har behov av en ny sjal. Mår barnet bättre av en ny sjal? Den mest troliga anledningen till att du köper en ny sjal är för att du vill ha den och tycker den är fin, för helt ärligt så bryr sig knappast barnet om ifall det blir buret i en didy eller stork.

Om du tänker efter, tror du inte att ditt barn skulle vara helt nöjd och lycklig bara den fick vara i sjalen. Du tror inte barnet skulle må utmärkt även om det bara fanns en sjal hemma hos er och inga planer på att köpa nya. Den första sjalen köper du för barnets skull, för att kunna bära det bekvämt och ha händerna fria för annat. Den andra och restrerande sjalar köper du för din skull, för att du vill kunna variera dig.

Jo, men det är väl ändå självklart! Att nya sjalar, byta sjal, testa sele osv osv gör man för sitt eget höga nöjes skull. Det är väl ingen som tror att det är för barnets skull? Eller? Men det gäller väl ganska mycket som man köper till hemmet/barnet. Men ingen skulle väl anklaga föräldrar som bara köper onödigt dyra kläder på Po.p för att vara känslomässigt frånvarande? Antingen så är artikelns resonemang alldeles FÖR uppenbart (=ointressant) och då håller jag med, annars är det bara någon slags "antimaterialismpropaganda". Jag tror INTE att man är en känslomässigt frånvarande förälder för att man har ett prylintresse, oavsett pryl. Har man råd så varför inte?

[Suskiv]

Jag tror INTE att man är en känslomässigt frånvarande förälder för att man har ett prylintresse, oavsett pryl. Har man råd så varför inte?

Fast var går gränsen med normalt prylintresse och överdrivet prylintresse? Jag har iaf tolkat artikeln så att det är lätt att ens prylintresse går ut över barnen, men att ett prylintresse inte per automatik är skadligt.

[Sara med alla barnen]

Jag tror INTE att man är en känslomässigt frånvarande förälder för att man har ett prylintresse, oavsett pryl. Har man råd så varför inte?

Fast var går gränsen med normalt prylintresse och överdrivet prylintresse? Jag har iaf tolkat artikeln så att det är lätt att ens prylintresse går ut över barnen, men att ett prylintresse inte per automatik är skadligt.

Nej, det är klart. Det är väl en definitionsfråga. Klart att ett intresse som överdrivet inkräktar på relationen till barnen inte är så bra ... Fast det har ju inget specifikt med sjalar att göra menar jag. Fast faran kanske ligger i att man inte ser sjalarna som ett prylintresse utan som en del av relationen till barnet eller nåt. :idea: Aha! Är det SÅ de menar.

[Helena]

Jag skulle se det som skadligt ifall jag köpte så mycket sjalar, att mina barn liksom fick en bild av att "det är OK att bara konsumera och konsumera". Då tänker jag nog mer på min fem-åring som är rätt medveten om att saker är dyra. Han frågar ofta i affären "Är det här dyrt?"
Känns ju nästan lite hycklande då att jämt prata om att man ska spara och inte köpa för mycket, ifall man själv köper väldigt många dyra sjalar. Då skulle jag ju inte vara en bra förebild.

Det är intressant det där som Sara säger att vi kanske inte ser sjalarna som konsumtion, utan maskerar dem till att vara bra för relationen med våra barn, och det är de ju också såklart. Fast ifall jag köper sjalar till Miles är det ju ren och skär konsumtion, för honom bär jag ju inte längre.

Men samtidigt så kritiseras ju inte konsumtionen av dyra TV apparater och datorer lika mycket. Alla är ju överens om att man behöver en bra dator, men det är inte lika tillåtet att vilja ha det allra bästa i sjalväg. Kanske för att det är tyg och lite kvinnogrej, inte hårda prylar.

Samtidigt när jag går ner på stan en lördagförmiddag och ser alla piffiga medelålders kvinnor springa ut och in med en massa fina påsar från chicka (hur det nu stavas) butiker där de handlat dyra kläder, tänker jag att vi här på Sjalbarn vi snålar minsann och kämpar för att kunna unna oss lite vackra sjalar i vår bebistillvaro, där vi går omkring i gamla urtvättade kläder. Så i jämförelse med övriga samhället är vi kanske inte så farliga ändå. Men det är klart man hade ju kunnat skänka bort pengarna som man spenderar på en ny sjal till någon hjälporganisation istället.

[Helena]

"Vilken sjal har du? Har du flera? Kör du tygblöjor och ekologiska kläder också? Vilket märke är bäst? Ibland är det värt att påminna sig själv om att det är barnet och förhållningssättet som är det viktiga och inte att utåt leva upp till synliga idéer om hur det "ska" vara. Detta kanske inte är den farligaste fällan, men den finns."

Här hittade jag ett citat från Skorpans hemsida.
http://www.ap.skorpan.se/

Fast det är ju kul att prata om tygblöjor och det är ju rätt intressant att veta vilka som är bra. Men är det någon som verkligen tycker att blöjan är viktigare än barnet.
Fast här har ju Skorpan tagit ett lite större grepp och pratar inte bara om sjalar, utan mer om vårt materialistiska samhälle.

[Josefin]

Verkar lite långsökt att man skulle bli så till den grad besatt av sina sjalar / hur man ska skaffa pengar till ännu flera (bli kriminell eller ej?) osv, så att man inte längre känner sitt barns behov... Sedan kan det ju vara svårt ÄNDÅ att förstå sitt barn, men att det skulle bero på för många sjalar... Nja... Typ, har artikelförfattaren verkligen inget hemskare att skriva om?
(Men en sak som är lite OT: Det är viktigt att föräldrar med dålig ekonomi förstår att man KAN bära i en hemmagjord sjal. Jag tror många som drömmer om sjal går i stå pga av att man måste beställa något som man aldrig har provat, och som är dyrt. Egentligen borde köpesjal vara en lyxgrej och inte en självklarhet. (FÖRLÅT alla sjalförsäljare! Men lyx säljer också bra...
Själv har jag bara hemmagjorda o Ergon. Och en bortagjord. Men jag hade klarat mig utan Ergon också (den är i första hand min mans). Första månaderna bar jag i ett skarvat lakan (Ikea, 35 kr), som jag älskade men fick sluta med när han växte ur det (det var lite smalt för ryggknyt). Och den allra första sjalen var en gammal scarf (tunn bomull, knuten kortsjal). Och jag är väldigt tacksam och nostalgisk inför de två sjalarna, för annars hade jag nog börjat bära mycket senare.)

[boosten]

Alltså... Jag tycker detta är super intressant, men hur ska jag formulera mig? Jag har tänkt rätt mycket på det här. Ända sedan jag såg en skämtteckning av Jan Berglin på temat "Svenska sekter" (typ). Svårt att redogöra för en skämtteckning men texten löd: "Barnen ägnas en smått pervers uppmärksamhet" Min första reaktion var att det där var väl ändå inte sant, de skyfflas ju bara undan hela tiden. Men så fortsatte jag att tänka på det, och jag tycker han har en poäng. Det är som att barnen blir uttitade på något sätt. Och jag tycker detta har att göra med den MENTALA uppmärksamheten. Jag tror barn kan bli stressade av för mycket mental uppmärksamhet. Och att de tycker det är både roligt och lugnande att rida på föräldern medan föräldern tänker på disken tex. Barnet är tryggt och samtidigt på något sätt ifred?
Det finns tröst och lugn, och det finns lek. Såhär känns det för mig: Alla kan leka med Ivan, och han älskar att leka med nya människor, eller bekanta släktingar, det spelar ingen roll. Någon man sitter bredvid på bussen kanske. Jag vet att vem som helst kan göra detta. Men för att få honom lugn, avslappnad, koncentrerad behöver han mig eller pappa. Det känns verkligen som vår uppgift, och det känns viktigt att verkligen etablera just den typen av kontakt, så att just det sampelet fungerar. Min man är väl inte helt med på noterna, tyvärr, därför blir han också hemskt trött när han ska ha hand om Ivan, han leker o leker. När han bär, bär han BARA, och riktar mycket uppmärksamhet mot lillen, men glömmer gärna bort att han behöver varva ner ibland. Han KAN lugna plutten, tex genom en ergopromenad, men jag tycker inte riktigt han förstår vikten av det. Men det ändrar sig nog nu när han själv blir lite ledig.
Ju mer jag bär och ammar, desto lugnare och liksom klarare blir Ivan. Jag leker gärna med honom, men bara när det känns riktigt, alltså roligt för oss båda och inte konstruerat. För mig kan föräldrars lekande och pratande med barnen ofta kännas rätt pressat, man gör det för att man måste, för att barnet ska hålla sig glatt... Fast man själv är trött på det, och det kanske inte är vad barnet behöver just då.
Dessa måltider när barnet ska luras att äta, hela familjen riktar sin uppmärksamhet dit, även om någon kansker försöker dölja det, så nu kommer skeden, ska han ta den, ska han ta den... Lek något så han inte märker... Inte märker vadå? Det är som att barnet inte är med i något större, något tryggt, utan sitter på sinegen lilla piedestal, jätteälskad, men också liksom för sig själv.
Eller när släkten kommer och ALLA STIRRAR på bebisen, som tycker det är skitkul, så kul att han inte kan bajsa på en vecka...
Jag tycker det är jättesvårt att formulera detta, men jag tror det är BRA för barnet när föräldrarna TÄNKER på något annat men ÄR (kalla det fysiskt) med barnet. Att det är trygghetsingivande. Fråga mig inte varför jag tror så, bara en känsla.
Gud, mina inlägg blir bara längre och längre... Får väl börja länka till dom...

Vill bara säga: Åh vad bra uttryckt! Tack för inspirationen, Josefin!

[Helena]

(Men en sak som är lite OT: Det är viktigt att föräldrar med dålig ekonomi förstår att man KAN bära i en hemmagjord sjal. Jag tror många som drömmer om sjal går i stå pga av att man måste beställa något som man aldrig har provat, och som är dyrt. Egentligen borde köpesjal vara en lyxgrej och inte en självklarhet. (FÖRLÅT alla sjalförsäljare! Men lyx säljer också bra...
Själv har jag bara hemmagjorda o Ergon. Och en bortagjord. Men jag hade klarat mig utan Ergon också (den är i första hand min mans). Första månaderna bar jag i ett skarvat lakan (Ikea, 35 kr), som jag älskade men fick sluta med när han växte ur det (det var lite smalt för ryggknyt). Och den allra första sjalen var en gammal scarf (tunn bomull, knuten kortsjal). Och jag är väldigt tacksam och nostalgisk inför de två sjalarna, för annars hade jag nog börjat bära mycket senare.)

Men känner du dig annorlunda på Sjalbarn eftersom du mest bär i hemmasytt? Tycker du att andra är köpgalna?

[Josefin]

[/quote]Men känner du dig annorlunda på Sjalbarn eftersom du mest bär i hemmasytt? Tycker du att andra är köpgalna?[/quote]

Fast det sys ju rätt mycket här, så utanför känner jag mig inte. Och så är det ju inte av idealistiska skäl som jag inte har köpt, om jag hade haft mer pengar skulle jag nog också ha köpt en del.
Tycker bara inte skillnaden är SÅ stor som man kanske kan få för sig (som jag själv fick för mig ett tag också)... Avlastningsmässigt och så alltså. Och att skarva är inte heller så förfärligt, faktiskt. Avlastning handlar väl hemskt mycket om hur man knyter. Sen är det klart att man kan sy kassa grejer ibland... Och välja dumma tyger... Men jag skulle gärna vilja uppvärdera 35-kronors-sjalarna ändå. Eftersom jag vill att alla ska få pröva (skäms inte heller över denna önskan.)
En gång var en kompis hemma hos mig med sin bebis, och fick prova min hastigt hopskarvade Ikealakanssjal. Hon tyckte det var så härligt och bebisen somnade - och då var det ju bara att ge bort den, och så gick hon hem med den sovande bebisen! Härligt va?