Att utredas för npf som vuxen

[Ts.]

I och med att ett av mina barn har svårigheter i förskolan och väntar på utredning så har det väckts tankar inom mig om mina egna svårigheter under livet. Inte bara återkommande lindrigare depressioner utan också hur jag var som barn. Som vuxen har jag svårt för förändringar, på det viset att det stressar mig. Har svårt att välja om alternativen är många. Är känslig för dofter, ljud, hur kläder känns mot huden. Fungerar dåligt under stress. Har hela livet brottats med en tomhetskänsla och tankar om att jag inte passar in. Har svårt för vissa typer av sociala situationer.
Kan man gå igenom sitt liv med viss möda och sen visa sig ha typ högfungerande autismspektrumtillstånd eller vad det nu heter? Dvs typ asperger. Tanken har aldrig slagit mig tidigare för jag har aldrig haft svårt att läsa andra människor, snarare har jag för lätt att läsa andra och överrumplas av alla intryck och stämningslägen som jag tänker mig att jag ska ha koll på.

[CAKirre]

Mitt korta svar är ja!
Jag är på väg i säng för att sova en liten stund innan jag hämta dottern, men kan kanske få tid att skriva mer ikväll. Mejla om du vill.

Jag fick min diagnos i vuxen ålder och hade innan inte en tanke på asperger, eftersom jag inte var som dem klassiska bilden av asperger, den "manliga"- varianten, var det en läkare som kallade den. Många tjejer/kvinnor är mer som mig och som du till viss del låter. Väldigt känsliga på att ta in omgivningen, men har även svårt att stänga av den funktionen och alla intryck blir lätt för mycket.

[Kanske]

Jag har funderat på det där mer och mer. I min familj finns flera personer som förmodligen skulle "kvala in" för asperger. Halvt på skoj gjorde jag ett sådant där självtest för ett par år sedan. Jag hamnade utanför spektrumet om än ganska nära gränsen. Idag, inspirerad av denna tråd, gjorde jag ett annat test. Jag hamnade klart över gränsen för autism. För ett år sedan såg jag på ett program om autism. Svenska psykologer (tror jag) hade skapat ett intressant test som ansågs mycket tillförlitligt i form av en enkel, tecknad filmsekvens. Icke-autister tolkade alltid "intrigen" rätt medan autister inte förstod vad som illustrerades. Jag förstod inte...
Jag har alltid varit lite udda. Inte riktigt passat in, alltid skavt på något vis i alla sammanhang. En sådan som kan få bra resultat i intelligenstester och presterar bra i studiesammanhang, men ändå inte lyckats "bli något". Jag lägger ner oändligt mycket tid på att tolka och förstå andras beteenden och försöka lista ut hur jag själv bör göra. Inget känns helt självklart, lättsamt och bra. I huvudet surrar det konstant och alla miljoner lösa trådar yr omkring i ett ständigt kaos.
Men har man verkligen någon nytta av en diagnos som vuxen? Finns det någon hjälp att få? Jag är ju den jag är, min egen värsta fiende. Tyvärr.

[SCSI]

Min syster gjorde en utredning som vuxen när hennes ungar fått diagnoser för att hon ville sluta självmedicinera sin adhd...
Själv känner jag att det hade hjälpt mig i skolan om den sett ut som idag (på 80talet fans bara obsklass ändå) men m vuxen ointresserad av medicin har jag ingen nytta av en diagnos ändå så jag hoppar det även om jag säkert skulle landa en...

[Annamamman]

Jag försöker återhämta mig från min tredje långa sjukskrivning för utmattning för närvarande. Jag blir allt mer säker på att jag har en hjärna dom fungerar annorlunda än andra, troligen mot autismspektrumhållet, och därför drar mer energi av mig.

Jag skulle verkligen vilja bli utredd. I kommunikation med ffa försäkringskassan tänker jag att en ev diagnos skulle kunna vara till hjälp. Med en diagnos inom autiskmspektrumet kan man ju också få hjälp genom LSS. Sist men kanske viktigast för mig är att jag med en utredning skulle få lättare att förstå hur jag själv fungerar för att fortsätta anpassa mitt liv till vad jag klarar. Jag fixar ju bevisligen inte det idag utan att gå trött. Min bästa hjälp hittills är att jag haft boendestöd i ungefär ett halvår Det hjälper mig fantastiskt mycket.

[CAKirre]

Jag har inte haft något nytta av min diagnos när det gäller f-kassan, de tar inte hänsyn till diagnoser och dylikt vid bedömning av rätt till sjukpenning osv. Däremot har jag haft nytta av den hos AF, då de kan sätta en spärr/stämpel om funktionshinder, vilket gör att man inte behöver söka jobb som man inte skulle funka på. Denna spärr är frivillig och jag kan be dem ta bort den närsom.
Har man stora besvär så kan de hjälpa en med fler insatser.

[en till som funderar]

Jag har tänkt ibland att det kanske vore bra att veta tror ibland att jag ligger nära ADHD. Det finns en del npf och dyslexi i släkten och jag har och har haft en del problem som skulle kunna förklaras så. Faktiskt har jag också en annan inflammatorisk sjukdom som ibland är kopplat till npf speciellt hos tjejer.

Min mamma föreslog det för ett år sen ungefär, men jag känner att jag inte riktigt orkar. Jag ser också mycket i mitt Facebook flöde om alla problem och den misstänksamhet som många med ADHD bemöts med. Jag vet att mitt landsting inte heller ligger bra till när det gäller bemötande. Det skulle vara bra att veta för självkännedom, men det känns som att det inte finns så mycket fördelar egentligen med att ha en diagnos på papper. AF har jag ofta fått ett väldigt otrevligt bemötande av så jag vill inte vara stämplad i deras register.

[Sanna81]

Jag har ingen egen erfarenhet, men har läst om många och har en mycket nära anhörig som utretts och fått en npf-diagnos. Generellt verkar det mer lönt att utreda sig om man tror att man har ADHD, då många verkar ha stor hjälp av den medicinering man kan få då.

[Ts.]

Personer med adhd kan ju få viss hjälp av rätt läkemedel men för klassik asperger finns inga läkemedel. Man kan ju alltid medicinera sin ångest och depression men det gör jag redan, utan att få rätsida på tillvaron.

En sak jag funderat på är detta med "hjälpjag". Jag har alltid sökt mig till personer som tar hand om mig. Inte i form av partners för där hittar jag alltid någon att ta hand om istället. Men typ vänner. Och alla terapeuter som kommit och gått. Och min mamma är min ständiga stöttepelare. Jag har väldigt svårt att ta beslut och tro på mig själv på egen hand. Konstigt nog kan självförtroendet ofta vara bra, men självkänslan svänger från ok till värdelös. Och ibland kollapsar även självförtroendet. Oftast när jag är rejält deppig.

[en till som funderar]

Generellt verkar det mer lönt att utreda sig om man tror att man har ADHD, då många verkar ha stor hjälp av den medicinering man kan få då.

Vad jag menade med misstänkliggörande är att många landsting verkar ha konstiga avtal att skriva på. Sådant som gör att folk drar sig för att skriva under. Avtal som antyder att folk som aldrig missbrukat är missbrukare o.s.v.
Så jag känner nog att det finns en rätt stor risk att man inte får ut så mycket av det om man bor i fel lansting och inte vill bli behandlad som en missbrukare

Vad det gäller medicinering vid autism så finns det väl hjälp att få om man har sömnsvårigheter med melatoninbrist tyngdtäcken och liknande hjälpmedel och melatonin. Jag skulle tänker nog också att det kan vara svårt att veta om man bara har en diagnos. Det förekommer ju dubbeldiagnoser.

[ADHD?]

Utred!

Misstänker man ADHD finns det ju anledning att vilja bli diagnosticerad. Man kan få medicin. Men även annars, för att kunna förstå sig själv och ta emot vettig hjälp och information om vad man behöver göra för att hantera sina svårigheter.

Har ofta själv känt mig otroligt träffad i ADHD-beskrivningarna. Extremt slarvig, rastlös och oförsiktig i allt jag gör. Men jag har alltid undrat om det räcker, om jag är störd på rätt sätt eller bara vill skylla att jag är en ond människa på en diagnos. Men nu, med en polisanmälan för misshandel känns det som att det är dags. Omhändertagandet för fylleri för 20 år sen gick jag inte vidare med och det var dumt. Såna extrema dumheter händer inte alla, och definitivt inte två gånger. Det är dags nu!

Ville bara prata av mig. Kanske jag kan rädda någon annan från att förstöra sitt liv genom att rekommendera utredning medan tid är. Jag säger inte att du någonsin kommer att ta ett barn hårt i armen i ett ilskeutbrott, men visar det sig att du är så störd som jag så lönar det sig att utreda, innan det eventuellt blir för sent.

Lycka till!