sjalbarn.se • Jag - den andra kvinnan : Anonyma inlägg - Sida 11
Sida 11 av 12

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: tor aug 29, 2019 09:00
av MuuM
Åh. Det är så svårt. Skickar styrka för att du ska kunna stå fast vid dina beslut. Se fler obekväma sanningar. Och till slut landa i ett lyckligt liv. :heart:

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: lör sep 07, 2019 10:10
av Denandrakvinnan
Idag är jag jättebarnslig och vägrar texta godmorgon först :roll:

Fast egentligen ligger det ju mer bakom. Jag behöver känna att han vill också. Jag vet att det inte spelar så stor roll vem som skriver vad. Att det inte är en tävling. Men på något sätt känns det som om jag behöver känna att vi har en relation, även om jag inte driver den. För jag kommer inte i längden att orka driva vår relation. :(

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: lör sep 07, 2019 15:54
av linamh
Denandrakvinnan skrev:Idag är jag jättebarnslig och vägrar texta godmorgon först :roll:

Fast egentligen ligger det ju mer bakom. Jag behöver känna att han vill också. Jag vet att det inte spelar så stor roll vem som skriver vad. Att det inte är en tävling. Men på något sätt känns det som om jag behöver känna att vi har en relation, även om jag inte driver den. För jag kommer inte i längden att orka driva vår relation. :(


Men det är ju han som måste vara drivande nu? Det är ju honom ni väntar på? Jag förstår absolut om du inte vill bryta så länge han säger att han vill vara med dig, men faktum kvarstår att det är han som måste reda ut sina relationer.

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: mån sep 23, 2019 12:11
av LL
Hur går det?

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: tor okt 03, 2019 14:12
av Denandrakvinnan
Det står väl snarare still än går nånstans. :| Det här är så otroligt svårt. Vi träffas genom att slå knut på oss själva och genom att jag åker till hans hotell var han nu råkar befinna sig.

Det börjar såklart bli svårare att svårare att tysta rösterna som viskar om att han nog inte är ärlig, om att han nog bara vill försöka få ut mesta möjliga sex av det här, att han inte alls har nån ambition att lämna sin fru, att han inte alls tappat sin berlock utan istället tagit av den för att hans fru ska bli mindre misstänksam. Att.. Ja ni fattar.

Men nånstans så VILL jag inte ge upp.

Men jag fattar ju också hur otroligt svårt vi kommer få att pussla ihop det här. Även om han lämnar henne. När hon inser att han fortsatte träffa mig lär deras relation var totalt omöjlig.

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: tor okt 03, 2019 19:14
av Gäst
Läste din tråd och sitter nu och läser Tara. En intervju med Åsa som skrivit denna bok
https://www.adlibris.com/se/bok/en-halv ... 9188867230
Det kan ju vara så att det blir du och den man du har en relation med. Men det jag ju oxå vara så att han lever dubbelliv. Kanske boken kan ge dig några insikter eller ledtrådar.

Förstår att du har det fruktansvärt tufft! Tappa inte bort dig själv i allt! :heart:

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: tor okt 03, 2019 19:16
av butterfly
Läste din tråd och sitter nu och läser Tara. En intervju med Åsa som skrivit denna bok
https://www.adlibris.com/se/bok/en-halv ... 9188867230
Det kan ju vara så att det blir du och den man du har en relation med. Men det kan ju oxå vara så att han lever dubbelliv. Kanske boken kan ge dig några insikter eller ledtrådar.

Förstår att du har det fruktansvärt tufft! Tappa inte bort dig själv i allt! :heart:

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: lör okt 12, 2019 21:15
av zink
Låter tyvärr som att du är nåt på spåret.

De män och kvinnor jag känner som träffat sin stora kärlek fastän de varit i ett förhållande - har berättat direkt.

Du har beskrivit att han beskriver sin situation som problematisk, behöver visa fru och familj hänsyn. Typ. Och det gör han nu exemplariskt - genom att fortsätta som förr med dig. Men nu med tillägget att även mörka för dig. Och henne.

Så. Nu har det gått snart 3 år?

Han verkar tycka situationen är heeelt okej för honom. Han får det han vill ha. Du däremot?

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: lör jan 04, 2020 09:54
av linamh
Hur går det?

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: fre jan 17, 2020 14:58
av Denandrakvinnan
Inte mycket förändras. Julen kom och gick. Han sitter fortfarande fast i sin livskris, eller kanske han klamrar sig fast vid den... ibland känns det så. Inte mycket jag kan göra åt det.

Jag blir mer och mer svartsjuk på den som är hans legala partner. Inte för att dom gör en massa saker tillsammans, för det gör dom inte. Tvärtom. Utan för att han fortsätter att prioritera henne framför mig, även om det är av nåt slags medlidande/skuld-skäl så känns det ändå inte riktigt bra.

Jag har väl nånstans förstått och accepterat att han inte kommer att skilja sig med mindre än att hon slänger ut honom och det kommer nog inte hända inom någon nära tid. Så det vi har nu är det vi har och jag har slutat vänta på att det ska bli något annat, även om han säger att han fortfarande tror det och jobbar på att det ska bli så, så väntar jag inte längre. Jag tar en vecka i taget och så får det bli vad det blir. Det är väldigt sorgligt på nåt sätt. Att två personer som trivs så bra ihop och älskar varandra så mycket inte ska kunna hitta ett sätt att kunna vara tillsammans.

Livet är för jävligt helt enkelt.

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: fre jan 17, 2020 18:25
av linamh
Tack för uppdateringen, även om det inte låter så uppåt :?

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: mån jan 20, 2020 09:41
av MuuM
Skönt att höra från dig. Förstår att du slutat vänta. :heart: :heart:

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: lör mar 07, 2020 14:26
av Denandrakvinnan
Den här ovissheten, att inte ha kontroll över sin framtid - eller i alla fall inte ens ha en illusion av kontroll :|

Han kan inte tänka sig att leva utan mig säger han. Men berättar för sin fru att han vill skiljas gör han inte.

Jag har slutat sitta snällt och väntat och börja ställa lite mer krav igen. Vänta tyst i hörnet hjälpte ju inte. :roll:

Jag tror faktiskt inte att han är oärlig, mot mig, jag tror att han helt har kört vilse i detta och han har ingen som vet och som kan råda och hjälpa honom att ta steget. Nu ses vi så lite (för att frun inte ska komma på honom igen, DET vore en katastrof) att det för mig börjar bli oerhört svårt att hitta energi och kraft att klara av att vänta.

Idag är han på "shoppingtur" i stan med frun och sonen. Och jag är här. Och jag hatar mig själv för att jag går med på det. Men jag har inte heller något bättre alternativ.

Vid det här laget har vi båda provat ultimatum mot varandra och oss själva, provat vara isär, provat fortsätta prata utan att träffas osv osv osv. Inget sätt fungerar. För nån av oss.

SATANS JÄVLA SKIT.

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: lör mar 07, 2020 17:00
av CAKirre
Kan det vara en idé att slänga ut lite trådar åt andra håll? Medlemskap på någon/några dejtingsidor, dejta lite?
Så att han kanske inser att du är på väg bort om inget radikalt snart händer.
För efter tre år är nog risken stor att han räknar med dig som ett tryggt kort och vardag. Han har sin fru och han har dig, som fortfarande väntar troget och snäll på din tur. Och då kan han ju lika gärna låta dig fortsätta vänta.
Ursäkta om formuleringen kan verka hård, men jag är trött i huvudet och hittar inget mer finkänsligt sätt att säga det på.

Annars är det väl att få frun att förstå att ni fortfarande träffas, på det ena eller andra sättet och se vart det brakar hän.

DU ÄR VÄRD MER!!! :gaah: :heart: :klappar:

Re: Jag - den andra kvinnan

InläggPostat: ons maj 27, 2020 17:05
av Denandrakvinnan
Många turer. Många tårar.

Till slut kom han fram till att han behövde "hem och göra saker i rätt ordning". Men utan löfte om att det faktiskt blir vi på andra sidan. Han är i ganska stor kris skulle jag säga, femtioårskris, låg självkänsla, skam, skuld, allt i en enda soppa.

Kärleken är lika stor från oss båda fortfarande (jo, jag tror på honom, faktiskt, det där går inte att fejka), önskan från min sida är den samma.

Så idag har vi sagt hejdå, han har fått sina saker, jag har läst ett avskedsbrev jag har skrivit. Vi har bestämt att detta är en paus på en månad, och vi har bestämt dag och tid om en månad när vi ska prata nästa gång. Och se var vi har hamnat då.

Det känns tomt. Och onödigt. Och jag är lite bitter på livet. Men har inget annat val än att acceptera detta och hoppas på att "pausen" gör att han förstår vad vi har, gör han inte det så gör han inte det, jag får försöka gå vidare då.