sjalbarn.se • Bonussyskon : Anonyma inlägg
Sida 1 av 1

Bonussyskon

InläggPostat: mån sep 16, 2019 20:14
av Eva1
Hos oss är allt väldigt bra, mitt barn har alltid tyckt om min sambo, jag tycker om sambons barn och min sambo är väldigt fin och förstående med alla. Men mitt barn har svårt att hantera att det har kommit in ett till barn i vårat liv. Ett mycket yngre barn dessutom som mest "är i vägen och skriker och har sönder saker".

Jag blir så ledsen över att mitt barn inte tycker om att komma hit. Och det andra barnet blir så glad och vill verkligen umgås och gosa när hen kommer och jag måste gå in och försöka medla och vi försöker få det yngre barnet att backa men dom krockar ändå flera gånger per dag både behovsmässigt och känslomässigt. Det blir missförstånd och stora känslor åt alla håll och jag lider med båda.

Tips och råd? Kommer det gå över? Ska jag isolera mig med mitt barn här hemma? Eller tvärtom, försöka ena dom ännu mer?

Re: Bonussyskon

InläggPostat: mån sep 16, 2019 21:07
av zink
Jag har ingen egen erfarenhet av tyvärr så inga råd att ge. Men så bra att du ser bådas behov som bonusmamma. Du lär få funderingar och råd här av de som har både egna och bonusar men även bara egna som har lite samma sorts konflikt när ett litet syskon kommer in i bilden.

Re: Bonussyskon

InläggPostat: ons sep 18, 2019 09:56
av Eva1
Alla råd är välkomna! Även från dom med biologiska syskon såklart!

Re: Bonussyskon

InläggPostat: ons sep 18, 2019 10:12
av Mikaela
Jag avskydde att behöva dela min mamma med bonussyskon. Jag tycker det är lite förmätet och ”skriva-på-näsan-aktigt” att det ska kallas ”bonussyskon”. För mig tog det många år innan det var en bonus. Jag hade behövt en mamma som klarade av att inte totalt gå in i förälskelsefas och entusiasm över ”en ny familj”. Jag kände mig extremt utanför med mina känslor. Alla andra var så nöjda och mina känslor var totalt tabu. Jag var dessutom så stor (9-10 år) att jag teoretiskt kunde förstå, men känslomässigt var jag inte där. Mitt sätt att hantera det var att tydligt distansera mig från att vara en del av den nya familjen. Jag hade inget emot min styvpappa och mina syskon, men jag förstärkte allt där jag var lite ”speciell”, valde att inte åka med på semestrar osv, trots att allt jag ville var att min mamma skulle uppmärksamma att jag fortfarande var hennes första prioritet och att min styvpappa skulle vara tydlig med att HAN ville att jag skulle vara med.

Vi kom igenom det, men jag hann bli vuxen och flytta hemifrån innan jag känna att jag hade en plats i den familjen.

Re: Bonussyskon

InläggPostat: ons sep 18, 2019 14:46
av lilith
*varning* här kommer lite svammel..lägg inte för stor vikt på det jag skriver för jag har ingen personlig erfarenhet av bonusfamilj alls.

Ditt barn, är det uppväxt som ensambarn? Jag tänker att det är väldigt jobbigt att gå från att inte ha syskon till att ha fler barn i familjen, vare sig det är biologiska eller bonusar. Tycker mig ha märkt det när storbarnet har hem vänner som inte har småsyskon hemma, särskilt en som är särskilt bra på att uttrycka tankar och känslor :lol:

Även storasyskonet här tycker det är hemskt jobbigt att ha ett småsyskon, men stundtals har de fantastiskt roligt ihop också (men stora vill helst flytta hem till kompisen utan syskon :roll: :lol: ), så att isolera sig hade jag försökt undvika.

Men jag tror att det behövs mycket av båda delar, och att prata och att lyssna. Poängtera, nu gör vi saker själva - så skönt det är utan småsyskon. Och att bekräfta, nu är det ett småbarn som ser upp så mycket till dig och vill vara med dig mest hela tiden, men jag ska försöka fixa så att det inte blir alldeles för jobbigt (så är det iallafall här hemma). Kanske att det finns en fredad zon dit man alltid kan gå och vara i fred (åtminstone i teorin)? Sen kanske det vore bra att ditt barn får göra saker själv med sambon också så att de får lära känna varandra ännu bättre utan störande syskon. Att dela på sig och ta varsitt barn är ofta ett vinnande koncept :roll:

Det är jättesvårt, barnen här krockar också flera gånger per dag och de har haft hela livet att vänja sig..

Det låter som att du har bra stragtegier redan, att medla och få det yngre att backa. Tror inte att det kommer att gå över precis, men att det blir lättare för dem att också ha kul tillsammans när de blir större :hmm: Håller med Mikaela om ordet bonus, det är bara ett ord och jag kan inte se någon fördel från ett barns perspektiv att få ett småsyskon om det inte är något den själv önskat och har en enormt omhändertagande personlighet.

Lycka till! :heart:

Re: Bonussyskon

InläggPostat: fre okt 04, 2019 18:33
av Marina
Det är inte lätt att få yngre biologiska syskon heller.. Mina yngre bröder föddes när jag var 15 resp 17 år. Och jag vill ju såklart inte vara utan dem nu, men ärligt, fan så jävla jobbigt det var och hade jag haft en annan familj att bo hos då hade jag det.

Och då var det mina biologiska syskon, jag kan bara tänka mig att hamna i att det där kommer "från sidan" in i livet. Barnet har inget val och tvingas anpassa sig. Det är svårt och jag tänker att det är otroligt viktigt att bekräfta det. Och försöka ge barnet en möjlighet att kommunicera och uttrycka och ventilera, kanske med en kurator på skolan.

Du skriver inte hur länge som barnen fick på sig att lära känna varandra utan att bo ihop? Jag tror det är viktigt. Att man väntar i att dom är redo att möta varandra.

Har ni möjlighet att dela på veckorna annorlunda så att era barn båda får dagar med er men utan syskon?