Bootstrap Framework 3.3.6

[Zilver]

I en annan tråd började vi prata om att åka långt med små barn i bilen. Det är inte så ofta man får höra vad barn som inte ens är vana vid barnvagn tycker om bilbarnstolar.

För mig som nästan aldrig använder barnvagn och som låter mitt barn sitta i knäet i stort sett när hon vill så är det fruktansvärt att låsa fast henne i bilbarnstolen. Hon avskyr det också och ber med tydligt kroppsspråk att få sitta hos mig istället. Bilresor för oss är mestadels gråt och det är väldigt sällan att lillan somnar.

Hur är det för era barn? Jag tänker mest på vad barnen som är i lämplig sjalålder tycker/tyckte.

Uppdatering: Vi åker bil kanske en gång i månaden och då sitter jag bredvid barnet, någon annan kör.

[Sanna81]

Vårt barn var rätt ovant vid bil i bebisåldern, eftersom vi inte har någon egen. För oss fungerade det så länge jag satt bredvid, lutade mig lätt framåt och höll upp bröstet mot henne så att hon kunde amma samtidigt (ja, jag har långa bröst. Senaste bh:n inköptes i 75J tror jag, och de var ju knappast mindre när jag ammade). Annars var det mest skrik. När hon blev lite större kunde det duga om man sjöng eller lekte konstant.

[Andelle]

Mina burna barn har mer eller mindre avskytt bil. När de närmat sig 2 år har det gradvis blivit bättre. Har också ammat som Sanna81 vid behov.

[Chaia]

Vi har kombinerat sjal, sele och vagn. Hade inte velat vara utan något av dem. Vagnen har uppskattats mycket (av barn och förälder) i kombination med bärandet. Inga problem med att vara fastspänd i bilstol. Snarast värsta sömnpillret.

[Emma-Lisa]

Mina barn som iof både var burna och åkte vagn somnade oftast på väg ut från tomten i bilen när de var riktigt små. Men visst ibland skrek de men oftast gick det bra. Var nog värre när de var lite större och hade spring i benen.

[camsch]

Hur gammal är hon?

Jag har haft 2 barn som trots att de alltid velat vara nära mig och ville sitta i knät accepterat bil och t o m sovit gott i bil utan speciella problem. Den ena var vagnbarn (då jag inte hade hittat sjalar än) och den andra mestadels buren i sjal.

Nu var det så med båda att vi bodde så att vi i princip var tvungna att åka bil varje dag, så det var liksom inget konstigt med det. För jag tror att din dotter hinner glömma mellan varven om hon är under året och bara åker en gång i månaden.

Då vi har släkt i Skåne (bodde i Örebro då stora tjejen var liten, bor numera i Norrköping) så åkte vi en del längre sträckor. Vi försökte tajma in sovtid, då båda sovit bra i bil och anpassar åkningen efter barnen. Pausade ofta om det behövdes. Det tog lång tid ibland, men fungerade bra.

Jag tror det kommer bli bättre när du kan förklara att det bara är en stund hon ska sitta i stolen, det är ju inte så lätt när de är mindre.
Sen kommer andra problem (Mamma, jag har trååååååkigt. Mamma, är vi inte framme snart. Mamma, jag är huuuuuungrig. Mamma, jag mår ILLA osv osv), men det är ju en annan historia

[sus]

Min äldsta, som är mitt minst burna barn (hade bara bb), och som funkade hur bra som helst i vagn, är den som skrikit mest i bilen som bebis.

[Supernova]

Det är ett konstant skrikkalas de få gånger som lillan på sju månader tvingas åka bil. Endast Babblarna får henne på bra humör (om hon inte råkar somna), hjälper dock bara en kort stund. Sitter bredvid, håller handen, sjunger och myser - inget hjälper.

Vi bär mest men det blir även en del vagn. Periodvis avskyr hon vagnen, men ibland går det utmärkt och hon somnar. Just nu är det bara bära som gäller.

[Zilver]

Hur gammal är hon?

Jag har haft 2 barn som trots att de alltid velat vara nära mig och ville sitta i knät accepterat bil och t o m sovit gott i bil utan speciella problem. Den ena var vagnbarn (då jag inte hade hittat sjalar än) och den andra mestadels buren i sjal.

Nu var det så med båda att vi bodde så att vi i princip var tvungna att åka bil varje dag, så det var liksom inget konstigt med det. För jag tror att din dotter hinner glömma mellan varven om hon är under året och bara åker en gång i månaden.

Då vi har släkt i Skåne (bodde i Örebro då stora tjejen var liten, bor numera i Norrköping) så åkte vi en del längre sträckor. Vi försökte tajma in sovtid, då båda sovit bra i bil och anpassar åkningen efter barnen. Pausade ofta om det behövdes. Det tog lång tid ibland, men fungerade bra.

Jag tror det kommer bli bättre när du kan förklara att det bara är en stund hon ska sitta i stolen, det är ju inte så lätt när de är mindre.
Sen kommer andra problem (Mamma, jag har trååååååkigt. Mamma, är vi inte framme snart. Mamma, jag är huuuuuungrig. Mamma, jag mår ILLA osv osv), men det är ju en annan historia

Det är klart att hur ofta man åker spelar roll, det tänkte jag inte på först. När hon var under året glömde hon nog bilresorna mellan varven, men då somnade hon också oftare i bilen. Nu när hon närmar sig 1,5 år kommer hon istället ihåg hur jobbigt det var senast. Den vanligaste bilresan för oss tar ca en timme och hon vill ju springa och hoppa och klättra nuförtiden. Även om vi försöker tajma med regelbundna sovtider så blir det oftast jobbigt.

När hon blir äldre kommer det förhoppningsvis bli bättre för resmålen är nästan alltid något hon uppskattar. Hon behöver bara förstå att resan är nödvändig för att ta sig dit

Det ska bli spännande att se hur det blir att åka från Göteborg till Kolmården om några veckor. Vi planerar i alla fall med goda marginaler för att kunna stanna ofta och/eller länge.

[marmite]

Mitt barn avskydde bilen trots att jag satt bredvid och någon annan körde. Jag önskade mig längre bröst... Det var bilåkning (och vi åkte verkligen inte mer än max en gång i veckan typ) som gjorde att vi införde iPhone i hennes liv... Babblarna gjorde så att vi kunde åka i i alla fall 10 min utan panikskrik...

[dolvis]

Fanns inget samband. Båda mina vägrade vagn som små. Båda vägrade napp - vilket jag senare lagt märke till att alla andra bebisar i bekantskapskretsen som trivs i vagn och bil har. Den äldsta vägrade även bil och bärdon första fyra månaderna om inte i sovande skick. Den yngsta somnade gärna i bil och åkte gärna trikåsjal vaken.

[Mikaela]

Jag tror mer på teorin att de flesta saker går lättare när det är en frekvent vana. Mina barn har åkt bil nästan varje dag och visst, i början är det inget som de älskat, men med tiden accepterat, på ungefär samma sätt som de gjort med både vagn och sele.

[mammatillE]

Jag tror mer på teorin att de flesta saker går lättare när det är en frekvent vana. Mina barn har åkt bil nästan varje dag och visst, i början är det inget som de älskat, men med tiden accepterat, på ungefär samma sätt som de gjort med både vagn och sele.

Teorin stämmer inte här.

[Adams mamma]

Jag tror också på vana. A bars mycket i famnen och S en del i ergosele (fast mindre än jag bar A i famnen tror jag, han var som en liten koala och jag borde verkligen haft en sele eller sjal men jag fick sjukt starka armar...) men de har åkt vagn och bil också. Med S är det så att han gillar att klättra men han gillar läget väldigt snabbt om man spänner fast honom, både i bil och vagn. Kan protestera precis när man spänner men så fort han är fast är han lugn och glad. A spännde jag aldrig fast i vagnen, han ville bara ur när han ville bli buren och då blev det inte ett dugg bättre av att sitta fast. Med S har vi kört mycket hela tiden och det går fint. Med A körde vi sällan och han gillade det inte för än han fick en lite större stol och kunde titta ut. Sen tyckte han om det och vi har kunnat köra många timmar utan gnäll. Innan dess körde nästan bara när vi skulle hem till föräldrarna, 8 timmar ren körtid på den tiden och då körde vi på natten. Det gick bra men det kom ju fram två väldigt trötta föräldrar och en nöjd och utsövd plutt

[HPe]

Min Skrutt har gillat och ogillat bilen i perioder.
Ett tag-runt 6-7 månader har jag för mej- hatade han bilåkning passionerat och skrek konstant.
Nu är det ok. Vi har även dvd-skärmar för långresor men de används bara vid rsor längre än en timme.
Vi bor så till att vi åker bil i princip varje dag.
Lill-Plutt somnar i bilen. Får se hur det blir sen.

Edit: ska åka ca 40 min om några veckor, upp till bevis då.