Bootstrap Framework 3.3.6

[Kileane]

Vår A är 2 år och 4 mån nu och bärs väldigt sporadiskt. Hon sitter inte i vagn heller utan går själv eller åker på sin springcykel. Ibland när hon är trött får vi bära henne hem men då bär vi henne bara på ryggen eller axlarna utan något bärdon alls.

Mina sjalar är utlånade sedan länge men Wompat-selen har vi kvar ett tag till, den har faktiskt använts när vi gått på långa skogspromenader och hon blivit trött.

Tydligen är vi jätteudda som låter en tvååring gå själv överallt. Jag känner faktiskt inte ett enda barn i A's ålder eller tom. upp till ett år äldre som får gå själva, utan det är alltid vagn som gäller för dem. Jag och min sambo finner det jättekonstigt (men jag fick massiv kritik sist jag vågade säga något om saken så visst, jag lägger till att alla har olika förutsättningar).

Liten (som fyller 2 snart) går också själv överallt, utom när vi har bråttom till förskolan eller ska på lång/sov- promenad. Har träffat på många som tyckt det varit konstigt. Men jag tycker det är självklart att hon kan få gå så länge man inte har bråttom

Ja det tycker jag med. Naturligtvis finns det vissa undantag där man kanske måste sätta vilda barn i vagn för att det är för farligt att gå själva (typ hårt trafikerade vägar och barn som bara springer iväg), men många gånger tycker jag att det är bara för föräldrarnas bekvämlighet som barnen inte får gå själva. Tex. på marknader för att föräldrarna själva vill titta i lugn och ro, i affären för att det ska gå fort att handla...

[Kileane]

Min son är 2 år och 2 månader och jag bär honom nästan varje dag. Det är han som vill bli buren, han har alltid velat det.
Vi har en dryg km till dagis och vi varierar mellan gå själv, bäras i ringsjal och åka vagn. Flera transportmedel på varje sträcka brukar det bli. Vagnen tar jag med alltmer sällan, den är smidig för mig men när han ogärna åker så blir det mest bökigt.

Tycker det låter toppen om man har möjlighet (och tålamod ) att låta barnet gå själv jämt. Men att man väljer vagn för att det är praktiskt och tillåter föräldrarna att göra annat än att jaga barn, det är väl varken fel eller konstigt?

Vår son vill gå ett litet tag men sen vill han bli buren. Kan då ibland övertalas att åka vagn.
Vagn brukar vi ta med rätt ofta på helgen för att det kan vara praktiskt, särskilt om han ska sova. Och tex på t-baneperrongen tycker jag det är läskigt om han springer omkring.

Men jag ska uppmuntra honom gå ännu mer framöver, förstår att det är bra. I morse gick han hela vägen själv till dagis.

Nu går jag nog OT i tråden... Men jag tycker det är fel att ha större barn i vagn jämt (av gammal vana kanske?) för att det hindrar deras utveckling. De får inte gå själva och utforska världen, de blir inte självständiga små upptäckare utan passiva åskådare som kärras runt dit mamma och pappa bestämt att vi ska gå. De får inte springa och utveckla skelettet, lederna, muskler och sin kondition. Barn orkar mycket mera än man tror. Vi lever i ett sånt fysiskt passivt samhälle, jag tycker man ska ta vara på små barns naturliga lust att röra på sig helt enkelt och kanske hellre anpassa tempot efter dem än tvinga ner dem i en vagn bara för att det är lättast så. Tvinga, skriver jag, för precis som du får vi också övertala vår motvilliga dotter om hon ska åka vagn ibland (när vi var på resa för nån vecka sen hade vi med en liten vagn och jag ville att hon skulle sitta i den när vi gick längs en hårt trafikerad väg).

Skillnaden mot bärdon tycker jag är att ingen riktigt tvingar ett barn att bli buret, om det inte vill. Om inget annat sprattlar de så mycket att man får sätta ner dem ändå. I vagnen är det lättare att sätta ner och spänna fast även större barn, fast de protesterar och hellre vill gå själva. Självklart blir små barn trötta och behöver vila fötterna ibland och då spelar det väl ingen roll hur man forslar dem, i vagn, sele, sjal eller på axlarna men så mycket det bara går tycker jag de ska ta sig fram själva, det är min bestämda åsikt.

[tjoffsann]

Har aldrig tänkt på varför Liten får gå, det har känts självklart Men när jag läser vad ni skriver så känns det ännu mera självklart

Vi har för övrigt en vagn som inte varit utanför dörren mer än kanske 10 ggr sen den skaffades för ett år sen när Liten just fyllt 1. När jag åker t-bana eller är i stan känner jag som allra minst behov av den Då är den ju bara i vägen och jag kan inte ta mig fram
Men som sagt alla föräldrar, alla barn och alla livsstilar är olika utan att ett sätt behöver vara mer rätt än ett annat

[Andelle]

Är jag den enda som har ett barn som åker vagn för att hon inte ska springa bort? Visst orkar hon gå men aldrig dit vi ska och jag har varken ork eller tid att jaga henne vart vi än ska. Visst om vi ska till lekparken eller bara ut att gå, men har vi ett bestämt mål åker vi vagn för annars kommer vi inte fram.

[tjoffsann]

Är jag den enda som har ett barn som åker vagn för att hon inte ska springa bort? Visst orkar hon gå men aldrig dit vi ska och jag har varken ork eller tid att jaga henne vart vi än ska. Visst om vi ska till lekparken eller bara ut att gå, men har vi ett bestämt mål åker vi vagn för annars kommer vi inte fram.

Min teori är att det beror på vad barnet är van vid, mitt barn är van att gå själv. Hon vet liksom när det är okej att utforska det man vill och när man ska gå dit det är tänkt. Säger jag ät henne att vi ska gå till t-banan så knatar hon iväg ditåt, men säger jag att vi ska "ut och gå lite bara för att" då väljer hon vart vi ska

Men andra barn som inte brukar gå själva känner sig kanske fria när de får gå och vill då kunna bestämma själva (vilket de ju inte kan i vagnen).

[Mikaela]

Är jag den enda som har ett barn som åker vagn för att hon inte ska springa bort? Visst orkar hon gå men aldrig dit vi ska och jag har varken ork eller tid att jaga henne vart vi än ska. Visst om vi ska till lekparken eller bara ut att gå, men har vi ett bestämt mål åker vi vagn för annars kommer vi inte fram.

Nej, min mentala tvilling till din är ju såklart likadan... Jag varierar därför sele eller vagn, lite beroende på förutsättningar.

[Mikaela]

Är jag den enda som har ett barn som åker vagn för att hon inte ska springa bort? Visst orkar hon gå men aldrig dit vi ska och jag har varken ork eller tid att jaga henne vart vi än ska. Visst om vi ska till lekparken eller bara ut att gå, men har vi ett bestämt mål åker vi vagn för annars kommer vi inte fram.

Mina bortspringande har varken velat åka vagn eller betett sig på ett säkert sätt i vagn...så de har burits eller fått gå iaf. 8,5 åringen springer fortfarande iväg, höll till i skogen på Kolmården som tur är har han blivit bättre på att följa efter.

L älskar att åka vagn, så det är extremt sällan hon rymmer ur den. Men hon springer gladeligen iväg om hon går. Eller så sätter eller lägger hon sig på marken och skriker hysteriskt.

[Mikaela]

Är jag den enda som har ett barn som åker vagn för att hon inte ska springa bort? Visst orkar hon gå men aldrig dit vi ska och jag har varken ork eller tid att jaga henne vart vi än ska. Visst om vi ska till lekparken eller bara ut att gå, men har vi ett bestämt mål åker vi vagn för annars kommer vi inte fram.

Min teori är att det beror på vad barnet är van vid, mitt barn är van att gå själv. Hon vet liksom när det är okej att utforska det man vill och när man ska gå dit det är tänkt. Säger jag ät henne att vi ska gå till t-banan så knatar hon iväg ditåt, men säger jag att vi ska "ut och gå lite bara för att" då väljer hon vart vi ska

Men andra barn som inte brukar gå själva känner sig kanske fria när de får gå och vill då kunna bestämma själva (vilket de ju inte kan i vagnen).

Tyvärr så funkar inte alla barn (läs: mitt) barn så här. L är alltid väl medveten om vart vi är på väg. Och helt inställd på att det är just dit vi ska. Men det spelar ingen roll. Då tidsuppfattningen är katastrofalt dålig så spelar det ju inte henne någon roll om hon "bara" ska springa lite åt andra hållet först. Och "bara" ska hämta 13 pinnar och samla en påse med löv. För hon är ju på väg, hon gör bara lite saker på vägen. Och det är inte det att hon inte brukar gå. Senast i helgen var hon ute på en 2 km lång promenad i obanad terräng, utan att bli buren alls.

[Mikaela]

Och för att svara på frågan i TS! L bars till sömns dagligen till 11 månaders ålder. Sedan varje gång vi skulle någonstans typ. Vagnen användes i första hand för att sova i.

Nu är hon 3,5 och hon bärs när vi är på långa skogspromenader, eller när vi ska hem från saker (dit klarar hon ofta att gå själv, då är äventyret stort och spännande och hon är pigg, men hem är tråkigt och hon är tröttare, då slipper vi gärna konflikten att tvinga henne att gå). Än så länge ser jag inte något slut på bärandet, men jag misstänker att hon kommer att gå längre och längre och mer och mer ju äldre hon blir.

Lillebror, 5 månader, bärs inte alls lika mycket. Han är en annan sort och gillar inte selen på samma sätt som storasyster. Hemma bärs han inte alls, han somnar hellre ammandes i sängen. Han bärs dock nästan alltid när vi är hemifrån. Misstänker att det kommer bli som med storasyster i framtiden.

[Andelle]

Är jag den enda som har ett barn som åker vagn för att hon inte ska springa bort? Visst orkar hon gå men aldrig dit vi ska och jag har varken ork eller tid att jaga henne vart vi än ska. Visst om vi ska till lekparken eller bara ut att gå, men har vi ett bestämt mål åker vi vagn för annars kommer vi inte fram.

Nej, min mentala tvilling till din är ju såklart likadan... Jag varierar därför sele eller vagn, lite beroende på förutsättningar.

S bars till jag blev gravid när hon var 21 månader, när fogarna började protestera var det mest vagn som gällde och då gillade hon som tur var den ganska bra. Innan 1 års ålder åkte hon nästan aldrig vagn men hon sprang bort iaf

[Emma-Lisa]

Min son är 2 år och 2 månader och jag bär honom nästan varje dag. Det är han som vill bli buren, han har alltid velat det.
Vi har en dryg km till dagis och vi varierar mellan gå själv, bäras i ringsjal och åka vagn. Flera transportmedel på varje sträcka brukar det bli. Vagnen tar jag med alltmer sällan, den är smidig för mig men när han ogärna åker så blir det mest bökigt.

Tycker det låter toppen om man har möjlighet (och tålamod ) att låta barnet gå själv jämt. Men att man väljer vagn för att det är praktiskt och tillåter föräldrarna att göra annat än att jaga barn, det är väl varken fel eller konstigt?

Vår son vill gå ett litet tag men sen vill han bli buren. Kan då ibland övertalas att åka vagn.
Vagn brukar vi ta med rätt ofta på helgen för att det kan vara praktiskt, särskilt om han ska sova. Och tex på t-baneperrongen tycker jag det är läskigt om han springer omkring.

Men jag ska uppmuntra honom gå ännu mer framöver, förstår att det är bra. I morse gick han hela vägen själv till dagis.

Nu går jag nog OT i tråden... Men jag tycker det är fel att ha större barn i vagn jämt (av gammal vana kanske?) för att det hindrar deras utveckling. De får inte gå själva och utforska världen, de blir inte självständiga små upptäckare utan passiva åskådare som kärras runt dit mamma och pappa bestämt att vi ska gå. De får inte springa och utveckla skelettet, lederna, muskler och sin kondition. Barn orkar mycket mera än man tror. Vi lever i ett sånt fysiskt passivt samhälle, jag tycker man ska ta vara på små barns naturliga lust att röra på sig helt enkelt och kanske hellre anpassa tempot efter dem än tvinga ner dem i en vagn bara för att det är lättast så. Tvinga, skriver jag, för precis som du får vi också övertala vår motvilliga dotter om hon ska åka vagn ibland (när vi var på resa för nån vecka sen hade vi med en liten vagn och jag ville att hon skulle sitta i den när vi gick längs en hårt trafikerad väg).

Skillnaden mot bärdon tycker jag är att ingen riktigt tvingar ett barn att bli buret, om det inte vill. Om inget annat sprattlar de så mycket att man får sätta ner dem ändå. I vagnen är det lättare att sätta ner och spänna fast även större barn, fast de protesterar och hellre vill gå själva. Självklart blir små barn trötta och behöver vila fötterna ibland och då spelar det väl ingen roll hur man forslar dem, i vagn, sele, sjal eller på axlarna men så mycket det bara går tycker jag de ska ta sig fram själva, det är min bestämda åsikt.

Tvinga ner barn i vagn? Våra barn har vägrat att gå och då menar jag vägrat! Vi hade inte kommit utanför dörren på flera år om de inte fått åka vagn. Jag är evigt tacksam till uppfinningar som sparkcykeln, cykeln och springcykeln...

[Kileane]

Jag är evigt tacksam till uppfinningar som sparkcykeln, cykeln och springcykeln...

Det är jag med

[moggleif]

Inte slutat med någon än.

Mitt svar på den frågan brukar vara:
Troligen före de flesta barn slutar åka vagn.

[moggleif]

Och kan man tvinga ner barn i vagn kan åtminstone jag tvinga upp dem på ryggen. Bara en gång jag hade svårt men försökte igen och då gick det. Ibland så bara måste man bestämma. Det är det som är skillnaden mellan vuxen och barn.

[Emor]

Oj vad många svar som dök in, kul att höra hur alla tänker och gör!

Lillan här hemma ville faktiskt bäras för någon dag sedan i nya sjalen, men ville ner efter en stund, tog två minuter, och sen upp igen... haha! Men hon tyckte det var mysigt, och jag också. Vi får väl se, lär säkert bli mer nu när vintern kommer.

I övrigt åker min lilla sällan vagn också "kan bäst själv" är temat här hemma... Eftersom att hon inte sover hemma på dagarna heller, så är vagnen ihopvikt och väntar på att stuvas undan någonstans.