- fre nov 03, 2006 21:28
#384465
När det är riktigt tyst, helst mitt i natten, då hör man det nästan, om man håller andan..
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.
Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.
Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt orangea sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.
I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.
Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.
De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..
Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...
Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.
Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.
Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..
Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...
Då vinden står still utanför huset, och ugglan har lämnat vår närhet.
Inte ens min blick får skära i tystnaden, när det är så tyst så hör jag den tydligt.
Den alldeles mjukt, lent, frasande och sprakande kärleken!
När mina älskade sover tryggt i sina bäddar. När man står lite på avstånd så man inte ens hör deras andning, men man ser täcket sakta sakta röra sig.
Då känner man ljudet ända in i hjärtat. Kärleken.
Jag stod med frusna fötter och gungade min lille bebis i vagnen idag. Mina varma kängor var begravda i det vita kalla som kallas snö.
Min blick vilade på mina två tvillingpojkar som med liv och lust angrep snön med vantar, overaller och pulkor.
Deras kroppar är snötäckta och får solen att glittra mot den bruna bävernylonen.
Solen orkar knappt över trätopparna för att sprida sitt orangea sken och det är en sådan där magisk vinterdag.
Luften är krispig och smakar gott i mina lungor. Minsta rörelse mot snön skapar ett hemtrevligt knarr och för tankar till tidig julotta med hästar och slädar.
I en vit vagn inbäddad med fårskinn och dun ligger min yngste son. Bara hans lilla näsa syns och han sover fridfullt av de mjuka gungningarna i kromchassit.
Han är snart på sin tredje månad, och blir större för varje vecka.
Att jag än en gång fick amningen att fungera känns som en vinst i livets lotteri. Där jag för övrigt redan vunnit de högsta av vinster, mina barn..
En varm känsla av innerlig moderskärlek och stolthet får det att pirra lite i nackhåren och jag ryser till.
Emil och Joel har slängt sig ner i den decimeterdjupa snön och gör snöänglar.
De förevigar sin lek i vinterlandskapet så länge snötäcket finns kvar. Eller så länge de låter änglarna få ligga i fred utan att köra över dem med pulkor och snowracerar.
De skrattar och jag ler. Deras andedräkt bildar rök i den kalla novemberluften, deras mjuka kinder är alldeles rosiga och det rinner lite under näsorna.
Att jag får uppleva detta fantastiska... Att jag får vara deras mamma, än så länge nästan deras allt i livet.. Vilken ymnest att ta vara på efter allra bästa förmåga..
Jag ser ner på den lille i vagnen. Eken vi står under har släppt två löv som singlat ner och lagt sig på täcket. De bryter av mot det grå med sina gul-orangea flikar.
Snön som fallit med löven fångar solens kämpande strålar och glittrar mot mig som guld.
Det är fanimej magiskt...
Runtomkring mig och min familj står den mörka skogen och vajar i en svag vind. Barnens skratt ekar lite.
Jag känner att jag vill krama hela världen i ett hastigt ögonblick av ödmjukhet. Om jag bara kunde förmedla hur viktig kärleken till mina barn känns i mitt hjärta.
En innerlig önskan om att alla människor någon gång skall få känna såsom jag gör just nu.
Kärlek.
Pyret i vagnen rör lite på sig och gnyr till. Jag har glömt att gunga vagnen. Jag drar min hand ur vantens värme och känner på den lilles kind.
Alldeles varm och go. Han vänder sin mjuka mun mot mina fingrar i sömnens dvala och söker lite.
Kanske börjar han bli hungrig?..
Ser mina storkillar hämta varsin pulka och kämpa sig uppför den lilla backe vi har på vår egna plätt, på kullen i skogen invid ängarna.
De pustar och stojar. Kämpar på.
Mitt lilla pyre har åter somnat tryggt. Han är varm och har det skönt i vagnens ombonade trygghet.
Önskar att jag alltid kunde ha makten att få mina barn att känna sig så.
Varma, älskade och trygga..
Kunde den köpas så skulle jag aldrig mer slösa ett öre på någonting onödigt.
Jag skulle köpslå med vem som helst som kunde lova mig detta.
Det finns ingenting jag skulle välja att behålla före mina barns lycka.
Jag kommer att älska dem till den dag jag dör, och jag kommer att dö lycklig, för att jag får ymnesten att uppleva denna underbara saga, som är min egen...
Senast redigerad av Tina2 den fre nov 03, 2006 21:55, redigerad totalt 2 gång.
~Älskade Emil & Joels mamma (030107)
~Älskade Charlies mamma (060807)
Älskade Barn ®
www.alskadebarn.se
~Älskade Charlies mamma (060807)
Älskade Barn ®
www.alskadebarn.se
det var en otroligt vacker beskrivning av den starka kärlek man känner som mamma... Tack för att du delade med dig!!
)!
.
- By Denni Lanos