Bootstrap Framework 3.3.6

[Njutningsförälder]

Jag har nu köpt boken och skulle vilja diskutera boken i den här tråden. Ni som har läst och ni som håller på att läsa den får gärna lämna inlägg!

[Njutningsförälder]

Ingen?

[Diesel]

Jag står i kö på biblioteket för att låna den - och jag vill gärna diskutera lite när jag hunnit läsa den!

[Njutningsförälder]

Härligt!

[Diesel]

Nu har jag fått hem den och ska börja läsa ikväll!

[kapdurk]

Jag läste den för länge sen.
Författaren skriver intressant om barn och anknytning men jag kände mig lite anklagad när författaren skrev att depression påverkar anknytningen väldigt negativt. Det är inte helt ovanligt att drabbas av nedstämdhet när du fött barn av olika anledningar.
Författaren skrev att i något land hade de haft ett stödprojekt för nedstämda föräldrar men sen gick hen inte in mer på det och jag glömde skriva upp numret på hänvisningen till studien och sedan hittade jag inte igen den bland länksidorna i slutet av boken.
Är det så som författaren skriver så är det jätteviktigt med stöd till nyblivna föräldrar.

Tycker att mycket som stod i boken ändå var självklart. Som att försöka finnas till för ditt barn när det vill dig någonting annars kan barnet få ambivalent anknytning om förälder ibland bryr sig och ibland struntar i barnet.



Fattade ni någonting av vad jag skrev Diesel och njutningsförälder?

[Empatikan]

Ska börja läsa den snart då den ingår i min kurslitteratur!

[Sanna81]

Här finns lite mer åsikter: http://www.sjalbarn.se/forum/viewtopic. ... 1&t=161593

Jag har fastnat lite, men borde verkligen ta mig samman och läsa ut den.

[Empatikan]

Här finns lite mer åsikter: http://www.sjalbarn.se/forum/viewtopic. ... 1&t=161593

Jag har fastnat lite, men borde verkligen ta mig samman och läsa ut den.

Tack! Diskuterar gärna sen när jag har läst den!

[Bubble]

Jag har läst den och tyckte den var bra, kändes självklar, men det var ett tag sen så minns inte vad som stod i just den eller i någon annan bok som jag läst

kapdurk - just vad det stod om depression i den boken minns jag men det är ju ganska stor skillnad på olika depressioner, att vara helt avstängd (mimik, kroppsspråk etc) eller mer "nedstämd".

[darnia]

Jag tyckte inte att den var så lättillgänglig, vilket är synd då jag tycker att många fler behöver ta del av det som står i den.

[SaraLj]

Jag har läst... ...och funderat...
Det jag hade svårtast att ta till sig var det om sjukdomspersonlighet. Men jag tror kanske på det... har inte riktigt bestämt mig.
...vist känns det som om nästan allt stöd som sätts in i dagens samhälle kommer försent om man ska gå efter det som står i boken. Som jag tolkar det så är det de två första åren som sätter mallen för hur resten av livet ska bli...

[ABs C]

Jag har precis börjat läsa. Redan kapitel två är jag tacksam att jag läst ett antal poäng neurologi - lättillgänglig är den inte, nej. Men insatt och korrekt och intressant.

Än har jag mest fastnat för beskrivningen av hur undvikande respektive ambivalent anknytning yttrar sig hos större barn, för jag känner igen mig själv och min partner något oerhört. Det var en ögonöppnare, att aha, det är _därför_ det skiter sig för oss när någon av oss börjar må dåligt. Vi är jättebra på att vara varma och kärleksfulla och tröstande båda två - men vi är rätt värdelösa på att bete oss så att den andre fattar att det är det vi vill ha. Det är lite sorgligt.

Jag läste tråden Sanna81 hänvisade till, och där diskuterades bland annat huruvida det bara är de två första åren som gäller, och om det är "kört" sen. Och då tänker jag att både jag och min fru är rätt bra exempel på hur det blir när det inte funkade så bra. Och det går att leva så också. Det går att reparera, ingenting är för sent. Hjärnan är plastisk även i vuxen ålder, och anpassar sig till nya situationer. Terapi och fungerande nära relationer kan reparera väldigt mycket, även tidiga brister. De fall där det gått sämre att reparera (men fortfarande blivit bättre!) är ju grava försummelsefall, som rumänska barnhemsbarn.

[Mårbacka]

Jag har precis börjat läsa. Redan kapitel två är jag tacksam att jag läst ett antal poäng neurologi - lättillgänglig är den inte, nej. Men insatt och korrekt och intressant.

Än har jag mest fastnat för beskrivningen av hur undvikande respektive ambivalent anknytning yttrar sig hos större barn, för jag känner igen mig själv och min partner något oerhört. Det var en ögonöppnare, att aha, det är _därför_ det skiter sig för oss när någon av oss börjar må dåligt. Vi är jättebra på att vara varma och kärleksfulla och tröstande båda två - men vi är rätt värdelösa på att bete oss så att den andre fattar att det är det vi vill ha. Det är lite sorgligt.

Jag läste tråden Sanna81 hänvisade till, och där diskuterades bland annat huruvida det bara är de två första åren som gäller, och om det är "kört" sen. Och då tänker jag att både jag och min fru är rätt bra exempel på hur det blir när det inte funkade så bra. Och det går att leva så också. Det går att reparera, ingenting är för sent. Hjärnan är plastisk även i vuxen ålder, och anpassar sig till nya situationer. Terapi och fungerande nära relationer kan reparera väldigt mycket, även tidiga brister. De fall där det gått sämre att reparera (men fortfarande blivit bättre!) är ju grava försummelsefall, som rumänska barnhemsbarn.

ABsC, har du läst "Lev som du vill och inte som du lärt dig" (eller någon annan bok på originalspråket) av Jeffrey E Young. Jag har inte läst klart den än men är redan klart imponerad. Den har kognitiv beteendeterapi som grund, men har även influenser från anknytningsteori som en förklaring till varför vi är som vi är, men helt klart md budskapet att "det går att ändra sig".

[ABs C]

Jag har precis börjat läsa. Redan kapitel två är jag tacksam att jag läst ett antal poäng neurologi - lättillgänglig är den inte, nej. Men insatt och korrekt och intressant.

Än har jag mest fastnat för beskrivningen av hur undvikande respektive ambivalent anknytning yttrar sig hos större barn, för jag känner igen mig själv och min partner något oerhört. Det var en ögonöppnare, att aha, det är _därför_ det skiter sig för oss när någon av oss börjar må dåligt. Vi är jättebra på att vara varma och kärleksfulla och tröstande båda två - men vi är rätt värdelösa på att bete oss så att den andre fattar att det är det vi vill ha. Det är lite sorgligt.

Jag läste tråden Sanna81 hänvisade till, och där diskuterades bland annat huruvida det bara är de två första åren som gäller, och om det är "kört" sen. Och då tänker jag att både jag och min fru är rätt bra exempel på hur det blir när det inte funkade så bra. Och det går att leva så också. Det går att reparera, ingenting är för sent. Hjärnan är plastisk även i vuxen ålder, och anpassar sig till nya situationer. Terapi och fungerande nära relationer kan reparera väldigt mycket, även tidiga brister. De fall där det gått sämre att reparera (men fortfarande blivit bättre!) är ju grava försummelsefall, som rumänska barnhemsbarn.

ABsC, har du läst "Lev som du vill och inte som du lärt dig" (eller någon annan bok på originalspråket) av Jeffrey E Young. Jag har inte läst klart den än men är redan klart imponerad. Den har kognitiv beteendeterapi som grund, men har även influenser från anknytningsteori som en förklaring till varför vi är som vi är, men helt klart md budskapet att "det går att ändra sig".

Vad spännande, den ska jag leta upp!

Jag har praktikperiod nu under våren, och ganska stora möjligheter att läsa relevant litteratur på dagarna. Så jag kanske lyckas klämma in den!